Författare: Björn Sandmark

Festival for International New Drama på Schaubühne i Berlin pågår ytterligare någon dryg vecka. Själv lyckades jag ta mig ner till Berlin i helgen och hann se några föreställningar. Denna vecka bygger man upp “Ibsens Huis” i regi av Simon Stone, en sorts sammanfattning av några av Ibsens viktigaste teman kring familjer och deras inbördes relationer.
Just nu spelas hos oss på Göteborgs Stadsteater Yana Ross uppsättning av “Ett dockhem”, som förstås på många sätt också utspelar sig inom husets fyra väggar, innan Nora till sist lämnar huset och går sin egen väg.
Huset verkar vara en trendig konstruktion för samtida teater för närvarande. Simon Stones “Three Sisters” (Tjechov) som jag såg på Odèon i Paris i höstas rörde sig också kring, och i, ett hus på den ryska landsbygden.
I en sådan miljö, närmare bestämt en datja utanför Moskva utspelar sig också Milo Raus uppsättning “Lenin”, om Lenins sista tid när han slagrörd och allt svagare framlevde sina sista dagar under den första halva av tjugotalet. När jag nu såg den igen, första gången var premiären den 19/10, är det uppenbart att ensemblen spelat ihop sig ordentligt och blivit stärkt av det stora publikintresset – Schaubühnes VD Tobias Veit berättade att den varit slutsåld vid varje tillfälle, utom ett par kvällar strax efter premiären. Det var med stort intresse jag nu såg den igen och blev än en gång måste jag säga , hänförd av huvudrollsinnehavaren Ursina Landis spel. Lardi spelade även oförglömligt i “Compassion – The History of the Machine-Gun” på Backa Teater under hösten 2016.
Men kvällen innan “Lenin” såg jag Ntando Celes “Black Off”, som är en laddad uppgörelse med vithetsnormen, där den kritvita Bianca White med rötter i Rhodesia stöter på Vera Black, som driver en postkolonial normkritik utifrån Frantz Fanons teorier om frigörelse från white supremacy. Det är punkigt och kraftfullt, med ord och musik under två explosiva timmar.
Ett annat postkolonialt tema sätter Caroline Guiela Nguyen från Odéon Theatre de L´Europe i Paris, fram i “Saigon”
som har vissa drömspelsliknande inslag i en berättelse om Frankrikes tillbakadragande från Indokina 1956 och om några av de vietnameser som lämnade Saigon och flydde till Frankrike när Frankrike gav upp sitt engagemang i Vietnam. Det skulle dröja ända till 1996 innan flyktingarna fick inresetillstånd i sitt gamla hemland. Scenen är en restaurang, likaså med namnet Saigon, som fanns i det gamla hemlandet och nu i Paris. På denna spelplats öppnas minnet och de olika människorna historia blir dramats centrala tema. Gestaltningen av deras tankar och inbördes relationer är synnerligen finstämd och skickligt genomförd. Det finns en särskild kvalitet i exilens sorg och hopp, som var och en som varit med om några tragiska inbördeskrig och maktförskjutningar under sin livstid omedelbart känner igen och tar till sig. Om jag förstått saken rätt spelas “Saigon” i Stockholm efter sommaren. En chans att se den där.
Tysklands koloniala historia tar man sig just nu an på Berliner Ensemble, som helt uppenbart genomgår en ganska stor förändring med den nya teaterchefen Oliver Reese, som nyligen kommit dit från Schauspielhaus Frankfurt. På tyskt maner har han också tagit med sig en stor grupp skådespelare, och flera av dem spelar just nu Dieudonné Niangounas “Phantom” på teaterns Lilla Scen (Kleines Haus). Thomas, (spelad av Wolfgang Michael) en oigenkännlig person som tydligen varit vän till familjen, söker upp dem i deras hus någonstans i Tyskland (ännu ett hus i centrum) och konfronterar dem med decenniers koloniala förtryck i Namibia och Kamerun. Det blir en lång väg för Thomas att erövra Marthas, familjens överhuvud, hjärta, men det verkar till slut som om det lyckas. Det är rappt och vasst spelat i två timmar och det slår mig hur alla fyra föreställningarna jag såg denna helg på olika sätt relaterade till postkoloniala tider och även utkrävde ansvar för europeiskt herravälde under några sekler i historien. “Just leave us alone”, som Vera Black sade i “Black Off”. I Tyskland kan man spela vad som helst utan att bli kritiserad för PK-ambitioner.
FIND-festivalen på Schaubühne är en mycket fin festival, med angelägen teater och skön atmosfär i huset. Om någon månad är det dags för Theatertreffen, med Frank Castorfs “Faust” som ett av de största dragplåstren. Castorfs efterträdare konstvetaren Chris Dercon blev i vecka uppsagd av den berlinska Senatens kulturpolitiska talesman och krossandet av Tysklands ledande konstnärliga teater Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz framstår som allt mer obegripligt.
Men även Schaubühne har en föreställning med på Theatertreffen, Thomas Ostermeiers uppsättning av Didier Erbons “Rückkehr nach Reims”. Den har jag hittills inte lyckats få se när jag varit i Berlin. Jag lär inte heller kunna åka ner till Theatertreffen i år. Men jag gläder mig verkligen åt Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival i år och Schaubühnes gästspel med Ibsens “Ein Volksfeind”, likaså i regi av Thomas Ostermeier. Den spelas på Göteborgs Stadsteater den 24 och 25 august. Efter en av föreställningarna samtalar även Thomas Ostermeier med filosofen Simon Chrichley. Jag tror jag kan utlova att det blir ett spännande samtal. Och föreställningen är helt lysande, gästspelar även i New York i början av juli. Missa inte den!

För ganska länge sedan nu, kanske tjugo år sedan eller mer, läste jag en text av Stig Larsson. Jag har även glömt var jag läste den, men jag minns att jag tyckte att den var överdriven, nästan smått arrogant.
Han skrev, och refererade till några stora författare, att han fått ut mycket av läsningarna för att det fanns flera bra meningar i böckerna. Jag tänkte att det väl är betydligt mer, helheten, berättelsen, stilen, intrigen, ja väldigt mycket mer än enskilda meningar som utgör storheten i ett litterärt verk. Och det håller jag egentligen fast vid fortfarande.
Men på senare år har jag under läsningar börjat uppleva andra saker som man möjligen skulle kunna likna vid Larssons påstående. Det betyder inte att allt det där med helheten inte skulle vara viktigt. Det betyder egentligen bara att enskilda meningar, eller textställen, kan vara så starkt laddade och så fullkomligt genialiska att den specifika upplevelsen överglänser allt annat och att jag vill stanna där, för att den är fullkomlig, vill inte riskera att läsa något efter det som drar ner helhetsintrycket. Å andra sidan riskerar jag ju då att missa andra viktiga ställen i texten.
Precis där har jag nu hamnat med skådespelerskan Evin Ahmads bok “En dag ska jag bygga ett slott av pengar.”
När den kom ut var den slutsåld när jag försökte få tag i den. Men så i lördags var jag på Folkteatern för att se Birgitta Egerbladhs egensinniga och fina uppsättning “Prat och människor”, där för övrigt även Evin Ahmad spelar några av rollerna. Boken fanns i kassan och jag köpte den förstås. Det var bara någon kvart kvar tills dess att föreställningen skulle börja, men jag satte mig i baren och började läsa. Första sidan gjorde att jag stelnade direkt;

“Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden. Han menade att anledningen till det är att vi hela tiden åker i mörkret.
Alltså den enda sol och det enda ljus vi får är mellan en station.
Kista -Hallonbergen.
Annars åker vi från slutstation till slutstation i en mörk tunnel.
Året om.”

Därefter kom en kort sårig skildring av en begravning av någon älskad person. Då rann tårarna. Det började ringa in. Jag stängde boken och gick in i salongen. Sedan dess har jag inte öppnat den. Jag återkommer hela tiden till den där första sidan. Som säger så mycket om livet för så många. Jag får själv ibland klaustrofobiska känslor på tuben i Stockholm eller på andra platser. Särskilt när den är överfull, man står hopträngd med för varma kläder och tåget stannar inne i en tunnel, om än bara någon minut.

Men Ahmads öppning handlar förstås inte om det, utan om det segregerade Sveriges konkreta uttryck. Bilden säger så mycket mer också om gemenskap, utanförskap, stigmatisering, smärta, men också hopp. Mellan Kista och Hallonbergen kan man också få se solen. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska läsa vidare. Jag vill dröja kvar i den där bilden, på blåa linjen, och fundera över det ett tag till. Och jag tänker att Stig Larsson kanske hade rätt ändå- Det finns meningar, eller textställen, som är så betydelsefulla att de överskrider sin egen kontext. Om det är så för mig när det gäller Evin Ahmads bok “Jag ska bygga ett berg av pengar” vet jag inte.
Ännu.

UPPDATERING 9 april.
Nu har jag läst hela boken och kan konstatera att den håller vad den lovar redan på första sidan.
När litteratur är som bäst öppnar den nya världar. “En dag ska jag bygga ett slott av pengar” öppnar inte bara utan leder även läsaren in i den. Långt in, på kort tid.

Under våren 2017 ägnade jag en hel del tid åt att se, fundera över och skriva om Frank Castorfs uppsättning av Goethes “Faust” på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz, en teater som nu i ny regi heter Volksbühne-Berlin. “Faust” blev utsedd till årets teaterföreställning i Tyskland och den kommer att spelas under Theatertreffen i Berlin i maj, dit de tyskspråkiga ländernas tio viktigaste uppsättningar under året nominerats.
Därför är det med stort intresse jag läser Tomas Forsers “Faustbrev. Tankar om en klassiker” som kom ut nyligen på Bokförlaget Korpen.
Boken är på ett plan en sammanställning av tio brev Forser skrev till Peter Oskarsons ensemble som spelade Faust i Gasklockorna i Gävle för ett par år sedan. Forser var då en av tre dramaturger, och vad jag kan förstå, den som hade ansvaret för att göra research och en teaterhistorisk exposé för att sätta in ensemblen i dramats historiska och litterära kontext – det som en dramaturg alltid gör.
Det kan lika gärna sägas direkt – det är synnerligen intressant läsning.
De tio breven börjar som sig bör i det större sammanhanget och presenterar de viktiga Faust-versionerna genom tiderna, med en av utgångspunkterna i nu Folkteatern-aktuella “Doktor Faustus” som är nyskriven, men delvis bygger på Christopher Marlowe och Faust-traditionen. Det fortsätter sedan fram till Goethes olika försök med “Urfaust” på 1770-talet, “Faust Ein Fragment” 1790, “Faust I” 1808 och slutligen “Faust II” 1832, en text som han arbetade med under sista halvan av sitt liv och sedan förseglade, sannolikt med avsikten att den inte skulle publiceras. Vilket gjordes ändå av en släkting, efter Goethes död.
Efter hand smalnas innehållet av – det är analyser av en av Goethes samtida, Johan Peter Eckermann, som skrev ned sina ingående intervjuer med Goethe, moderna tolkningar Klaus Michael Grübers uppsättning 1982, Christoph Marthalers 1992 och Peter Steins monumentala 22-timmars uppsättning på Expo Hannover år 2000.
Idag grämer det mig allra mest att jag missade Oskarssons uppsättning i Gävle. Steins finns tydligen att tillgå på DVD, de andra kan jag leva utan. Forsers försök att förklara Marthalers dekonstruktion av pjäsen når aldrig utanför Wikipedia-förenklingen av att dekonstruktion är att “plocka isär för att sedan sätta ihop på nytt”. Å andra sidan verkar den vara förhärskande i svensk teaterkritik och jag ger upp min ambition att offentligt diskutera saken vidare.
I de sista breven diskuterar Forser engagerat och oväntat ödmjukt själva Faust-figuren och tycker att det i ärlighetens namn är ett lite oklart slut, när Faust förlorar vadet med Mefisto när han ber att få stanna tiden för att ögonblicket är så skönt. Själva uppgörelsen var ju att han då skulle ge sin själ till djävulen?
För egen del tänker jag att det underliggande motivet här är kristendomens kärleksbudskap, omständigheten att den som dör i en uppriktig känsla av kärlek och tro på Gud ska räddas och ha ett evigt liv i paradiset.
Liknande tankar verkar för övrigt Hilding Andersson, författare till boken “Goethes Faust” från 1924 och son till den förste “Faust”-översättaren Johan Andersson som översatte texten 1853. Andersson skrev, citerar Forser, “Man skulle kunna säga att detta nästan låter som om det vore taget ur katekesen”. Och det ligger onekligen något i det. Goethe var protestantiskt uppfostrad och om än inte troende så väl bevandrad i Bibeln. Att sätta fram djävulen på scenen tyder ju också på ett visst religiöst intresse.
Sammantaget måste jag säga att det var bra att sammanställa dessa Faustbrev från arbetet med “Faust” i Gävle.
Det visar, om inte annat, vad som är en klassiker och varför. Dess samtida relevans.
Men Forser är inte Forser om han inte lyckas slänga in lite sedvanligt gnäll på Göteborgs Stadsteater i efterordet, något jag dock inte tänker kommentera här vidare.
Betydligt intressantare är att läsa de problemformuleringar som hans Faust-läsningar lett till, när det gäller Fausts relevans som utgångspunkt för det fria tänkandet, men som också adresserar en lång rad frågor som allt mer hetsigt diskuteras i samhälls- och kulturdebatten i Sverige Anno Domino 2018.
Intressant är också den retorik med vilken frågorna formuleras. Det är en stil som jag snarast förknippar med Frankfurt-skolans kritiska teori och som är välgörande perspektivrik i sammanhanget. Det rör sig om demokratifrågor, människovärdet och livets värde, vad är samhället, frihet, religion och slutligen vad är en klassiker. På några få frågor lyckas Forser här konkretisera en ofantlig debatt.
Tänker fortfarande på det.