Författare: Björn Sandmark

Igår, den 18 september, öppnade vi Stadsteatern med två premiärer; ”Slutspel” av Samuel Becket i regi av Ronnie Hallgren och ”Kejsarn av Portugallien” av Selma Lagerlöf i regi av Pontus Stenshäll – teaterns konstnärliga ledare.

Vi stängde, som alla andra, ner den 12 mars 2020. Sedan stängde vi ner en gång till, den 3 maj, för ombyggnad. Under våren planerade vi tillsammans med fastighetsägaren Higab att vi skulle kunna öppna den 18 september, och det gick. Vi kunde dock inte öppna allt – det ombyggnaden handlade om i första hand – att permanenta vår Lilla Scen blev tyvärr försenat i tre veckor. Men nu har vi en ny öppning och premiär att se fram emot när KONSTAB sätter upp Shakespeares ”Stormen” där, med premiär den 9 oktober. Det känns särskilt fint att det blir just ”Stormen” som även invigde Stadsteatern den 29 september 1934 och spelades som öppningsföreställning efter förra ombyggnaden 2002, då i regi av Jasenko Selimovic.

Just den 29 september är alltså en historisk dag för Stadsteatern och i år sammanfaller det dessutom med att Sverige öppnar igen efter pandemin. Så det finns mycket att fira, vilket vi gör med en officiell invigningsceremoni och röda mattan just den dagen. Vi spelar förstås ”Kejsarn av Portugallien” den kvällen också.

Den 26 september är det premiär på Dramaten för vår samproduktion; ”Tillbaka till Reims”, baserad på den franske sociologen Didier Eribons bok. Thomas Ostermeier, konstnärlig ledare och regissör på Schaubühne, har bearbetat texten och i rollerna har vi Lena Endre, första gången på Stadsteaterns scen, Jesper Söderblom och rapparen Parham. Föreställningen har premiär på Stadsteatern den 18 mars nästa år.

Den 9 oktober alltså ”Stormen” på Lilla Scen och även premiär för ”världens bästa Beatles-cover-band” Pepperland, som spelar sin nya föreställning       ”Yeah, Yeah Yeah”.

5 november kommer internationellt framgångsrika gruppen Dead Centre till teatern med sin uppsättning av Ingmar Bergmans ”Tystnaden”. ”Tystnaden” är vår produktion för vår europeiska teaternätverk PROSPERO, som i år har ett nytt EU-projekt för teaterutbyte mellan teatrarna, men också arbete med utveckling av en gemensam digital plattform, där vi kan visa egna produktioner tillsammans med andra från nätverket, som Schaubühne i Berlin och Odéon – Theatre de l´Europe i Paris.

Den 3 december blir det premiär för Gertrud Larssons nya pjäs ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet”, om de förkättrade upphandlingsprocesserna inte sällan kontraproduktiva processer. Larssons ”Tidningshuset som Gud glömde” var en publiksuccé när den spelade för några år sedan.

Årets sista premiär är Kristina Lugns ”Idlaflickorna” i regi av Mellika Melouani och den 29 december är det nypremiär för ”De ensligas allé” av och med Carina M Johansson och massor av musik av Bob Dylan.

Så det är en underbar höst vi har framför oss. Nu hoppas vi att vi kan spela utan nya restriktioner och att alla på scenen håller sig friska. Vi hoppas också förstås att publiken hittar tillbaka till oss efter denna långa paus på över ett och ett halvt år.

Huset har blivit så vackert. K-märkningen av byggnaden 2017 har gjort det möjligt att återskapa en hel del ytskikt och detaljer från 1934. Det har varit ett spännande arbete och resultatet är ur mitt perspektiv över förväntan.

På somrarna läser jag ofta av någon anledning andra saker än under resten av året. Sedan flera år läser jag Eyvind Johnsons ”Molnen över Metapontion”. Det är en av de märkligaste svenska romaner jag läst tror jag och jag blir aldrig färdig med den. Den utspelar sig i Metapontum i södra Italien på 1950-talet och där möts den svenske författaren Klemens Decorbie och den franske -judiske arkeologen Jean-Pierre Lévy, som under Andra världskriget satt i samma koncentrationsläger. Lévy berättade då om sina utgrävningar i Metapontum. Han berättade också om greken Themistogenes liv som soldat under kungen Kyros den yngres fälttåg i Italien på 400-talet före Kristus. De olika tidsperspektiven flyter ihop på ett sätt jag inte riktigt hänger med i och det är mycket speciell läsning. Någonstans finns spåren av Johnsons storverk ”Strändernas svall” som han publicerade ett decennium tidigare, 1946. Men där Strändernas svall” är en rak berättelse, om än moderniserad och språkligt explosiv i sin skildring av Odysseus tioåriga hemresa till Ithaca, är ”Molnen över Meatapontion” raka motsatsen. En berättelse på olika tidsplan som går in och ut ur varandra och lämnar läsaren med fler frågor än någonsin.

I sommar läser jag också Ingeborg Bachmanns roman ”Malina” från 1971. Jag har tidigare läst och även prövat att översätta några dikter av Bachmann, även hennes brevväxling med Paul Celan, men aldrig något av prosan. Jag är glad att ha detta framför mig. ”Malina” är en roman som idag kanske skulle kallas autofiktion. Den handlar om en kvinna vars namn vi inte får veta och om hennes relation med två män; Ivan, en ungersk affärsman och Malina, en militärhistoriker som hon delar våningen på Ungarstraße i Wien med. Längre in i boken kommer hennes traumatiska upplevelser från Andra världskriget fram och några erfarenheter där har nog att göra med hennes egna erfaren heter av att ha en pappa som var nazist, även om jag inte vill spekulera i självbiografiska händelser och personer i hennes liv. Hon disputerade också för Martin Heidegger, vars kopplingar till nazismen inte går att diskutera bort. Jag motläser den tyska utgåvan mot Linda Östergaards lysande svenska översättning för Ellerströms och har stor nytta av hennes insiktsfulla kommentarer till texten. Jag har fortfarande den tredje delen av boken kvar, ska bli intressant att se vart texten nu tar vägen.

På senare år har jag börjat intressera mig alltmer för fransk kultur och även litteratur. Även denna ingång har en del med Paul Celan att göra, som ju bodde i Paris de sista tjugo åren av sitt liv. Min sista utlandsresa innan pandemin slog till förra året (jag kom hem den 11 mars på kvällen) var till Paris och när våra planeringsmöten för vårt nätverk Prospero var över och innan kvällens föreställningar började, gick jag i Celans fotspår med en lista över författarens adresser i handen som jag fått av Mikael van Reis. Starkaste intrycket var ändå från hans sista adress Avenue Emile Zola 5, alldeles invid Pont Mirabeau över Seine, den plats där man tror att han dränkte sig runt den 20 april 1970. Celan översatte en del fransk poesi, men var också vän med några franska författare, som René Char. Så nu har jag börjat läsa fransk litteratur lite slumpmässigt, egentligen mest utifrån vad jag hittar på Mariaplans antikvariat (och det är inte lite) och håller just nu på med ”Den röda liljan” av Anatole France, en passionerad kärlekshistoria som för mig säger mer om fransk social kultur än vilken sociologisk essä som helst. Förra året läste jag Walter Benjamins ”Passagearbetet” i sin helhet och fick där en tysk blick på Paris för hundra år sedan. Med Anatole France får jag kliva rakt in i salongen. Detta nyväckta intresse gjorde att jag sökte en kurs vid GU om Frankrikes litterära och filosofiska historia till hösten, men jag har ännu inte blivit antagen. Första kurs jag sökt sedan nittiotalet, vi får se om jag kommer in!

Under en längre tid har jag också ägnat mig åt Dantes ”Den gudomliga komedin” och har nu kommit en bit in i paradiset. På många sätt är det häpnadsväckande läsning, som dock kräver total koncentration för att inte glida iväg ut i paradisets utmarker. Helvetets olika kretsar är lätta att identifiera efter ett par timmar på sociala medier, särskilt Twitters politiska debatt påminner om de olika graderna av helvetisk hopplöshet. Men det är på många sätt nödvändig läsning. Jag läste delar av den när jag pluggade litteraturvetenskap, men inte i sin helhet.

En ny bekantskap är också den argentiske författaren Julio Cortazar, vars samlade noveller jag nu läser. Efter att ha läst Jorge Luis Borges samlade verk utgivna av Bokförlaget Tranan, läser jag nu Modernistas dubbelvolym med noveller. Jag hade mina besvär av och till med Borges monumentala prosa, även om vissa berättelser får tiden att stanna, som berättelsen om ”Alef”. Cortazar känns så här långt ledigare, mindre pretentiös och har en precision sina noveller som (delvis likt Borges ändå) öppnar sig mot en oförklarlig värld där saker man inte trodde kunde hända faktiskt äger rum.

Förr om åren läste jag alltid en bok i taget och gick in i den. I sommar har jag spridit ut läsandet och jag läser en bit i varje bok varje dag. Det fungerar bättre för mig än jag trodde, på något vis blir det ibland som om de olika verken och dess personer kommunicerar med varandra. Jag kan bara rekommendera det.

Som alltid blev den stora finalen inte den enastående avslutning på en turnering som många kanske hade hoppats. De brukar oftast bli sega 1-0 matcher, som årets version av Copa Americana där Argentina slog Brasilien med just den siffran. Ögonvittnen talade om en sömnig tillställning.

Så långtråkig blev ändå inte den europeiska finalen, även om jag tuppade av en stund i slutet av första halvlek intill radion. TV4 är helt enkelt uteslutet, av så många skäl. Men när England gjorde mål redan efter två minuter trodde åtminstone jag mig veta åt vart det lutade. England kan aldrig hålla en sådan ledning. Italien hade möjligen kunnat det, men inte England. För övrigt inte heller Sverige.

Som Hugh Muir skrev i The Guardian idag har England aldrig haft ett så mångkulturellt och ödmjukt lag.  Avskummet som hävde ur sig alla sina rasistiska kommentarer till de unga, oprövade spelare som missade sina straffsparkar fick hela det engelska etablissemanget med FA och BoJo i spetsen att sluta upp bakom dem och lyckades delvis skymma förödelsen som nakendansande dårfinkar som skitat ner hela London lämnat efter sig. Andelen kvinnor som utsätts för våld efter en förlorad match stiger tydligen med 38 %.

Då värmer det att läsa Arsenals uttalande till stöd för 19-åringen Bukayo Saka, som blev översköljd av hatmeddelande för sin brända straffspark: ”Vårt budskap till Bukayo är: håll huvudet högt, vi är så stolta över dig och vi kan inte snart nog hälsa dig välkommen tillbaka till Arsenal” Highbury is Highbury.

Den minnesgode kommer säkert ihåg att en av Englands mest populära spelare i modern tid, David Beckham, missade straffen i kvartsfinalen mot Portugal i EM 2004.

Även i England ser man hur samhället faller isär i två delar. Ena halvan med demokratiska värderingar, fair play och sportsmanship och andra halvan med rasistiska idioter som inte når längre än till förödelsens stund. Euforin och de obeskrivliga känslorna från semifinal-segern glider i ett slag över i en tröstlös bakfylla. Men som Hugh Muir skrev:

”England må ha förlorat, men Southgates lag visar oss vad nationen kan vara”

För egen del gladde jag mig åt Italiens seger, som överväldigande många andra i mitt flöde på sociala medier. För tio år sedan hade 90 % hållit på England tror jag. Fotboll och politik hänger nära ihop.