Författare: Björn Sandmark

Ibland kan teatern med sin repertoar ligga före sin tid och aktualisera frågor som ännu inte landat i samtidsdebatten. Det hände Göteborgs Stadsteater till exempel 2017, när vi satte upp ”Jihadisten”, en pjäs om hur det gick till när IS-anhängare försökte värva personer från Göteborg för att bli terrorkrigare i Syrien. Den debatt som enstaka influencers som Hanif Bali och Katerina Janousch på Twitter drog igång byggde på den sedvanliga förvrängningen av fakta. Ingen av dem hade sett föreställningen och de ljög ihop ett narrativ som passade de antidemokratiska trollstrategier de själva kämpade för att lansera.

När TV-serien ”Kalifat” dök upp några år senare hade verkligheten kommit ikapp och trots ett betydligt större genomslag i flera avsnitt på Netflix (bland annat med den dåvarande skådespelaren från Stadsteatern Gizem Erdogan i en av huvudrollerna) uppstod ingen som helst debatt kring om det var lämpligt att skildra hur rekryteringen till IS gick till.

Ibland kan teatern hamna mitt i samtiden. Denna gång skulle jag nog vilja säga att det är en slump, men det visar ändå något om hur det kan gå. I vanliga fall ligger man ungefär två år före när man fattar beslut om en produktion och förbereder dess spelperiod. I lördags hade Anne Washburns ”Mr Burns” Sverigepremiär på Göteborgs Stadsteater, i regi av Nora Nilsson. Den handlar om världen efter den stora kärnkraftskatastrofen – onekligen en aktuell fråga när ryska trupper har erövrat den gamla härdsmältan i Tjernobyl och tydligen stulit med sig starkt radioaktiva föremål och material från Tjernobyls forskaravdelning. Det kan ju vara bra att påminna sig om att härdsmältan i Tjernobyl fortfarande pågår i reaktorns inre och den betonginneslutning man skapade efter härdsmältan i april 1986 hade nästan vittrat sönder för några år sedan, när man till slut fick ihop runt 100 miljarder för att skapa en ny betongsarkofag. Atomkatastrofen är något som kan komma vilken dag som helt. Ann Washburns pjäs ställer de riktiga frågorna om ett sådant katastrofläge.

På onsdag är det dags för premiär på Roland Schimmelpfennigs ”100 sånger”, i regi av Michael Cocke beställde pjäsen en gång i tiden, när han jobbade i Örebro och nu kommer den upp i en ny version på Stadsteaterns Lilla Scen.  Även ”100 sånger” ligger mitt i apokalypsens flöde och handlar om några människors sista tankar och liv strax innan den stora katastrofen tar form. Sällan har väl den offentliga debatten varit så ödesmättad med farhågor för kemiska stridsvapen och mer eller mindre förtäckta kärnvapenhot av  Rysslands degenererade och allt mer världsfrånvända president. För egen del har de här båda föreställningarna gett mig mycket att tänka på och det är en ynnest att få jobba med denna typ av teater.

Den sista föreställningen som ligger mitt i samhällsdebatten är ”Tillbaka till Reims” av Didier Eribon i regi av Thomas Ostermeier som spelar på Stora Scen.  Den handlar om ett Frankrike som Eribon försöker förstå när en stor del av den arbetarklass han själv kommer ifrån nu vänt sig till högerpopulisterna Front National, vars ledare Marine Le Pen i söndags kom tvåa i första omgången av det franska presidentvalet. Det är svårt att ligga närmare de stora samhällsfrågorna än vi är just nu på Göteborgs Stadsteater och Pontus Stenshälls repertoarläggning har visat sig ge en nästan kuslig kommentar till läget runt om i världen.

 

För ett par dagar sedan gick jag förbi utmärkta Mariaplans antikvariat och hittade i en låda Anders Ehnmarks ”Krigsvinter. Dagbok från skogen” från 2001. för ett par tior Jag kan inte säga att jag kände Ehnmark personligen, men vi skrev på Expressens kultursida samtidigt under nästan femton år och möttes några gånger på redaktionens årliga fester, som ibland var i DN-huset i Marieberg och någon gång minns jag även på Prinsen, eller om det var KB. Ehnmark hade på den tiden en sorts plirande vänlighet, som inte sällan också var direkt avläsbar i hans retoriskt fulländade texter om högt och lågt.

När jag kom hem satte jag mig för att läsa. ”Krigsvinter”, dyker upp mot slutet i hans stora bibliografi, där drygt ett trettiotal andra titlar finns. Den sista var ”Stad i ljus” från 2005, om jag inte missminner mig bottnar den i en av Ehnmarks filosofiska vägledare Gramscis texter.

”Krigsvinter. Dagbok från skogen” är just vad den heter.  Från stugan ute i skogen i Nykvarn i Sörmland följer Ehnmark händelseförloppet kring attacken mot World Trade Center Nine-Eleven och hans kritiska hållning mot USA:s agerande när man med gas försökte tvinga ut Bin Laden ur några bunkrar i de afghanska bergen. Ehnmarks stora erfarenhet från krigshärdar runt om i världen, med början i befrielsekriget i Angola 1962, öppnar andra perspektiv än de vanligtvis traderade. Han ger i boken uttryck för tankar som få svenska författare har på den internationella storpolitiken, kan man nog säga. Jag skulle gärna ha velat läsa hans analyser av de ryska trupprörelserna vid gränsen till Ukraina och de svenska trupprörelserna i centrala Visby den senaste tiden.

Det han också skymtar är ett friare liv för kvinnor i Afghanistan efter att talibanerna avsatts, och även här skulle jag ha velat läsa vad han hade haft att säga om USA:s brådstörtade avmarsch från Hindukush och talibanernas återkomst med den pågående vinterns svältande barn och landets allmänna återgång till någon sorts medeltida förhållanden.

Det som Ehnmark också identifierar är ett nytt, banalitetens mind set som då började gripa runt sig och som förstärkts tusenfalt med de sociala mediernas positioneringar. Så här skriver han om förändringen:

”Den världsbild som utarbetats under vintern (Dvs vintern 01-02 min anm), vi mot terroristerna, lider av minnesförlust, vilket är själva poängen. Den bryr sig inte om konflikter mellan rik och fattig, eller demokrati och diktatur eller centrum och periferi, utan talar istället om det goda och det onda, kanske om civilisation och barbari, i varje fall något nytt som tar över, så att vi kan glömma det andra. Vilka de onda är, och hur de blev onda, och om det finns något annat att göra än att röka ut dem ur deras hålor, som presidenten säger, framgår inte heller. Det ligger utanför historien.”

På bokens sista sida sammanfattar Ehnmark hur han ser på kriget mot terrorismen. Han går under en sälg i trädgården och där surrar bina som besatta. ”Då en konflikt synliggörs kan den lösas. Därav intresset för att osynliggöra den. Metaforen med bina gör just det. Det är som med kriget mot terrorismen: felformulering av konflikter för att avstyra en lösning”

Inte heller Ehnmark har här en tydlig lösning i sikte. Det vore dock kanske att ha lite väl högt ställda förväntningar. Bokens sista rad lyder:

”I övrigt ingenting särskilt.”

Den 4 och 5 januari genomfördes en musikfestival på Göteborgs Stadsteater med namnet Göteborg Sound. Producent var Johan Red Top Larsson, som jobbat med musiklivet i Göteborg under många år, de senaste femton åren på Pustervik vid Järntorget.

Varför arrangerade vi det här? Det är inte vad vi brukar jobba med på Stadsteatern, men vi tyckte helt enkelt att det är viktigt att visa att musiken i Göteborg angår oss alla. Inte för inte kallas Göteborg ”The Music Capital of Scandinavia”. Alla blev inbjudna, några kunde inte medverka på grund av andra åtaganden, runt om i världen eller på närmare håll. Men vi är väldigt glada att det blev av, trots det allt mer prekära Corona-läget. Från början hoppades vi att pandemin skulle vara över och att det skulle bli en sorts kick off på väg mot nya horisonter. Nu fick det istället bli en påminnelse om att vi är här, att vi väntar och under tiden gör saker tillsammans.

Stort tack till alla medverkande, på scenen, nära scenen och överallt runt omkring i huset. Men inte minst, stort tack till publiken som kom och verkade tycka om det de såg och hörde.

Vi är Göteborg! Nu väntar vi på den fantastiska musiksommaren 2022! Vi ses på Ullevi!