Horace Engdahl låter sig inte fångas, hans nya bok ”Själen och musiken”, skulle vid en hastig läsning kunna ses som en sorts självbiografi där musiken har burit honom genom livet.
Men Engdahl tar helt avstånd från autofiktionen och det egna livets betydelse som litterärt material. Istället väljer han att se sin historia som gammalt bohag som hamnat i solljuset efter en flytt eller vräkning, så att alla kan se det på gatan och det hugger till i hjärtat när man ser sina egna saker där, men det enda vettiga man kan göra är att leta upp ett bra kafé och låta livet gå vidare. Jag tänker på en ganska innehållsrik intervju Engdahl gav i GP för en tid sedan, där han berättade öppet om sitt liv och sin barndom i Karlskrona. Några melodislingor, till exempel om den första kärleken på lågstadiet, finns med i denna bok.
Istället för en självbiografi blir denna text en sorts fuga, där betydelsefulla ögonblick i livet blir olika melodislingor som tar olika vägar för att till slut passera en Engführung, (jag väljer det tyska ordet istället för det svenska, dels för att det är vackrare som ord, dels för att det ansluter elegant till namnet Engdahl) och möts i en coda, innan det är över.
Den första och mest drabbande melodislingan är den om mötet med Chopins Vals op. 64 nr 2; ”Den korta stund jag lyssnade – stycket tar tre och en halv minut – gav mig inte ett nytt glädjeämne. Den förändrade mitt liv.” Ett evigt ögonblick med andra ord, därefter får vi följa med i kampen om att lära sig spela stycket, hela tiden med ambitionen att lära sig spela allt av Chopin, något som dock ändå aldrig lyckades, som tur var, för hans närstående kanske. För att inte helt uppslukas av Chopin utvecklade han en struktur som gick ut på att istället spela Bach, inte konstigt att bokens form faktiskt liknar en fuga
Musikintresset ledde honom vidare till Wagner som får ett långt libretto och vars melodier slingrar vidare in i hans litterära intresse som senare blev hans yrke som kritiker, författare och akademiledamot. Slutet av boken är en på vissa sätt den Engführung som jag syftar på. Där sammansmälter Chopin, Brahms, Wagner med Mallarmé och på ett hörn Valery. Texten om Mallarmé är en Engführung av sju tidigare essäer som Engdahls skrivit om Mallarmé i olika publikationer. Där pressas alla bokens melodier ihop till en slutsats, och exploderar sedan i ett crescendo.
Engdahls början på kritikerbanan var som danskritiker. Han sammanfattar Mallarmés hållning till dansen i dennes Wagneressä att ”endast dansen, genom sin summariska skrift, kan översätta det flyktiga och plötsliga till idé. Dansen är själv flyktig, fast verklig, kommer ur intet och slocknar med rampljuset. Den liknar varat, löper genom tid och rum men skriver in sig beständigt i medvetandet hos den som ser den.”
För den musikintresserade finns flera ackord och slingor av stort intresse hos Wagner och Brahms, men jag väntade förgäves på att få läsa något om min viktigaste Brahmsmusik – ”Ein Deutsches Requiem”. Så jag lyssnade på det istället efter läsningen. Men det här är en bok om livet och musikens skönhet. Då kan ett Requiem vänta.
Textens coda när alla melodier egentligen passerat trångföringen kommer inte upp i slutet, utan snarare i mitten av boken, när cirkeln har slutits och han är tillbaka i barndomsstaden. ”Den glädje jag idag känner då jag går genom Karlskrona tillsammans med henne som nu och alltid delar mitt liv har lagt sig som ett fint hölje utanpå mina barndomsminnen, upphävt dem och samtidigt bevarat dem och enligt Hegels berömda formel givit dem deras slutgiltiga mening.”
Kvar blir kärleken och ögonblicket. And the rest is silence.
”Själen och musiken”
Horace Engdahl
Albert Bonniers förlag
