”Frimärkssamlaren” av Hynek Pallas – inget mindre än ett storverk.

De flesta av oss kommer nog fram till en punkt i livet när vi stannar upp och vänder oss bakåt. Vi fastnar i en berättelse vi minns från barndomen, eller ser en sak som utlöser minnen av någon person i en äldre generation. I Sverige är det numera ganska lätt att hitta sina trådar bakåt i historien. Även de ofta i brand förstörda kyrkböckerna, som tidigare satte stopp för vissa uppgifter, verkar nu ha blivit möjliga att komma förbi för ökad kunskap om släktens förflutna.

Lika lätt är det inte för europeiska judar vars familjer på olika sätt drabbades av Förintelsen. Hynek Pallas, vars familj kom från det gamla Habsburg, sedermera Tjeckoslovakien har med boken ”Frimärkssamlaren” som kom ut i förra året, gjort ett imponerande forskningsarbete för att försöka kartlägga sina släktband. Frimärksamlaren som åsyftas hette Felix Brunner och hans dotter Paula Brunner Abelow, som han dedikerat boken till var den person som fick honom att börja forska i släktens historia och som för första gången gav honom en inblick i faderns familj. Tack vare sitt professionella frimärkssamlande lyckades Felix Brunner lämna Tjeckoslovakien för USA i tid innan förföljelserna av judarna tog fart på riktigt.

Den noggrannhet och akribi som präglar Pallas forskning är imponerande. Han kartlägger en stor del av sin släkt både inom och utanför Tjeckoslovakien. Hans föräldrar lämnade landet 1977 i samband med stridigheterna kring Charta -77. Själv är han uppväxt i Sverige, men har återvänt till Prag många gånger. Under översvämningskatastrofen 2002 blev han kvar ett tag och lärde känna Paula Brunner Abelow. Det var utgångspunkten för denna noggranna genomgång av familjens levnadsöden, men också en skildring av hur Förintelsen av de tjeckiska judarna gick till, inte sällan med koncentrationslägret Theresienstadt som första anhalt på väg mot dödslägren i Polen. 

Jag tänker på Daniel Pedersens bok ”Natt och aska” som går igenom det mesta av den litteratur som kommit ut om Förintelsen efter kriget och berättelserna är påfallande samstämmiga. För Pallas tillkommer att nästan alla han skriver om var hans släktingar.

En av de saker som Pallas reder ut är hur den antisemitism som bredde ut sig i Europa under Hitlertiden i Tyskland på ett anmärkningsvärt sätt höll sig kvar i Östeuropa och inte minst Tjeckoslovakien, nästan som en obruten tradition, dock under andra förtecken. Kommunistregimerna förföljde och förstörde livet för sin judiska befolkning på många olika sätt och Pallas går på djupet här. I Polen kom det till en brytpunkt i slutet av 1970-talet och många judar lämnade landet. I Tjeckoslovakien var det mera en långsam nedbrytning.

Upproret under Pragvåren 1968, när det sovjetiska väldet såg ut att försvagas och man tog ett steg mot demokrati, slogs brutalt ner när de röda stridsvagnarna rullade in i landet natten mellan den 20 och 21 augusti. Händelsen råkar vara en av mina första utrikespolitiska upplevelser. Jag satt på golvet i bokhandeln i Fjällbacka och stavade mig igenom DNs förstasida om händelsen. Jag var åtta år och blev ganska rädd, tänkte att de kommer till Sverige också.

Pragvåren beskrevs sedan ”som en kontrarevolutionär sionistisk konspiration” skriver Pallas, vilket ledde till hårdare bevakning av de tjeckiska judarna under lång tid framåt. ”Antisemitismen var”, skriver han, ”precis som i dagens trollfabriker, en etablerad del av regimens verktygslåda.”

Han beskriver också de olika generationernas förhållningssätt till det som skett. ”Den första generationen överlevande judar var tyst. En andra generation kände att de inte kunde fråga. Och en tredje som försöker ta reda på vad som hände.”

Och här tar berättelsen om historien en vändning mot en filosofisk diskurs som ger den här boken en alldeles särskild tyngd. De berättelser, bilder, händelser som den första generationen haft ”omges av ett tomrum” skriver Pallas utifrån litteraturvetaren Marianne Hirschs definition ”postminne”. Den första generationens tystnad skapar ett tomrum där det ibland återfinns fragment, rester, minnen av berättelser och liv som ibland blir en sorts fiktion, ibland är ofullständiga på grund av bristande tillgång till fakta och Pallas pekar på några egna erfarenheter i sitt sökande som genererar fler frågor än besvarar dem. Han pekar också på nästan oförklarliga luckor. Det saknas två år i dokumentationen av en enskild persons liv. Var någonstans var hen då? I Theresienstadt? Det går inte att få veta.

Och här kommer den fransk-judiske filosofen Jacques Derrida in i bilden. Derrida beskrev våldet i Förintelsen som ett våld utan slut, eftersom så många människoöden aldrig kunnat fastställas eller avslutas. Det är inte sannolikt att alla Förintelsens offer någonsin ska kunna bli ihågkomna under sina egna namn, därför tar den inte heller slut.

Hynek Pallas avslutar boken med att konstatera att ”Frimärkssamlaren” är hans bidrag till att kartlägga en del av denna historiska process och det är sannerligen ett viktigt arbete, sannolikt för honom själv, men även för alla som har någon koppling till Tjeckoslovakien under denna tid och givetvis för oss läsare. 

Tyvärr har nog Derrida däremot rätt när han skriver att Förintelsen är ett våld utan slut. Det ligger helt i linje med hans återkommande problematisering genom dekonstruktionen. De starka antiteserna här är Förintelsen och bearbetningen av densamma. Eftersom den aldrig kommer att kunna bli helt bearbetad upphävs historiens dialektik här. Det finns ingen syntes, utan den binära oppositionen upphävs i ett historielöst vacuum, en tomhet utan botten. Och det är denna problematisering i bokens slutfas som i mina ögon gör den till en inte bara lysande historisk dokumentation efter många års träget arbete, utan också till en rent existentiell text. Och som aldrig kommer att sluta att vara det.

Facebooktwitter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *