“Mammorna” av Alexandra Pascalidou

Första gången jag träffade Alexandra Pascalidou var 1998, när hon fortfarande jobbade med TV-programmet “Mosaik”. Hon dök upp någonstans, minns inte var, och intervjuade mig med anledning av Backabranden på hösten samma år. Mitt minne var en skicklig och empatisk journalist som på alla sätt förstod att balansera den svåra situation som många av oss som på olika sätt kom att bli involverade i konsekvenserna av Backabranden levde med just då.
Andra gången jag träffade henne var när hon dök upp på Göteborgs Stadsteater med sitt nyskrivna manus till “Alexandras Odyssé”, som spelades på teatern under våren 2016. Man skulle kunna säga att hon likt Carlsson kom som ett yrväder en aprildag, även om det förmodligen var något tidigare. Istället för ett Höganäskrus om halsen hade hon med sig en påse med flera böcker hon skrivit sedan vi sågs den där eftermiddagen nästan tjugo år tidigare.
En av de böckerna handlade om den grekiska ekonomiska krisen – “KAOS” – det var den som hennes manus byggde på. Det är inte ofta man stöter på människor med en sådan energi som Alexandra Pascalidou har. Föreställningen drog en helt ny publik till teatern. Ungdomar från olika delar av nordöstra Göteborg, men också från andra håll. Alexandra spelade sig själv i föreställningen och vissa kvällar kunde hon knappt lämna scenen efteråt. Ungdomarna stod upp och applåderade och höll fast ensemblen mycket längre än vad som är vanligt hos oss. Det var en, ur mitt perspektiv,underbar föreställning på det sättet.
Nu har Pascalidou skrivit en ny bok – “Mammorna” – som kom ut för en tid sedan på Atlas förlag. Jag köpte den för ett par veckor sedan och föll i gråt redan när jag läste förordet, om hennes egen mammas kamp för tillvaron i Sverige och den oreserverade kärleken som fyller hela texten. Jag blev tvungen att läsa högst ett par av berättelserna om de olika mammorna om dagen. Det var nästan omöjligt att ta in hur vissa av dessa kvinnor har stått ut med vedervärdiga livsförhållanden, hårt slit i städbranschen, med långa resor till jobbet, många barn att försörja och inte sälla med frånvarande fäder till dessa. Och så de mammor som blir väckta mitt i natten av ett samtal från Polisen, där man meddelar att sonen precis blivit skjuten i en gänguppgörelse, eller utan någon synbar grund på öppen gata. Kvar finns en papperspåse med några blodiga kläder, kanske en mobiltelefon och en mamma med ett för alltid krossat hjärta.
Men boken handlar inte bara om dessa tragedier. Den visar också något annat. Från mina år i skolans värld på nittonhundratalet känner jag igen detta så väl. Man får läsa i tidningen om den outhärdliga situationen vid landets skolor, om kriminella ungdomar och laglöst land. När man jobbar i skolan har man ofta en helt annan bild av hur det går till där. I själva verket finns det en tydlig koppling i avståndet till skolan. Ju längre bort från skolan Du befinner Dig, desto sämre överensstämmelse med verkligheten. Vad uppbragta ledarskribenter och ibland politiker glömmer är att eleverna är helt vanliga människor som man utan några som helst svårigheter kan både prata och arbeta med.
Pascalidou visar på precis samma relation till “orten” som man tydligen kallar ytterstaden i Stockholmstrakten. I själva verket, och det bekräftar en av poliserna i boken, är 95% av alla som bor där hederliga, hjälpsamma och skötsamma människor som känner sina grannar och hjälper varandra i livets olika skiften. Sedan ska man förstås inte prata bort att det finns en svårbekämpad, ibland klanstyrd, kriminell gängverksamhet i de flesta större städers ytterområden. Men det är en myt att den skulle vara särskilt utbredd i just Sverige. Det avlider fler människor av skjutningar under ett par veckor i Chicago än i hela Sverige på ett helt år.
Det betyder naturligtvis inte att det inte är ett problem. Det är tvärtom ett stort problem – men det är ett globalt problem, inte något som det går att åtgärda genom specifik svensk essentialism, utvisningar eller specialundervisning i fiktiva svenska sedvänjor och kulturhistoria.
En av bokens allra största fördelar (och det finns många) är att läsaren ser människorna framför sig och inte bara ser dem, utan också kan sätta sig in i deras liv, sorger och glädjeämnen. Det är förstklassigt journalistiskt berättande.
Pascalidou visar också på en annan förbisedd omständighet i boken. De mångkulturella samhällen som Rinkeby, Rosengård eller Hammarkullen är skapar också en mycket speciell kreativ miljö där helt nya idéer föds och människor skapar allt från framgångsrika företag till musik som Latin Kings. Genom några av mammornas berättelser friläggs just ett sådant mönster. Olika idéer och engagemang skapar nya konstellationer och tankar som just kontakterna över hela världen möjliggör. Detta är en samhällsstruktur som vi inte längre kan vara utan. Det är också lätt att känna igen detta från samhällen som varit mångkulturella under längre tid än Sverige, som till exempel den gamla kolonialmakten Storbritannien.
Slutligen måste jag säga att Pascalidou här gör något som sällan händer i svensk journalistik. Jag har i alla fall inte läst något sådant. Hon lyfter fram mammornas enorma betydelse för samhället. De osynliga mammorna i förorten, men också på många andra håll. Det är de som “bär världen” som Fia Adler-Sandblad kallade sin senaste pjäs som hon spelade på sin teater på Konstepedemien. Föreställningen byggde på (min hustrus) Ann-Marie Ljungbergs bok “I fallinjen” om esamstående mammors liv i Göteborg, som kom ut 2015.
Jag tycker det är precis det som Alexandra Pascalidou bekräftar i denna välskrivna, omskakande och synnerligen läsvärda bok. Det är mammorna som bär världen.

Facebooktwitter

2 svar på ““Mammorna” av Alexandra Pascalidou”

Lämna ett svar till Björn Sandmark Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *