Fortfarande lite omtumlad av händelserna förra helgen i samband med premiären av ”Driving Miles” i regi av Eva Bergman, med Sven Wollter i huvudrollen som skrothandlaren Steinar. Premiären gick bra, Sven Wollter och musikerna lysande enligt samstämmiga recensenter. Så mycket känslor i salongen – stående ovationer, kärlek. Det tog flera dagar att landa efter själva händelsen. Som jag nämnde i mitt korta tacktal efter föreställningen tänkte jag på den där kvällen för fyrtio år sedan, när jag gick i nian och var på Götaplatsen och såg Sven Wollter på scen för första gången som Josef K i i Lennart Hjulströms uppsättning Processen av Franz Kafka.
Salongen var mycket större då, minst 800 platser, idag knappt 600 och Sven stod längst fram på scenen i ett par timmar och fyllde hela hela salongen med en sorts närvaro som jag då aldrig tidigare hade upplevt på det sättet. Jag minns att jag var helt förundrad över hur det var möjligt. Och det var en hård, aggressiv, kritisk Josef K, som häcklade makten och kapitalet. Det var första gången jag blev fångad av en enskild skådespelares karisma på det viset.
Jag började gå på teater redan som tolvåring, efter en skolteaterföreställning i Stenhammarsalen som hette Puke och som handlade om Engelbrektupproret. Göran Stangertz spelade Karl Knutsson Bonde och Måns Westfelt spelade Måns Bengtsson Natt och Dag. Det var skolteatern som sedan blev Backa Teater med Maria Hedborg, Ulf Dohlsten och Eva Bergman. Eva Bergman nu tillbaka igen på Götaplatsen med en regi som lyfter fram det bästa i samspelet mellan skådespelare och musikerna. Deras tolkning av Miles Davis musik tar plats på scenen jämte Sven. De personliga trådarna förgrenar sig långt tillbaka i teaterns historia. Det var också en av de saker som slog mig förra veckan, under premiärkvällen. Det är också därför upplevelsen blir så stark hos många, tror jag. Alla har sin egen berättelse och just i salongen i fredags var det många som samtidigt hade ett gemensamt förflutet i något avseende. Möjligen var det skälet till att stämningen stundtals var lite högtidlig.
Sven Wollter har spelat de flesta stora roller en manlig skådespelare kan drömma om. På senare år i Göteborg i Påklädaren med Thomas von Brömsen och I väntan på Godot med Ivar Wiklander. Han tog avsked med klassiska King Lear på Stockholms Stadsteater där han var en del av ensemblen under många år. Men det är sällan som en skådespelare i den åldern (Sven fyllde 82 för några veckor sedan) ändrar spelstil så mycket som han gör som Steinar i Driving Miles, något också Tomas Forser påpekade i Expressen. I rollen som Steinar är han tvekande, prövande, försiktig, ödmjuk och håller tillbaka. Men som ändå fyller rummet på samma kraftfulla vis som för fyrtio år sedan. Jag kommer att minnas båda kvällarna så länge jag lever.
Den här bloggen använder jag för att skriva om teater, litteratur och andra relaterade frågor. Ibland vad som ska komma och innan premiärer. Däremot aldrig efter premiär eller kommenterar vad som hänt på scenen. Det är inte min sak att recensera vad vi gör på Backa Teater eller Götaplatsen. När det gäller föreställningen Driving Miles gör jag ett litet undantag, eftersom Sven Wollter var den som fick mig på allvar intresserad av teater just på Göteborgs Stadsteater för fyrtio år sedan. Och för glädjen över att ha kunnat vara med på ett litet hörn för att förverkliga den här föreställningen under våren 2016.
