Björn Sandmark bloggar.

Zinnie Harris heter en av Skottlands hetaste dramatiker just nu. Hon är född i England, men har under sitt liv bott både i England och under senare år huvudsakligen i Edinburgh. När hon var i Göteborg med anledning av premiären på How to Hold Your Breath den tjugonde januari talade vi länge om Skottlands roll och ett eventuellt kommande Brexit. Hon är stark motståndare till Brexit och hoppas att det ändå inte blir av Om det skulle aktualiseras önskar hon att Skottland lämnar United Kingdom. Europas framtid diskuterade hon även med en annan dramatiker på teatern just nu – Alexandra Pascalidou, vars föreställning Alexandras Odyssé har premiär den 10 februari. Samtalet dagen efter premiären var välbesökt och publiken engagerade sig starkt i diskussionen. Det finns uppenbarligen ett behov av att tala om samtiden just nu

How to Hold Your Breath är en stark historia som i Malin Stenbergs uppsättning fokuserar på ett europeiskt ekonomiskt sammanbrott som inträffar som en följd av ett one-night-stand mellan huvudpersonen Dana (Mia Höglund-Melin) och Jarron (Jesper Söderberg). Jarron visar sig vara en faustisk demon som på grund av en inbillad skuld förföljer Dana och hennes syster Jasmine (Caroline Söderström) genom ett sönderfallande Europa på väg mot ett eventuellt jobb i Alexandria. Jarrons medhjälpare Bibliotekarien (Benjamin Moliner) försöker styra in Dana på att återbetala skulden, men Dana vägrar sälja ut sina känslor, vilket blir det ställningstagande som hela föreställningen rör sig runt.

Till slut hamnar de båda systrarna på en flyktingsmugglarbåt i omvänd riktning mot Afrika. På det krängande båtdäcket knyts berättelsen ihop till en iskall krönika om ett Europa i fritt fall, med en gemensam valuta som allt färre bekänner sig till och en bristande solidaritet med de nödlidande, teman som också finns med i Alexandras Odyssé, som också den utspelar sig i östra Medelhavet, närmare bestämt i Grekland.

För mig var det en alldeles särskild upplevelse att se denna föreställning, efter att ha suttit med texten som översättare under förra vintern. Jag har översatt mycket genom åren, politiska och filosofiska texter, poesi, skönlitterära prosa, men det var första gången med en dramatisk text.  Det var synnerligen intressant att gå in i de mycket specifika utmaningar det är att hitta samma tonläge utan att för den skull kompromissa med innehållet. Inte minst skådespelarna bidrog väldigt bra på slutet när de finslipade sina texter under repetitionerna.

Det är också en särskild utmaning att översätta från engelska, vars språkliga, fonetiska, historiska och musikaliska lager ger språket dess så speciella karaktär. Fritiof Nilsson Piraten sade en gång något i stil med att ”engelska är ett märkligt språk, det stavas Yokohama och uttalas St.John”. Det ligger något i det. Kanske är det också därför som det är ett så underbart och poetiskt språk att skriva och läsa litteratur på. Det var också därför jag valde att inte översätta själva titeln. How to Hold Your Breath låter i mina öron mycket mer litterärt än ”Hur man håller andan”.

Med tanke på de senaste dagarna utveckling i USA, ett revanschistiskt Ryssland och en ännu ej avslutad konflikt över stora delar av Mellanöstern blir det allt svårare att tänka om framtiden. I hårda tider är teaterns roll kanske ännu viktigare än när det är lugnt i omvärlden och vi gör vårt bästa för att spegla, ifrågasätta och gestalta samtiden. Vi gör det för att det är vårt uppdrag. Men vi gör det också för att det är precis vad som känns som en mycket viktig uppgift i den tid vi är inne i just nu. Vi måste nog räkna med att vi kommer att bli tvungna att hålla andan ganska ofta framöver, innan det vänder. Nobelpristagaren Bob Dylan skrev i en av sina sånger;  ”The say the darkest hour/ is just before the dawn”.

Let’s hope so.

På Lilla Scen spelar vi Stjärnornas tröst sedan i slutet av november. Olof Runsten regisserar en timslång föreställning till minnet av Karin Boye som valde att lämna livet för 75 år sedan, när hon frös ihjäl i en skogsdunge utanför Alingsås. Det finns så mycket att säga om Boye, föreställningens centrum är på natten när hon lämnade den här jorden. Skådespelarna Marie Delleskog och Mia Eriksson läser hennes dikter med djup inlevelse. Linda Spåmans suggestiva scenografi inramar scenrummet. Allt samverkar.

Och så är det musiken.

Fredrik Jonsson har tonsatt några av Boyes mest smärtfyllda dikter och orkestern med Henrik Cederblom och Gunnar Frick spelar tillsammans med sångaren och gitarristen Daniel Lemma. De flesta av oss har nog hört Daniel Lemma, åtminstone i en av hans mest kända låtar som var med i den charmiga filmen Jalla jalla för ack så länge sedan nu. Väljer att inte nämna titeln, just den låten hörde jag på riktigt i ett för mig på vissa sätt livsavgörande ögonblick.

När vi hade säsongspresentationen inför spelåret 16/17 i maj förra året medverkade Daniel Lemma med öppningslåten för föreställningen och som även är första spåret på CD:n – ”Jag vill gärna stå på gatan”. Det var första gången jag sett Lemma spela live. Hela personen var som en nystämd d-sträng, en sceniskt närvaro som är ytterst ovanlig, rösten skar igenom sorlet i foyerbaren och allt tystnade, ett så distinkt gitarrspel. Och så omtagningarna av refrängen om det som skär i hjärtat när det lyser där uppe i lägenheten.

Ikväll har jag lyssnat igenom CD:n som jag köpte nere på Bengans vid Stigbergstorget fyra gånger. ”Jag vill gärna stå på gatan” blir bättre och bättre för varje gång jag hör den – även de andra låtarna är unika i sin melankoliska diskrepans, men ”Jag vill gärna stå på gatan” inrymmer en sådan längtan, smärta, ett sådant utanförskap att den skapar ett helt eget rum, utanför tiden, bortom all Boyes ambivalens och blytunga sorg. På väg upp till teatern på morgnarna passerar jag Karin Boye-statyn invid Stadsbiblioteket och undrar om hon skulle tyckt om den föreställning vi gör på Lilla Scen? Eller nej, jag undrar egentligen inte. Jag är helt säker på att hon uppskattat det.

Hon står fortfarande där på gatan och sneglar upp mot ljuset i lägenhetens fönster.

Syftet med att resa till Berlin just nu var ett möte i vårt europeiska nätverk Prospero, med partners från Rennes, Liège, Bologna och Berlin. Vi träffades på Schaubühne på Lehniner Platz. Som om det var en tyst överenskommelse pratade vi inte en enda gång under mötet, som pågick hela dagen, om terrorattacken. Det var som om vi alla underförstått inte ville låta händelsen påverka oss och uppta vår tid. Vi lät kollegorna från Schaubühne bestämma tonen, och de gjorde de.

På kvällen såg vi tillsammans Thomas Ostermeiers senaste uppsättning av Arthur Schnitzlers Professor Bernhardi. Texten har bearbetats av Thomas Ostermeier och dramaturgen och författaren Florian Borchmeyer. Dramat handlar om samvetsdilemmat mellan läkarens ansvar för sina patienter och prästens som vill ge en döende ung kvinna sista smörjelsen. Estetiken här påminner om den stramhet som Ostermeier levererar i The Little Foxes av Lilian Hellman från 1939. Rakt igenom är skådespelarna lysande, allra mest Jörg Hartmann, som spelar titelrollen Dr Bernhardi. Allt utspelar sig i ett enda vitt sjukhusrum, några få filminslag, möbler som bärs ut och in. Borchmeyer rubricerade föreställningen som en komedi. Det är det enda jag inte riktigt kan se i denna skarpa pjäs. Allvaret är ett slut utan framtid, ett slut utan början, som Ostermeier kommenterar det hela i programbladet när han parafraserar Schnitzler.

Dagen därpå hamnade jag i den totala motsatsen till Bernhardi – Frank Castorfs uppsättning Der Spieler (Spelaren), en sedvanligt vidlyftig Castorf-tolkning av Dostojevskijs roman med samma namn. Här i Bert Neumanns geniala scenografi på en vridscen som utnyttjas maximalt. I programbladet hotade man med att föreställningen skulle vara 4,5 timmar med en paus. Det blev drygt fem timmar, men det kändes som högst två. Alexander Scheers tolkning av Alexej Ivanovitj är något av det mest fulminanta jag sett på år och dag, en charmerande och destruktiv ADHD-personlighet med Tourettes syndrom, vilken energi! Scheer matchas lysande av den truligt sensuella och genialiska Kathrin Angerer (Polina) och dämpas av den lika starka Sophie Rois (den rika tanten). Spelandet psykologi gestaltas på gränsen till det outhärdliga och resulterar också i det oundvikliga slutet. Föreställningen har spelats sedan 2011, i fem år. Den som undrar över varför svensk teater nu använder sig av filmteknik på olika innovativa sätt, Göteborgs Stadsteater är inget undantag, skulle kunna se denna föreställning och därmed kanske bättre förstå att detta inte är en fluga som nyligen blivit populär, utan ett helt legitimt sätt att använda sig av modern teknik på samma sätt som ljud, ljus och musik. Och som varit etablerat i över ett halvt decennium.

På julaftonskvällen blev det återigen Volksbühne för ett par timmar med den rysk-tyske författaren, klubbägaren, dramaturgen, kolumnisten och radiomannen Vladimir Kaminer, en genuint humoristisk berättare som friskt blandar och ger från sin ryska historia och sitt möte med den tyskspråkiga delen av Västeuropa sedan hans flykt från Sovjet 1990. Denna julaftonskväll var teatern full till sista plats och publiken tjöt av skratt i bänkraderna när Kaminer drog på med högläsning ur sina kommande böcker. Vi smet dock från hans specifika ”Russendisko” i Röda salongen, som drog igång vid midnatt. Kaminer har för övrigt ganska nyligen publicerats av alltid lika vassa Ersatz, t ex hans bok som heter just Ryssdisko på svenska.

På juldagen blev det en klassiker – Kleiner Mann, was nun? (Hur ska det gå för Pinnenbergs) av Hans Fallada på Gorki Teater, i regi av Hakan Savas Mican, som också regisserade Die Ungehaltenen, vilket den uppmärksamme läsaren av min blogg kunnat läsa om i ett tidigare inlägg. Gorkis stora scen är en charmig, ganska liten teater, men man utnyttjar utrymmet optimalt, med en lutande brygga ned mot scenkanten och musiker längst upp mot fonden. Berättelsen om den supertrevlige pratkvarnen och herrekiperingsförsäljaren Pinnenbergs väg mot arbetslöshet och kaos i trettiotalets Tyskland uppvisar så många likheter med den idag så ofta parafraserade mannen av folket som bedragits av eliten att inga anspelningar är nödvändiga. Det är underhållande och välspelat och Falladas vassa egg känns hela tiden i denna lättillgängliga klassiker.

Inte lika lättsmält blev det på Annandagen, återigen på Schaubühne, när det var dags för Michael Thalmeiers uppsättning av Friedrich Schillers Wallenstein. Dimman låg tät redan när vi kom in i salongen och när dörrarna stängts startade ett oljud som var svårt att stå ut med, det höll på i flera minuter och skapade den känsla av olust som sannolikt är nödvändig för att förstå hertig Wallensteins dilemma. Ska han vara kejsaren trogen, eller sluta fred med svenskarna och få till en långt tidigare fred än den Westfaliska? Den skinnflådda hästen som hänger upp och ned från taket vet inte heller. Wallenstein lyssnar på alla som har något att säga, men lyckas inte fatta ett beslut förrän allt är för sent och han går sitt öde till mötes med högburet huvud. Kontrasten mot juldagens föreställning kunde inte bli större. Trots den högtravande tyskan och intellektuellt överlastade dialogen sögs jag in i föreställningen och tappade inte fokus en sekund under de tre timmarna. När ljuset tänds under dramats peripeti var det inte svårt att se lika tydligt som Wallenstein vad han egentligen borde ha gjort. Ingo Hülsmanns Wallenstein utklassar alla på scenen, i texten och i verklighetens illusion.

När det brummande oväsendet sätter igång igen efter nästan tre timmar inser jag att föreställningen är över. Och det är dags att vakna upp ur denna berlinska teaterdrömsjul och åka hem igen.