Huvudnumret vid teaterfestivalen i Avignon spelas varje år på innegården till det gamla påvepalatset. Det är en fin upplevelse att se en föreställning i denna 1300-talsmiljö under bar himmel. I år var det ”Thyeste”, i bearbetning och regi av Thomas Jolly som också stod på scenen i rollen som Thyeste. Jolly är konstnärlig ledare för teaterkompaniet La Piccola Familia, som funnits sedan 2006. ”Thyeste” som bygger på en text av Seneca, som i sin tur bearbetade samma tema från Aristofanes, turnerar resten av året i Frankrike på en lång rad olika platser.
Intrigen är – ska vi säga fasansfull – de båda bröderna Atreus och Thyeste i landet Argos kämpar om makten. Jupiter bestämmer att den som har ett lamm med gyllene päls i sitt stall ska bli kung. Atreus har fåret i sin ägo, men Thyeste förför hans fru och får henne att ge honom lammet. När Jupiter ser vad som händer blir han rasande och tvingar solen att gå baklänges – backar alltså tiden – som ett tecken för att låta Artreus se bedrägeriet. Artreus hämnas genom att mörda Thyeste tre söner och servera dem till middag för Thyeste, varvid Jupiter backar tiden igen.
Ytterst är det en tragedi om människans bräcklighet och har trots sin ålder en omedelbar aktualitet mot bakgrund av de senaste årens förödande politiska utveckling och klimatkris. Nu om någonsin, skulle man kunna önska sig att det gick att backa solen för att kunna fatta rimligare beslut. Föreställningen spelas på klassiskt vis, med tre körer, varav en barnkör, som dock inte på grekiskt sätt är med som rollinnehavare i förställningen, utan som mer kommenterar skeendet via sång och Clement Mirguets musik som är en oupplöslig enhet med texten och skådespeleriet. Det är en gripande föreställning där i den sydfranska natten. Jolly följer en för tragedin viktig tanketråd från Seneca till Hegel, nämligen den att i en tragedi finns det aldrig bara en som är ond, utan det går att finna förståelse för bådas hållning för den som försöker. Och det är kanske en synnerligen bra sammanfattning av många av världens problem idag.
Det finns inte heller några enkla lösningar i Milo Raus nya uppsättning ”La reprise. Histoire(s) du Theatre (1)”. Föreställningen, som är en samproduktion med ett flertal andra teatrar, bland andra Schaubühne/Berlin, kan sägas vara den första som skapats utifrån Milo Raus nyligen författade ”Gent Manifestet” (som finns att läsa i svensk översättning på www.stadsteatern.goteborg.se/teaterrummet/ ).
Förställningen inleds med en monolog om vad teater kan vara och plötsligt står Hamlets far på scenen och talar till sin son. Den ödesmättade inledningen sätter också stämningsläget trots en del befriande skämt i berättelsen upptakt. Rau presenterar de olika scenerna på ett liknande sätt som i ”Lenin”, som fortfarande spelas på Schaubühne, nämligen som en film på duken ovanför scenen där de olika kapitlen presenteras.
Berättelsen handlar om ett mord på en ung homosexuell man i Liège för ett par år sedan. Han sparkades till döds av fyra andra män och lämnades naken att dö på en gata. Hela förloppet spelas upp på ett sätt som jag hittills aldrig sett på en teaterscen och det är svårt att inte bli förkrossad igen över en meningslösa grymheten och tomheten i brottet, och dess gestaltning på scenen. För att göra saken än värre inleds den delen av berättelsen med en av förövarnas mor och far i ett gråtrist sovrum, när de oroar sig över att sonen inte kommit hem. Det är en likaså gripande scen. Milo Rau genomför konsekvent sin estetik från manifestet och en av fördelarna är att all scenografi kan flyttas md en liten lastbil och måste spelas i minst tre länder innan den får läggas ner. Jag misstänker att en kommer att spelas i betydligt fler än tre, dock.
Jag tror inte att någon kunde lämna Gymnase du Lycée Aubanel utan att vara medtagen av sorgen och svärtan här. Det är teater som skär rakt in i tiden och i människorna.
Le Figaro beskrev ”La reprise” som festivalens höjdpunkt. Jag kan bara hålla med, utifrån vad jag hann se på tre dagar.
