Björn Sandmark bloggar.

I förra veckan var det kollationering, uppstart för repetitionsarbetet, för Pontus Stenshälls uppsättning av William Shakespeares tragedi ”Kung Lear”, som har premiär 27 oktober på Stora Scen. Uppfylld efter ett samtal med ensemblen om Shakespeares tid och språk åkte jag dagen efter upp till Stockholm för möten och teater.
På Kulturhuset Stadsteatern på onsdagskvällen Eyvind Johnssons roman om Stockholm under Andra världskriget i Carolina Frändes regi och på torsdagen på Dramaten där Bergmanfestivalen presenterade ”Hotel Strindberg” från Burgtheater i Wien i regi av den schweizisk-australiske regissören Simon Stone. Jag såg Stones spännande version av Tjechovs ”Tre systrar” i Paris förra hösten, så förväntningarna var högt ställda.

Men på tåget läste jag ”Kung Lear”. Det är Britt G Hallquists översättning och texten har bearbetats av Pontus Stenshäll. Jag märkte att det var några år sedan jag läste den och texten drabbade mig med full kraft. Lear tänker sig en ålderdom där han delar upp sitt kungarike i tre delar, en till varje dotter, men Cordelia blir strax arvlös när hon inte betygar sin kärlek lika uppskruvat som de båda andra döttrarna. De i sin tur uppfyller inte sina löften om att fadern ska få fritt vivre för sig och sin livvakt på ett hundra man och Lear flyr till Dover, där Cordelia och hennes man möter upp med en trupp franker. Alla dör, Lear med den döda Cordelia i sina armar, efter en period av sinnesförvirring och slutlig insikt om att han grovt missbedömt situationen och till slut förlorat allt.

Jag undrar om inte Lear är den svartaste av Shakespeares tragedier, även om maktbegäret hos Macbeth och undergången hos Hamlet också är djupt sorgliga och även där leder till att alla dör.
Kanske för att den uppehåller sig kring människornas allra sämsta sidor – arvstvister leder inte sällan till oläkbara sår och här sviker dessutom alla varandra på alla sätt: Intellektuellt, känslomässigt, erotiskt och i sina olika politiska lojaliteter.

”Gråtande kom vi till världen.
Vi gråter för att vi kom hit
till denna skådeplats för narrar.”
(Översättning Britt G. Hallquist)

Och ingen är därmed kanske förvånad över narrens viktiga plats i dramat.
Som alltid hos Shakespeare, även i denna tragedi, finns det ögonblick av exploderande skratt, skrattet som nollpunkt. Skrattet betyder inte alltid glädje, utan kan också vara ett uttryck av djupaste förtvivlan. Men det märkliga med skrattet är dess ontologiska status. Oavsett om någon brister ut i skratt av glädje, över ett skämt, av förtvivlan eller desillusion, så just i själva skrattögonblicket, i själva utbristandet befinner sig medvetandet bortom tid och rum. Det är en sorts ontologiskt noll-läge som är ett av de få, kanske det enda tillfället, när människan är helt fri.

Simon Stone använde även i ”Hotel Strindberg” huset som den freudianska grunden för människans medvetande och på ett liknande sätt som i ”Tre systrar” utspelade sig olika scener parallellt, även om fokus här tydligare var på ett rum i taget. Det var en exposé av scener från viktiga delar av Strindbergs dramatiska produktion; ”Spöksonaten”, ”Dödsdansen”, ”Ett drömspel”, ”Pelikanen” och framförallt ”Fadern” vars strindbergska neurotiska faderskapstvivel ligger och puttrar under ytan hela tiden.
Allt är bearbetat och moderniserat, på ett sätt som möjligen påminner om Shakespeares sätta att skriva om och utveckla konflikten i ”Kung Lear” – den fanns i flera tidigare verk, inte minst ”Leir of Britain”, om en keltisk kung och hans tragiska livsöde, men även de ständigt närvarande konflikterna i hundraårskriget med Frankrike finns med.

Lars Ring sammanfattar Bergmanfestivalen på ett bra sätt i SvD den 4/9: ”Eirik Stubö är klok nog med Bergmanfestivalen länka Dramaten till ett samtida Europa – och nya, intressanta regissörer. Det är ett utmärkt grepp. Vi behöver fler gästspel, mer utblick – och insikter om att den spelstil, den psykologiska realismen, som kommer till uttryck på svenska scener inte behöver vara en evig självklarhet. Den som tydliggör en tradition sår också ett frö till att förändra den.”

Jag vill också, som Ann-Sofie Barany påpekade på annan plats, inte glömma bort Ulrika Josephssons stora insats för festivalen.
Kanske Bergmanfestivalen i Stockholm därmed kan bli det som Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival varit sedan nittiotalet. Men med ett tydligare fokus på talteater förstås.

Just nu är vi mitt uppe i en tid av förhoppningar och förväntan på landets alla teatrar. Göteborgs Stadsteater och Backa Teater presenterade det kommande spelåret för två fulla hus på Götaplatsen i fredags. Samma kväll öppnade Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival på Stora Teatern och festivalen pågår hela denna vecka med våra egna bidrag. De är Mattias Anderssons ”Skuggorna av Mart”, som bygger på Stig Dagermans ”Skuggan av Mart” och utspelar sig i efterkrigstidens Frankrike. På Stadsteatern är vi glada att kunna presentera Thomas Ostermeiers uppsättning av Ibsens ”En folkefiende”, som i Ostermeiers version särskilt fokuserar på miljöfrågor och den växande högerpopulismen och hur den fungerar.
Schaubühne/Berlin gästar oss nu för tredje gången på två år. Under festivalen 2016 spelade de Katie Mitchells
”A Forbidden Zone” och senare på hösten Milo Raus ”Compassion: The History of the Machine Gun”, om inbördeskriget i Ruanda och dess följder. Vi är glada över att kunna ha utvecklat samarbetet med Schaubühne genom vårt europeiska projekt Prospero, där vi är med sedan 2014.
Inom Prospero producerade även Backa Teater ”The Misfits”, som Mattias Andersson skrev och regisserade och som bjöds in till Vie-festivalen i Bologna och Mis-en-Scene-festivalen i Rennes i Frankrike.
Milo Rau, som i år har tagit över som teaterchef på Nationalteatern i Gent, publicerade i samband därmed ”Gent Manifestet” för en samtida, realistisk teater. Manifestet finns att läsa i sin helhet på vårt forum för teatertexter och intellektuell och konstnärlig debatt; Teaterrummet.

Förra året publicerade Milo Rau och Rolf Bossart (som är teolog och undervisar i religionsvetenskap och psykologi på Pädagogische Hochschule Sankt Gallen) boken ”Wiederholung und Ekstase”. Det är en sorts sammanfattning av verksamheten vid Institute of Political Murder, som Milo Rau drivit i Köln i ett decennium. Man diskuterar bland annat de produktioner man gjort och dess verkan. Jag får säkert anledning att återkomma till det.
Just idag ville jag dock bara dela med mig av en i mina ögon fin reflektion över det som möjligen lite slarvigt skulle kunna kalla teaterns magi. Det är taget från texten ”Affirmation” – en dialog mellan Bossart och Rau:
Orden här kommer från Bossart:

”Men frågan varför till exempel stearinljusen vid Mariabilderna på de stora altarna i kyrkorna slocknar under 1600-talet, eller möjligen anses kitschiga, varför en skådespelare alltid berör en vad hen än spelar, medan en annan skådespelare kan lämna en oberörd, eller varför en pjäs kan verka otroligt betydelsefull, medan en annan kan vara förargelseväckande banal, är aldrig enbart en teknisk fråga.”
Bossarts förklaring är att den konstnärliga avsikten med verket någonstans ändå sipprar igenom och drivkraften är dennes vilja till bekräftelse. Mycket riktigt underbygger han senare sitt resonemang med Alexandre Kojèves klassiska Hegelläsningar av ”Andens fenomenologi”. Men även det lämnar jag därhän och vilar istället i minnet av bilden av ljusen som slocknar framför Maria-bilderna.
Någon kanske vill kalla det för Reformationen. Eller också får det vara en obesvarad fråga.
Jag önskar alla läsare ett fint nytt teaterår, vilken teater Ni än råkar besöka!

Huvudnumret vid teaterfestivalen i Avignon spelas varje år på innegården till det gamla påvepalatset. Det är en fin upplevelse att se en föreställning i denna 1300-talsmiljö under bar himmel. I år var det ”Thyeste”, i bearbetning och regi av Thomas Jolly som också stod på scenen i rollen som Thyeste. Jolly är konstnärlig ledare för teaterkompaniet La Piccola Familia, som funnits sedan 2006. ”Thyeste” som bygger på en text av Seneca, som i sin tur bearbetade samma tema från Aristofanes, turnerar resten av året i Frankrike på en lång rad olika platser.
Intrigen är – ska vi säga fasansfull – de båda bröderna Atreus och Thyeste i landet Argos kämpar om makten. Jupiter bestämmer att den som har ett lamm med gyllene päls i sitt stall ska bli kung. Atreus har fåret i sin ägo, men Thyeste förför hans fru och får henne att ge honom lammet. När Jupiter ser vad som händer blir han rasande och tvingar solen att gå baklänges – backar alltså tiden – som ett tecken för att låta Artreus se bedrägeriet. Artreus hämnas genom att mörda Thyeste tre söner och servera dem till middag för Thyeste, varvid Jupiter backar tiden igen.

Ytterst är det en tragedi om människans bräcklighet och har trots sin ålder en omedelbar aktualitet mot bakgrund av de senaste årens förödande politiska utveckling och klimatkris. Nu om någonsin, skulle man kunna önska sig att det gick att backa solen för att kunna fatta rimligare beslut. Föreställningen spelas på klassiskt vis, med tre körer, varav en barnkör, som dock inte på grekiskt sätt är med som rollinnehavare i förställningen, utan som mer kommenterar skeendet via sång och Clement Mirguets musik som är en oupplöslig enhet med texten och skådespeleriet. Det är en gripande föreställning där i den sydfranska natten. Jolly följer en för tragedin viktig tanketråd från Seneca till Hegel, nämligen den att i en tragedi finns det aldrig bara en som är ond, utan det går att finna förståelse för bådas hållning för den som försöker. Och det är kanske en synnerligen bra sammanfattning av många av världens problem idag.

Det finns inte heller några enkla lösningar i Milo Raus nya uppsättning ”La reprise. Histoire(s) du Theatre (1)”. Föreställningen, som är en samproduktion med ett flertal andra teatrar, bland andra Schaubühne/Berlin, kan sägas vara den första som skapats utifrån Milo Raus nyligen författade ”Gent Manifestet” (som finns att läsa i svensk översättning på www.stadsteatern.goteborg.se/teaterrummet/ ).
Förställningen inleds med en monolog om vad teater kan vara och plötsligt står Hamlets far på scenen och talar till sin son. Den ödesmättade inledningen sätter också stämningsläget trots en del befriande skämt i berättelsen upptakt. Rau presenterar de olika scenerna på ett liknande sätt som i ”Lenin”, som fortfarande spelas på Schaubühne, nämligen som en film på duken ovanför scenen där de olika kapitlen presenteras.
Berättelsen handlar om ett mord på en ung homosexuell man i Liège för ett par år sedan. Han sparkades till döds av fyra andra män och lämnades naken att dö på en gata. Hela förloppet spelas upp på ett sätt som jag hittills aldrig sett på en teaterscen och det är svårt att inte bli förkrossad igen över en meningslösa grymheten och tomheten i brottet, och dess gestaltning på scenen. För att göra saken än värre inleds den delen av berättelsen med en av förövarnas mor och far i ett gråtrist sovrum, när de oroar sig över att sonen inte kommit hem. Det är en likaså gripande scen. Milo Rau genomför konsekvent sin estetik från manifestet och en av fördelarna är att all scenografi kan flyttas md en liten lastbil och måste spelas i minst tre länder innan den får läggas ner. Jag misstänker att en kommer att spelas i betydligt fler än tre, dock.
Jag tror inte att någon kunde lämna Gymnase du Lycée Aubanel utan att vara medtagen av sorgen och svärtan här. Det är teater som skär rakt in i tiden och i människorna.
Le Figaro beskrev ”La reprise” som festivalens höjdpunkt. Jag kan bara hålla med, utifrån vad jag hann se på tre dagar.