Selma Lagerlöf publicerade sin roman “Gösta Berlings saga” 1891, året innan Sveriges, och en av Europas äldsta tidskrifter, Ord & Bild, grundades. Till 125 årsminnet 2017 gjorde redaktionen en ambitiös genomgång av tidskriftens långa historia och författaren Aino Trosell skrev om 1900-talets första decennium och lyfte där fram hur Ellen Key gjorde en vandring i Gösta Berlings fotspår i trakterna kring sjön Fryken.
Det fick värmlänningen Marit Kapla, som också tillsammans med Ann Ighe är redaktör för tidskriften, att vilja göra om denna vandring, nu i Ellen Keys efterföljd. Vandringen ägde rum i början av juni 2018 och finns även dokumenterad på Instagram under hashtaggen #värmlandruntpååttadagar.
Det är förstås ingen slump att vandringen dokumenteras i bild och även med vissa korta filmsnuttar. Kapla var konstnärlig ledare för Göteborgs Internationella Filmfestival under många år.
Följdriktigt öppnar texten också med en filmning av en huggorm ute i skogen. Är det en allusion till paradiset? Svårt att veta, men Gösta Berlings saga har en religiös överbyggnad som inte går att bortse från i den grundläggande maktkampen mellan det goda och det onda och de tolv kavaljerernas (lärjungarnas?) vanstyre av godset Ekeby (Rottneros på kartan).
Ända sedan jag läste romanen några gånger, första gången på åttiotalet, har jag ansett att det är den bästa romanen som givits ut på svenska. När vi satte upp “Gösta Berlings saga” med Anna Bjelkerud som majorskan, Adam Lundgren som Gösta Berling och Jakob Eklund som Sintram på Göteborgs Stadsteater förra året såg jag den fem gånger. Anna von Hausswolffs musik ligger som en sorts bakgrundssorl när jag läser denna uppslagsrika och fina vandringssaga.
Det finns något otidsenligt och eftertänksamt i Kaplas vandrande: “Sent på kvällen kom jag gående över gärdena mot Gunnerudsgården strax öster om Östra Ämtervik.” Hon tänker på barndomsminnen och strukturomvandlingar på landsbygden, naturupplevelser och en stark fascination över utsikten mot Fryken från Tossebergsklätten som varit en återkommande plats genom livet, relaterar till Kants resonemang om det sublima. Och inte minst kring Ellen Keys reflektioner kring landskapet och Selma Lagerlöfs sannolika invändningar mot alltför utbroderande litterära skildringar av aftonrodnadens solnedgångar.
Kontrasten mot ett tillfälligt stopp för att proviantera på COOP i Sunne kunde inte vara tydligare.
“När jag vandrade in i Torsby i stekande hetta genljöd luften av minnen.” Och minnet av pappan, som jagade tjädertuppar i trakten, blir ännu starkare än vanligt. Likaså påminner de grannar hon möter i trakten av föräldrahemmet om det förflutna, dock inte på något melankoliskt sätt. Men ändå. När Kapla avslutar sin vandring och sätter sig på bussen och lämnar vandringen bakom sig längs riksväg 62 är det ändå med blandade känslor.
“Regndropparna mot rutan såg ut som tårar.”
Är det en vandringssaga eller ett vandringsdrama med olika stationer? Jag kan bara rekommendera alla och envar att läsa denna ovanliga och tankeväckande essä och själv försöka finna ut. Att det ytterst handlar om livet vittnar slutorden, citat från den spanske poeten Antonio Machado om:
“Vandrare, det finns ingen väg. Du skapar vägen där du går.”
Varje vandring börjar med ett första steg.
