Björn Sandmark bloggar

Den 3/9 skriver Boel Ulfsdotter att Ann-Marie Ljungbergs och min bok “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet” är en “vitbok” som “försvarar författarens tjänstemannautövning i samband med affären kring Paracastextilierna”.

Ordvalen sammanfattar på ett ganska bra sätt Ulfsdotters uppfattning (som delas av många, jag vet) att textilierna borde stannat i Göteborg. Det kan man naturligtvis tycka. Men tyvärr är Paracastextilierna ett exempel på den allra värsta sortens uppköp av utländska kulturföremål.Textilierna plundrades ur gravfälten i Peru i slutet av 1920-talet, såldes på svarta marknaden, smugglades ut ur Peru mot den dåvarande gällande peruanska lagstiftningen och tullklarerades inte på sedvanligt sätt i Göteborg, utan lådorna med textilierna transporterades direkt till Göteborgs museum där de öppnades och textilierna införlivades med samlingarna.
Att många andra länder och museer gjorde på samma sätt vid denna tid ursäktar dock inte förfaringssättet. Det är förvånande om Ulfsdotter anser att detta är en rimlig process.
I ICOM:s etiska regler kan man läsa följande om återföring av kulturföremål i avsnitt 6:2.
“Museerna bör vara beredda att påbörja samtal om återföring av kulturföremål till ett ursprungsland eller ursprungsfolk. Detta arbete bör föras på ett opartiskt sätt och baseras på vetenskapliga, professionella och humanitära principer liksom på relevant lokal, nationell och internationell lagstiftning. Detta är att föredra framför åtgärder på politisk eller regeringsnivå”.
I avsnitt 6:3 står följande att läsa:
“När ett ursprungsland eller ursprungsfolk ansöker om återlämnande av ett föremål som bevisas ha blivit exporterat eller på annat vis överförts på ett sätt som strider mot principerna för internationella och nationella konventioner, och som kan vara del av det landets eller folkets kultur- eller naturarv, bör det berörda museet om det har juridisk möjlighet att göra det, snabbt ta ansvar för att åtgärder vidtas för att samarbeta om föremålets återlämnande.”

Detta är verkligheten så som den ser ut runt om i världen, där man gör andra bedömningar än Ulfsdotter. Island krävde i dagarna tillbaka sagor från vikingatiden ifrån Danmark. Frankrike har beslutat att föra tillbaka 90 000 föremål till afrikanska stater. Några av världens främsta experter för den här typen av frågor finns på Stiftung Preussischer Kulturbesitz i Berlin. Stiftelsen äger och förvaltar de tyska statliga museerna bland andra Altes Museum och Neues Museum i Berlin. Det var de experterna jag inhämtade underlag från i denna komplicerade fråga. Deras utlåtande var i korthet att Göteborg omedelbart måste inleda förhandlingar om återförande. Jag har inget specifikt intresse att utpeka varken chefen för Världskulturmuseet, dåvarande kulturministern eller kulturdepartementet för bristande engagemang i frågan. Men man lämnade inledningsvis över ansvaret till Göteborgs stad. Efter ett tag tog man upp tråden igen och dåvarande chefen för Världskulturmuseet bidrog till att försöka hitta en lösning för att få textilierna att stanna i Göteborg. Detta avvisades dock av Peru när förhandlingen kom i skarpt läge.
Jag har inte heller någon ideologisk grund för agerandet, som Ulfsdotter försöker påskina, utan min enkla uppfattning, som delas av många, är att man inte bör försköna eller skriva om den här typen av historiska händelser. Att vifta bort Perus krav som oskäligt var och är inte möjligt. Självklart kan och bör man diskutera denna och liknande frågor för att utveckla och förbättra kunskaperna och de nya omständigheterna kring de globala kulturarvsfrågorna och det finns i alla ärenden enskildheter som kunde gjorts på annat sätt. Men Ulfsdotter har inte, trots ganska stort utrymme i GP, kunnat redogöra för ett enda argument varför återlämnandet var felaktigt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om den saken.

I fredags presenterade Pontus Stenshäll och Mattias Andersson det kommande spelåret tillsammans med respektive ensemble från Stadsteatern, Backa Teater och frilansande personer för två nästan helt fullsatta hus på Götaplatsen.
Det blir ett spännande år som drar igång den 13 september med premiären för Eugene O’Neills tunga drama “Lång dags färd mot natt” i regi av Emil Graffman.
Jag såg föreställningen första gången här på teatern hösten 1977. Då spelade Björn Turesson James Tyrone, Ingvar Hirdvall och Lars Green de båda sönerna, Lena Brogren mamman och Birgitta Stahre spelade Kathleen. Då regisserade Björn Melander.
O’Neill skrev pjäsen i skuggan av det frambrytande Andra världskriget, men handlingen utspelar sig 1912, det vill säga under de spänningsladdade åren innan det Första världskriget. Hustrun Carlotta fick manuset som present på deras tolfte bröllopsdag den 22 juli 1941 och skrevs inte för Dramaten, som det ibland kan låta. Men urpremiären var däremot på Dramaten 1956, tre år efter O’Neills bortgång, och spelades samma år även i Göteborg och New York.
Så här skrev O’Neill till Carlotta i sin dedikation till hustrun:

“Till Carlotta, på vår tolfte bröllopsdag
Älskade,
jag skänker dig originalmanuskriptet till denna pjäs om gammal sorg, skriven i tårar och blod. Det kan tyckas vara en vemodigt malplacerad gåva på en dag, som vi firar till åminnelse av vår lycka. Men du kommer att förstå. Den är avsedd som en gärd av tacksamhet för din kärlek och din ömhet, för den förtröstan till kärleken som du skänkt mig och som äntligen har gjort det möjligt för mig att umgås med mina död och skriva denna pjäs – skriva den med djupaste medkänsla, förståelse och förlåtelse för alla i den hemsökta familjen Tyrone.
Dessa tolv år min älskade, har varit en Färd in i ljuset – in i kärleken, Du känner min tacksamhet. Och min kärlek!
Gene TAO HOUSE 22 juli 1941.”

I sitt testamente ville O’Neill att pjäsen skulle få publiceras först 25 år efter hans död. Men Carlotta släppte upp den redan tre år efteråt. Hon menade att spärren enbart gällde eftersom hans son Eugene Jr ville så. 1956 var både far och son döda och därmed fanns inte längre något hinder. Men det fanns många tveksamma omständigheter. O’Neill skrev bara en pjäs efter denna, “A Moon for the Misbegotten”, som inte gick så bra. Plågad av sjukdom och bristande förmåga att skriva blev slutet av hans liv allt mer sorgligt. Tveksamheten var stor inför “Lång dags färd”, men eftersom O’Neill på sin dödsbädd ville att Dramaten skulle få texten fick Dramaten-chefen Karl-Ragnar Gierow manuset i sin hand och tillbringade en natt med den. Han blev helt tagen och oroade sig för om Dramaten kunde göra den rättvisa. Oron visade sig ogrundad med den rollbesättning som gjordes: Inga Tidblad, Lars Hanson, Ulf Palme, Jarl Kulle och Catrin Westerlund. Regissör var Bengt Ekroth. Uppsättningen blev en stor succé.
1977 var jag 17 år och förställningen på Göteborgs Stadsteater gjorde ett outplånligt intryck. Tror att den var över fyra timmar då och jag ville bara att den inte skulle ta slut.
Den version vi spelar i år av regissören Emil Graffman och Lucas Svenson och är 3 timmar och tjugo minuter inklusive paus. Ser så fram emot den!
Missa den inte!

Sedan några dagar är vår nya bok “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?” ute och möjlig att beställa från de stora leverantörerna Ad Libris, Bokus med flera, men förstås allra helst på den lokala bokhandeln.
I stora drag kan man beskriva bokens två delar så här: Jag gör en genomgång om den omtumlande process det blev efter Världskulturmuseets utställning “A Stolen World” 2008, som ledde fram till Perus krav på återlämning av de 89 textilierna från Paracashalvön 30 mil söder om Lima. Jag berättar om hela processen, förhandlingarna i Peru och den första leveransen till midsommar 2014.
Den andra delen av boken är en essä av Ann-Marie Ljungberg, som går lite mer på djupet i de historiska omständigheterna kring textilierna, men också en personlig essä om hennes intryck från Paracashalvön och textilierna som hon sett i omgångar först på gamla Etnografiska museet i Göteborg, sedan på Världskulturmuseet. Mycket av den här processen handlar om en av världens mest fascinerande textilier, “El Calendario” som pryder omslaget på boken.

Men frågan om återlämning av konst- och kulturföremål har på senare år blivit en allt hetare och nyligen aviserade president Macron att 90 000 föremål vid franska museer ska lämnas tillbaka till olika länder i Afrika. Jag diskuterar den saken i boken och tycker att det är fel väg att gå. Min viktigaste invändning mot processen kring Paracastextilierna är att man från peruanskt håll lät saken, åtminstone till viss del, bli föremål för politisk hantering. UNESCO och ICOM, museernas världsorganisation, driver linjen att den här typen av återlämningsfrågor inte får bli politiska processer för att stödja enskilda, tillfälliga strömningar om till exempel ett lands kulturarv. Poängen är istället att alla aktörer har ett gemensamt ansvar för att processen äger rum utifrån hänsyn tagna till vad som är bäst för att skydda kulturarvet på olika sätt.

I boken för jag ett resonemang som i någon mån utvecklar ICOM:s etiska regler (De finns som bilaga i boken, liksom UNESCO-konventionen) med ett förslag till hur den här typen av frågor skulle kunna hanteras internationellt och som även skriver in ett ömsesidigt ansvar. Syftet är att även det land som begär tillbaka konst- och kulturföremål förbinder sig att samarbeta för det globala kulturarvets bästa. Jag kallar detta förslag till ny princip i all anspråkslöshet “The Fair Heir Principle”.
Fortfarande intresserad? Ja, då rekommenderar jag att Du skaffar boken!