Kategori: Okategoriserade

Denna text publicerades idag i Dala-Demokraten och jag skrev den för någon vecka sedan, det vill säga innan det stora kaoset på nättidningen Bulletin bröt ut. Men slutsatsen håller nog ändå – det är svårt att starta upp en tidning.

 

Dala-Demokraten, 11 mars 2021

Ibland kan jag tänka att sociala medier egentligen bara är en sorts förstoring och förvrängning av de traditionella medierna. På senare år har hårresande lögner tagit fart på sociala medier och USA:s förra president var kanske den förste, åtminstone på statschefsnivå, som satte i system att ljuga och sprida falsk information som skulle gynna honom själv på olika sätt.

Vi, som var med redan på 1900-talet, pratade ofta om ”kvällspressen” som en sämre form av journalistik. Den var sensationslysten och kollade aldrig en god historia. På vissa sätt påminner dåtidens motsättning mellan morgontidningarna och kvällspressen om motsättningen mellan traditionella och sociala medier idag.

Och det måste sägas – kvällspressen har skärpt sig, kanske i ljuset av att man ser hur det kan gå när man slarvar med fakta. Som en logisk följd verkar det nu också som om kvällstidningarna istället ska komma ut på morgonen – åtminstone Expressen har meddelat detta. Kvällstidningarna har aldrig varit så lästa som nu, heter det också. Ändå verkar de ha svårt att få det att gå ihop. Ja, det är nog inte så svårt att förstå när de flesta andra seriösa tidningar till slut har infört betalväggar.

Internet var en våldsam explosion när det kom på nittiotalet. Stewart Brand myntade uttrycket ”Information wants to be free” och senare blev det en sanning att allt som lades ut på nätet skulle vara tillgängligt för alla. Det krävs ingen lång eftertanke för att förstå att detta inte håller i längden. Man kan inte producera tidningar gratis. Och det är väl där som kvällstidningarna nu också landat. Man har alltid levt på att sälja lösnummer. Men man kan inte leva på lösnummer utan intäkter. Och när annonsintäkterna sjunker för att annonsörerna hellre lägger sina pengar på riktade kampanjer i sociala medier än i en nätutgåva av Aftonbladet sjunker intäkterna ytterligare.

Den logiska följden blir nog att vi om några år har två ytterligare morgontidningar som man kan prenumerera på, kvällstidningar som helt enkelt bestämt sig för att komma ut tidigare på dagen, kanske redan till morgonfikat.

Det skulle ta 25 år innan dagspressen till slut insåg sitt värde och att man hittade en strategi för att överleva. Hur det kommer att gå för den nystartade nättidningen Bulletin är för tidigt att sia om. Det verkar nu som om man, efter ett par månaders gratisläsning också går över till prenumeration och betalvägg. Det är utmärkt. Det har varit väldigt mycket skriverier om Bulletin sedan slutet av december och man har hittat allt från plagierade artiklar, saknade utgivningsbevis till obegripliga positioneringar av några av dess medarbetare. Men det är förstås inte så lätt att starta en tidning från scratch, så det bästa är nog att vänta något år eller två innan den går att utvärdera. Det är emellertid goda nyheter om man låser den, då minskar tillgången till dess artiklar som en tid har svämmat över på sociala medier.

I februari gav Pequod Press ut ännu en fin lite volym i sin serie med nyskriven svensk poesi. Denna gång är det konstnären och kritikerna Helena Lie, som dessutom debuterar med boken ”Genealogi”.

Genealogi är läran om det genetiska arvet, både hos människor och djur och det är inte utan att jag – möjligen – helt opåkallat- kommer att tänka på den underliggande och ihållande debatten om ras, identitet och nationalism som sedan en tid dominerar det offentliga samtalet alltför ofta. Det räcker med att logga in på Instagram så dyker det upp annonser om att man kan skicka in för att testa om man möjligen har 32 % finskt påbrå, eller varför inte nederländskt till 7 %. Om man inte landar i fullträffen att ha spår av Neanderthalare i sig, förstås. Dessa kvasivetenskapliga anekdoter är bra bränsle för vem som får kalla Sverige för ”mitt land” eller åberopa myter om den svenska folkstammen, syftande mot urminnes tider, men som inte sällan bottnar i självupptagen nationalromantik från 1890-talet.

Men det är nog inte det arvet Lie utforskar i denna välavvägda och precisa diktsamling där språkets söndring (ordet förekommer flera gånger) får mig att associera till Erik Lindegrens form sprängda sonetter. Här rör det sig dock inte om sonetter, utan snarare om grafiskt utlämnande och formmässigt fulländade verser som – just det – sprängs i luften av sin egen energi. Jag läser in en stor smärta som varje gång den ska konkretiseras istället briserar och resterna av det briserade skapar en helt ny kontext.

Läsaren anar en oro över ett genetiskt arv som det ibland framträdande jaget kämpar för att frigöra sig ifrån, men inte alltid lyckas. Är det möjligt att frigöra sig från sitt biologiska och psykologiska arv? Ja, redan naturalisterna drev ju linjen att determinismen inte är determinerad, utan att även miljön spelar in i varierande grad. Å ena sidan öppnar de sprängda versraderna ett nytt universum. Å andra sidan sluter de sig också på ett gåtfullt sätt om textens jag, som här inte har någon kärna. Och det är förstås utmärkt så.

”jag springer osäkrad mot botten”                          ”eller upp i ljuset som en mal”

Det är något talande i att alla omslagen till Lars Noréns nya diktsamling Stoft är unika i den mening att den stoftliknande guldfärgen har påförts manuellt vid själva tryckpressen. På samma sätt som i den senaste boken Fragment ges den fysiska boken ett självständigt konstnärligt uttryck som understryker texten.

Ungefär mitt i samlingen skriver Norén så här:

”Stoftet, ordet

’stoft’ om inte annat, det fina

torra pulver som består av partiklar av

jord och mänsklig lekamen, av allt hos det

jordiska, omänskliga som bortkastat ligger på

marken och ibland lyfts upp i luften och i

ljuset blir synligt –

….

en död människas allt efterlämnade, som

en bok med bleknande sidor av damm och aska,

…..”

 

Stoftet är det yttersta, eller det innersta av all materia. Det finns en termodynamisk lag, som säger att all materia strävar efter sin lägsta form. Om man inte tillför energi förfaller allt i sina beståndsdelar. Det sista som blir kvar, och som inte helt går att förstöra, är askan, eller stoftet. Stoftet går inte att förstöra helt, men inte heller att väcka till liv hur mycket energi som än tillförs. Askan har poetiskt bearbetats av Paul Celan och filosofen Jacques Derrida skrev 1987 en liten vacker essä med namnet Feu la Cendre (Askans Glöd). Norén skriver in sig i askans tradition, men skapar också något helt nytt. Stoftet är här ett sorts urtillstånd, bortom gott och ont. Ett tillstånd vi alla slutligen hamnar i.

Så läser jag Lars Noréns diktsamling – denna återkomst till poesin som författaren lämnade med den ofullbordade diktsamlingen Hjärta 1980. Det har varit en lång väg hit.

Under de trettiofem år som gått har Norén etablerat sig som Sveriges främste dramatiker sedan Strindberg. Han har också skrivit provocerande prosa, inte minst i de båda utgåvorna av En dramatikers dagbok som skildrar några år av det nya årtusendets första decennium.

I den här diktsamlingen rör sig Norén i de klassiska, poetiska idé- och bildvärldarna; livet, döden, kärleken, barnet, våldet och åldrandet. Det som slår mig mest är den självklara hållningen, rösten som finns här är så nära, så personlig, men ändå så saklig, neutral, erfaren och klok. Efter tredje läsningen känner jag att jag inte kan värja mig, varje stavelse sjunker in. I början skriver han om nihilismen och konstaterar torrt

”här är det

inte fråga om något

rike som skall komma.”

Poeten befinner sig istället i floden Styx absoluta närhet. Den flod de gamla grekerna passerade innan de kom till Hades – dödens rike. Men ”inte ens i Hades tystnar de fasansfulla samtalen”.

Men ändå:

”livsfärgen som

stilla fyller dem som

går genom dödsregnet”

och på andra sidan Hades, en fysisk plats inte långt från Vasaparken i Stockholm kanske, möter han istället barnet. Var och en som på riktigt sett in i ögonen på ett litet barn vet att även om det till slut bara är stoft som återstår, så finns det något helt annat som är bortanför den oundvikliga dialektiken och som trotsar både döden och nihilismen. Och raderna om barnet är följdriktigt också några av de allra vackraste i samlingen:

”god/ natt

fjäderbarn, som ett/ dun lämnar du din/ egen öppna/ hand.”

På buss 4 utspelar sig både Hadessamtal mellan medpassagerare och egna Heidegger- reflexioner i en strid ström, innan barnet lämnas i skolans vård, en smärtsam och ibland hjälplös händelse.

Tankarna går längre fram  till Neue Wache i Berlin, minnesplatsen för krig och förstörelse med en 1993 omarbetad skulptur av av Käthe Kollwitz  – hos Norén:

”moderns

händer när hon själv bakom en slöja,  arrangerad,

håller om sitt döda barn,

och räcker fram/ det mot det förflutna,”

 

fångar den skulpturen som den är, onekligen. På andra ställen läser jag in ytterligare starka referenser till tyska språket, litteraturen, Berlin. Det är vackert så.

Mot slutet kommer kanske den svartaste dikten av alla; ”Infernofragment” och det är med stigande smärta man läser om pedofiler, massmördare, soldater som tappat greppet, alla de som väntar i Hades/Infernos/Helvetets olika kretsar. Därifrån pekar ändå hoppfullt på slutet Jean Amery, Primo Levi, Robert Antelme

” och var och en av dem är

tusenden, hundratusenden….till

slut vi själva.”

 

Det går inte att komma ifrån. Detta är mäktig poesi, på så många sätt.

 

”Om det är kärlek

finns den i de

tomma händerna

som inte

släpper taget.”

 

Publicerad i Dala-Demokraten 2016