På en av öarna i Fjällbacka skärgård, Korsö, finns en vik på norra sidan. När jag växte upp låg det ett skrotat skepp invid bergväggen mot den högra västra bergväggen längst inne i viken. Skeppet hette ”Flit” och som barn lärde jag känna dess sista ägare, som hette Algot.
Med åren bröts det ner och ruttnade långsamt, inte minst på grund av den på Västkusten aktiva skeppsmasken. När jag kom upp i tonåren såg man några stumpar som stack upp ur vattnet, ytterligare några år senare, på åttiotalet låg det bara rester kvar på havsbottnen. På många sätt är det en sorts metafor för historien. Ett fartyg som seglar längst kusterna med last, människor möts, gör affärer. Man tjärar skrovet och försöker hålla det i ordning och det betyder mycket för dem som är med på båten och som får sitt levebröd från den.
Men till slut går det inte längre och efterhand som det sjunker ner i leran försvinner det ur människors medvetande. Så är det förstås för alla. För oss boomers (Jag föddes 15 år efter Andra världskrigets slut och växte upp med Kalla kriget) som upplevde Berlinmurens fall och under några år vågade hoppas på en fredligare och ljusare framtid har just den skutan sjunkit ner så djupt att det bara syns några små spant som sticker upp ur vattnet.
I mitten av oktober var jag i Berlin för att se två föreställningar på Schaubühne som på ett sällsamt vis knöt an till berättelsen om den sjunkande historien. Dagen vi kom fram hamnade vi på café i Charlottenburg – Nickis Mommsen, i hörnet vid Bleibtreustrasse och Mommsenstrasse. Runt bordet bredvid satt fem personer inbegripna i ett samtal om läget i Tyskland, de politiska förskjutningarna, kriget i Ukraina och andra aktuella frågor. Diskussionen pågick under de två timmar vi var där och avtog inte i styrka. Innan vi gick bröt jag in i samtalet och sade att jag var imponerad av nivån och att det sannolikt inte finns den typen av konstellationer någon annanstans än i det gamla Västberlin. De slog ifrån sig och hänvisade till Frankrike, Italien. Jag svarade att jag inte visste, men jag gissade att de i den här gruppen hade arbetat vid något universitet i Berlin och upplevt allt på nära håll. Och jo, så var det. Två av dem gav mig sina visitkort och de var professorer som hade jobbat både vid Freie Universitet i Västberlin och sedan flyttat över till Humboldt i gamla Öst efter Återföreningen. En av dem hade lämnat DDR innan muren föll – 1986.
Hur vitala och intellektuella de än var så är det en generation som snart är borta och minnena från Murens fall – i dagarna för 35 år sedan – bleknar och sjunker längre ner under ytan. Jag kom att tänka på när jag för några år sedan blev inbjuden till Universitetet i Kiel för att föreläsa om svensk teater för studenterna i Teatervetenskap. Professorn som bjudit in mig och jag kommenterade en händelse och refererade till Murens fall. Efter en stund räckte en student upp handen och bad om ursäkt men ingen av studenterna som satt i rummet var ens födda då. Det är förstås så det är och generationer före oss har gjort samma erfarenheter.
När vi dagen efter kom till Schaubühne fick Falk Richter, i anslutning till kvällens föreställning, priset för årets bästa teaterföreställning i Berlin/Potsdam. Falk Richters uppsättning ”The Silence”, som tillsammans med Yael Ronens föreställning ”Bucket List”, som spelade på Göteborgs Stadsteater under årets upplaga av Göteborgs Dans- och Teaterfestival, blev också utvalda att spela på årets mest prestigefyllda tyska teaterfestival; Theatertreffen i Berlin i maj.
”The Silence” är en drabbande föreställning. En skådespelare – Dmitrij Schaad – gestaltar regissören och dramatikern Falk Richter, som också medverkar i flera samtal med sin mamma på film. I det avseendet påminner filmen något om Didier Eribons ”Tillbaka till Reims” (som Thomas Ostermeier regisserade i en samproduktion mellan Göteborgs Stadsteater och Dramaten för ett par år sedan). Men de viktigaste skillnaderna är dels att en skådespelare själv gestaltar författaren och framförallt att bearbetningen av den tyska historien ser helt annorlunda ut än den i Frankrike. Vichyregeringen samarbetade med nazisterna, men ingen upparbetning och inget ansvarstagande för denna mörka period i Frankrikes historia har ägt rum på det sätt som skett i Tyskland.
Richter vill sätta ljuset på den tystnad som dels fanns i samhället även bland ”vanliga” tyskar, som hans föräldrar, och dels den tystnad som hans föräldrar drabbades av när de insåg att han var homosexuell. Inte ens på sin dödsbädd hade hans far ett ord till övers för sin son, det var onekligen en sorglig historia. Men nu handlar det inte om pappan, utan om Richters samtal med sin mamma. Det rör sig om långa och djupgående samtal och inte heller från henne får Richter några förklaringar eller stöd i efterhand. Det som publiken däremot får är bilden av en väldigt fin kvinna som fogade sig i sitt öde med en man som var krigsskadad och som underhöll ett flertal relationer med andra kvinnor under deras gemensamma liv, utan att ens hemlighålla det. Hon sitter där i sitt småborgerligt inredda hus, välfriserad och starkt engagerad i samtalet med sin son, som hon försöker få att förstå varför tystnaden inte var varken avsiktlig eller ängslig. I mina ögon framstår det som om hon inte för ett ögonblick gör anspråk på något för egen del. Som publik undrar jag om Richter verkligen ser och förstår vad hans mor gjort och vilka uppoffringar som var nödvändiga i skammens och efterkrigstidens Tyskland. Men det är ju inte uteslutet att det är just vad Richter vill gestalta. Tystnaden blir till slut också publikens. And the rest is silence, som Hamlet sa.
Den andra föreställningen denna helg som på ett annat sätt anknyter till Tysklands historia är Robert Lepages ”Glaube, Geld, Krieg und Liebe”, som är en helkväll, drygt fem timmar. Den börjar på ett katolskt kloster 1945, i spillrorna efter Andra världskriget och en man kommer till klostret och lämnar en nyfödd baby i ett biktbås. Snabbt växer flickan upp och lämnar klostret med ett kuvert pengar, en biljett till Paris och en kort biografi. Där fångas hon upp av en filmregissör på Café de Flore och filmar, arbetar som mannekäng och efter att ha adopterat bort sina tvillingar engagerar hon sig i en fransk rörelse för föräldralösa barn.
Andra delen av pjäsen utspelar sig på 1990-talet på ett casino i Baden-Baden, där en kvinna spelar bort sina och sin mans ganska omfattande förmögenhet. Deras son bryter med familjen och tar värvning i Bundeswehr och är under flera år med i den misslyckade satsningen i Afghanistan. En annan man som också varit i Afghanistan dyker upp i tredje delen tillsammans med sin partner, en bisexuell man som tidigare varit gift med dottern till filmstjärnan i första akten. De är fortfarande goda vänner och hon donerar ett ägg till en konstgjord befruktning, vars hela process gestaltas och mynnar ut i en absolut samtid i krigets Ukraina.
Som koncept finns det likheter med Lepages monumentala ”The Seven Streams of the River Ota” som började i det av atombomben förstörda Hiroshima och som följer en familj ända in i den 2018 uppdaterade versionen, som jag också såg på Schaubühne för ett par år sedan. Det var då Lepage bestämde sig för att göra en egen produktion med ensemblen där, som varit starkt delaktig i arbetet med att ta fram föreställningen. Det nämns ingenstans, men vad jag förstår har föreställningen växt fram som ett devising-projekt. Oavsett är det en lysande föreställning och även den problematiserar hur historien långsamt sjunker undan ur människors medvetande. Snart är det bara vi och några uthålliga akademiker på Nickis Mommsen som minns vad det egentligen var som hände under mitten och slutet av 1900-talet.
How long is eternity? som Alice I Underlandet frågade White Rabbit. Sometimes just a second, svarade kaninen.
