Författare: Björn Sandmark

Dekonstruktion måste vara ett av de senaste fyrtio årens mest svår- och feltolkade begrepp. Det beror förstås till stor del på att den franske filosofen Jacques Derrida ,som skapade begreppet i dess filosofiska och litteraturvetenskapliga mening vägrade att definiera det tydligt. Det har en sorts glidande referens som ofta möter stor oförståelse i svensk kritisk kontext, som sedan början av 1900-talet varit fast förankrad i den anglosaxiska rationalistiska filosofin. Litteraturnestorn Henrik Schück berömde sig med att om han gjort någon nytta var det att rensa ut den skadliga hegelianismen från de svenska universiteten.

Det var också ett faktum ända tills en grupp litteraturvetare kring Kurt Aspelin, som Arne Melberg (nu professor i Oslo) under 1970-talet började intressera sig för den kontinentala filosofin och stötte då på och introducerade Derrida och dekonstruktionen i Sverige, huvudsakligen i tidskriften Kris, som jag fortfarande håller för att vara en av de främsta i Sverige sedan kriget. Andra personer i gruppen var litteraturvetarna Anders Olsson, Horace Engdahl, författarna Stig Larsson och Magnus Florin och konstnären  Håkan Rehnberg. I  Göteborg svarade litteraturkritikern Mikael van Reis och filosofen Staffan Carlshamre för olika introduktioner av Derrida redan på 1980-talet.

Det är ingen överdrift att säga att intresset för poststrukturalismen och dekonstruktionen i många avseenden är en generationsfråga. Jag känner inte till någon fyrtiotalist bland landets teaterkritiker som intresserat sig för saken. Med tanke på att dekonstruktionen nu är etablerad över alla världens teatrar som ett sätt att läsa text är det onekligen en komplikation. Det är viktigt att komma ihåg att dekonstruktion handlar helt om en sorts strategi att läsa text och analysera den. Det är inte frågan om att ta fram en ny modell, eller system. Dekonstruktionen är snarare en sorts randanmärkning som försöker bryta upp traditionellt starka binära oppositioner och traditionell dialektik, vilka är en viktig del av den dramaturgiska modell som funnit inom teatern ända sedan antiken.

Körsbärsträdgården, som vi nu spelar på Göteborgs stadsteater, är en dekonstruktion i verklig mening av Tjechovs legendariska pjäs. Alltför många, både dramatiker, regissörer och kritiker, använder sig av begreppet utan att egentligen förstå eller behärska det. Denna inflation har lett till att dekonstruktion har kommit att nästan bli en sorts skällsord eller åtminstone som ett nedlåtande eller avfärdande ord för saker man inte gillar.

Därför är det glädjande att Anja Susa nu satt upp Körsbärsträdgården och dekonstruerat den utifrån de klassiska binära oppositioner som bär pjäsen; de är t ex adel – underklass, kapitalägare – proletärer, dåtid – framtid, sentimentalitet – krasshet, stad – land, tragedi – komedi. För den västerländska teaterbesökaren är dessa underförstådda oppositioner synnerligen bekanta och Tjechovs storhet bygger inte minst på hans enastående förmåga att gestalta dem i pjäsen.

Den centrala och absolut viktigaste rollen är godsägarinnan, Ljubov Andrejevna Ranevskaja. Hon driver dramat framåt och fyller ut pjäsen med hela sitt jag, i de flesta scenerna. I Anja Susas dekonstruktion avhandlas textens innehåll redan i Mia Höglund-Melins första repliker och därefter öppnar dramat upp för fördjupningar i en uppsjö av underordnande sidospår som kontrasterar och osäkrar textens ursprungliga bäring.

För den besökare som längtar efter en traditionell och gedigen tolkning av en kär klassiker är detta möjligen svårt att ta till sig fullt ut. Men i samma ögonblick publiken släpper greppet om den tolkning den vill att det ska vara öppnas helt nya perspektiv på förståelsen av vad Tjechov på ett djupare plan möjligen kommit att skriva in i texten. Dekonstruktionen öppnar för en alternativ läsning och förståelse av texten. Om jag som en i publiken inte vill eller kan öppna mig för denna nya värld är det svårt att hitta ett engagemang för själva pjäsen. Då börjar jag tänka på annat. Om jag vågar mig på en annan läsning av texten öppnar sig dock inte sällan helt andra och omvälvande perspektiv. Det var vad som hände mig när jag såg Anja Susas tolkning av Körsbärsträdgården för andra gången i fredags.

 

 

Varför just 5114?

Jo, det är så många dagar en som fyller fjorton år har levt. Backa Teater har tidigare gestaltat skådespelarnas egna minnen från att vara 7 år i föreställningen 2556 och hur det var att fylla 11 år i 4018.

Nu är det alltså dags att tänka tillbaka på tiden som ”fjortis”, en av ungdomens mest komplexa perioder med en längtan efter att bli vuxen, men också att samtidigt vara livrädd för att bli det. Den aktuella föreställningen, som har premiär på Backa Teater fredag 17 mars, har arbetats fram under ledning av regissören Johanna Larsson och dramaturgen Stefan Åkesson tillsammans med ensemblen. Och ja – den har en åldersgräns nedåt – 13 år. Dock ingen uppåt och på så sätt kan vi kanske säga att den egentligen vänder sig till alla som en gång varit 14 bast.

Mina egna minnen flyter ihop, men det handlade ändå mycket om att landa efter sommarjobbet som fiskare med farfar, efter en tid i lokal fiskemundering sälja krabbor från träsnipa till segelbåtar i skärgården, sortera ål och leverera till danska uppköpare inne i Fjällbacka. När sommarlovet var slut gällde det att förskjuta intresset till att fixa skolidrottsmärket i guld i grenarna löpning, längdhopp och kulstötning. Sedan var det ju förstås centralprov i matte och engelska, axellångt hår, jeansjacka och träskor hela vintern (med raggsockor när det var minusgrader). Och så förstås det viktigaste av allt – den första kärleken – och att ”vara ihop” för första gången, lite senare på hösten. Allt till tonerna av Pugh Rogefeldt, Deep Purple och Status Quo.

Vad gjorde Du själv när Du var 14?

 

 

Zinnie Harris heter en av Skottlands hetaste dramatiker just nu. Hon är född i England, men har under sitt liv bott både i England och under senare år huvudsakligen i Edinburgh. När hon var i Göteborg med anledning av premiären på How to Hold Your Breath den tjugonde januari talade vi länge om Skottlands roll och ett eventuellt kommande Brexit. Hon är stark motståndare till Brexit och hoppas att det ändå inte blir av Om det skulle aktualiseras önskar hon att Skottland lämnar United Kingdom. Europas framtid diskuterade hon även med en annan dramatiker på teatern just nu – Alexandra Pascalidou, vars föreställning Alexandras Odyssé har premiär den 10 februari. Samtalet dagen efter premiären var välbesökt och publiken engagerade sig starkt i diskussionen. Det finns uppenbarligen ett behov av att tala om samtiden just nu

How to Hold Your Breath är en stark historia som i Malin Stenbergs uppsättning fokuserar på ett europeiskt ekonomiskt sammanbrott som inträffar som en följd av ett one-night-stand mellan huvudpersonen Dana (Mia Höglund-Melin) och Jarron (Jesper Söderberg). Jarron visar sig vara en faustisk demon som på grund av en inbillad skuld förföljer Dana och hennes syster Jasmine (Caroline Söderström) genom ett sönderfallande Europa på väg mot ett eventuellt jobb i Alexandria. Jarrons medhjälpare Bibliotekarien (Benjamin Moliner) försöker styra in Dana på att återbetala skulden, men Dana vägrar sälja ut sina känslor, vilket blir det ställningstagande som hela föreställningen rör sig runt.

Till slut hamnar de båda systrarna på en flyktingsmugglarbåt i omvänd riktning mot Afrika. På det krängande båtdäcket knyts berättelsen ihop till en iskall krönika om ett Europa i fritt fall, med en gemensam valuta som allt färre bekänner sig till och en bristande solidaritet med de nödlidande, teman som också finns med i Alexandras Odyssé, som också den utspelar sig i östra Medelhavet, närmare bestämt i Grekland.

För mig var det en alldeles särskild upplevelse att se denna föreställning, efter att ha suttit med texten som översättare under förra vintern. Jag har översatt mycket genom åren, politiska och filosofiska texter, poesi, skönlitterära prosa, men det var första gången med en dramatisk text.  Det var synnerligen intressant att gå in i de mycket specifika utmaningar det är att hitta samma tonläge utan att för den skull kompromissa med innehållet. Inte minst skådespelarna bidrog väldigt bra på slutet när de finslipade sina texter under repetitionerna.

Det är också en särskild utmaning att översätta från engelska, vars språkliga, fonetiska, historiska och musikaliska lager ger språket dess så speciella karaktär. Fritiof Nilsson Piraten sade en gång något i stil med att ”engelska är ett märkligt språk, det stavas Yokohama och uttalas St.John”. Det ligger något i det. Kanske är det också därför som det är ett så underbart och poetiskt språk att skriva och läsa litteratur på. Det var också därför jag valde att inte översätta själva titeln. How to Hold Your Breath låter i mina öron mycket mer litterärt än ”Hur man håller andan”.

Med tanke på de senaste dagarna utveckling i USA, ett revanschistiskt Ryssland och en ännu ej avslutad konflikt över stora delar av Mellanöstern blir det allt svårare att tänka om framtiden. I hårda tider är teaterns roll kanske ännu viktigare än när det är lugnt i omvärlden och vi gör vårt bästa för att spegla, ifrågasätta och gestalta samtiden. Vi gör det för att det är vårt uppdrag. Men vi gör det också för att det är precis vad som känns som en mycket viktig uppgift i den tid vi är inne i just nu. Vi måste nog räkna med att vi kommer att bli tvungna att hålla andan ganska ofta framöver, innan det vänder. Nobelpristagaren Bob Dylan skrev i en av sina sånger;  ”The say the darkest hour/ is just before the dawn”.

Let’s hope so.