Författare: Björn Sandmark

Göteborgs Stadsteaters konstnärliga ledare på Götaplatsen, Pontus Stenshäll säger så här om årets tema svenskhet på scenerna på Götaplatsen:

”Begreppet svenskhet är diffust och flyktigt. Desto viktigare är det då att inte vara rädd för att prata om det och diskutera dess olika aspekter och definitioner. Vi vill utmana fördomar och tillsammans med vår publik förutsättningslöst, nyfiket och med humor och allvar undersöka just detta: Vad är svenskhet? Kanske kan vi då bidra med att närma oss ett land som är mer vi och mindre dom.”

Sverige som nation har inte genomgått så många stora territoriella förändringar sedan riksgrundaren Gustav Wasa skapade den första verkliga nationen och samtidigt införde protestantismen som ersatte påven med kungen som Guds ställföreträdare på jorden i mitten av 1500-talet. Protestatismen firar för övrigt femhundra år i år, till minnet av hur Martin Luther spikade sina doktorsteser om avlatshandeln inom kyrkan på katedralens dörr i Wittenberg. Som brukligt var när man skulle disputera.

Stormakttidens många krig tillförde Sverige Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge, Öland och Gotland. Finland däremot var en stark del av Sverige sedan de första expansiva frälsningskrigen när Erik den Helige landsteg utanför Åbo i mitten av  1100-talet. ”Förlusten av Finland” som man länge kallade det ägde rum som en konsekvens av Sveriges mindre lyckade allinaser under Napoleonkrigen och en kung Gustav IV Adolf, som för allas bästa flydde landet och abdikerade.

Slutsatsen är ändå att den landmassa på Skandinaviska halvön som idag kallas Sverige under fem hundra år varit hyfsat homogen. Till skillnad från Norge, som var en del av Danmark i tre hundra år och styrdes från Köpenhamn innan det i nästan hundra år styrdes delvis från Stockholm och Finland som i år firar sitt hundraårsjubileum som självständig stat, har den långa perioden av svensk homogenitet skapat en ganska avslappnad relation till det egna landet.

Svenskarna har inte behövt oroa sig för vad som är Sverige särskilt många gånger under de här femhundra åren, även om en inte ska underskatta den dramatik som ändå följt landet genom seklen. Detta är troligen ett av de viktigaste skälen till att nationalistisk yra som i Norge imorgon den syttende mai, eller sammanbitet melankoliskt lidande som präglar den finska sjätte december, inte någonsin har infunnit sig den i efterhand framkommenderade helgdagen som ska fira Sverige den 6 juni. Enligt hävderna den dag Gustav Wasa red in i Stockholm 1523.

Det är nog egentligen först i samband med nationalromantikens högtidliga intåg i slutet av 1800-talet som något som skulle kunna kallas svensk nationalkänsla långsamt började leta sig utanför kungliga slottet och Riddarholmen. Det var då man började skriva fram rövarhistorier om vikingar och hjältar, gjorde den blågula fanan till nationalsymbol och kom på att svenska egentligen var ärans och hjältarnas språk. Samhället var fortfarande djupt polariserat med en liten klick välbeställda och ett utfattigt folk som ökat explosionsartat under 1800-talet genom den stora tillbakagången i dödligheten som brukar kallas  ”freden, vaccinet  och potäterna”, förklaringar säkert överflödiga.

Och det var då familjerna blev så stora att man på gårdar och torp ute i landet inte längre kunde försörja de allt större familjerna. Äldste sonen ärvde gården, döttrarna giftes bort med äldsta söner på andra gårdar och allt fler blev kvar som egendomslösa. De utvandrade till Amerika och sammanlagt gjorde en miljon människor det under den stora utvandringsperioden. Man gjorde det i förhoppningen om ett bättre liv och en framtid i det nya landet, en storskalig ekonomisk migration.

I varje familj finns en eller flera som följde det exemplet. Min fars morfar hade två bröder som lämnade landet på 1880-talet. Den ene blev sheriff i Texas en tid, några år som flodpolis på Mississippi och slutade sina dagar i en bostadspråm i Palm Beach i Florida på hösten 1960, ett par månader efter att jag föddes därhemma i Fjällbacka. De sista åren var han laxfiskare i Salerno och  för ett par år sedan hittade jag hans sista brev till Sverige, från 1933, i vilket han skriver att det var så länge sedan han skrev på svenska att ”jag nästan glömt bort it”. Hans bror Stefanus omkom i den stora jordbävningen i San Fransisco 1906. Min morfar Arthur tillbringade tiden 1920 till 1925 i Chicago, där han, tillsammans med sina bröder, jobbade på en teknisk fabrik. Jag har hans silvermedalj därifrån fortfarande i min ägo. När han efter drygt två år tjänat ihop så mycket pengar att han trodde sig kunna köpa ett litet torp hemma i Sverige blev han rånad på alla sina pengar och fick stanna ytterligare några år. Men han flyttade hem och gifte sig med min mormor och ja, de levde lyckliga alla sina år på den lilla gården några kilometer likaså i Fjällbacka-trakten.

Och så ser det nog ut i de flesta svenska familjer. Det är denna historiska och mänskliga process som Vilhelm Moberg skriver om i sin svit om ”Utvandrarna”. Det är en del av själva kärnan i att vara svensk, av svenskhet. Därför känns det synnerligen angeläget att Pontus Stenshäll, som berättat liknande släkthistorier för mig, nu inleder spelåret 2017-2018 med just Utvandrarna. En får inte heller glömma att fortsättningen i Mobergs svit heter Invandrarna. Den kommer dock inte upp på scen denna gång.

Det sena 1800-talets andra giganter Selma Lagerlöf, som publicerade sin undersköna roman Gösta Berlings saga 1891 och August Strindberg vars Hemsöborna som kom ut fyra år tidigare har kanske i större omfattning än vad man idag kan föreställa sig påverkat bilden av vem svensken är. När Gösta Berlings saga kom ut i nyutgåva i slutet av åttiotalet minns jag en kommentar av Horace Engdahl i hans anmälan. ”Den som kan läsa Gösta Berlings saga utan att falla i gråt borde lämna litteraturen. Det ligger något i det. En aspekt av romanen som kanske inte diskuterats så ofta är den förkrossande kritik av det gamla samhället och i någon mån även den nationalromantiska tendensen i Lagerlöfs samtid. Kavaljererna som en rest från det förflutna, ett samhälle som blivit närmast musealt.

En liknande uppgörelse med ingrodda maktrelationer och familjeband utspelar sig på den illa maskerade Kymmendö, där Strindberg tillbringade några år på somrarna. Hemsö fick bli den litterära värld där de historier han fiskat upp på ljugarbänken bredde ut sig. Men även i Hemsöborna finns hotet från främlingen som nästlar sig in i den rådande kulturen, möjligen också med politiska idéer som hotar att rubba balansen, en föraning av den socialism som under 1900-talet kom att prägla stora delar av seklet efter att rojalismen och ståndssamhället i princip tryckts åt sidan.  Åtminstone efter Andra världskriget, när det svenska Folkhemmet blev en sorts överideologi som bortsett dess socialdemokratiska rötter nu åberopas  av hela det politiska fältet från Vänsterpartiet till SD, visserligen ofta med helt olika definitioner av vad som är ”Svenska värderingar”.  Almedalen 2016, say no more.

Ja, vad är egentligen svenskhet? Göteborgs Stadsteater kommer kanske inte heller i denna fråga att leverera några tydliga svar, men Pontus Stenshälls spelår 2017-2018 kommer definitivt att fördjupa denna och närliggande frågor på scenen och i publiksamtal i anslutning till föreställningarna, i den kommande seminarieserien på temat och i teaterns textbaserade forum www.teaterrummet.se.

Hoppas Ni vill vara med i den diskussionen!

 

 

 

 

Efter 25 år som teaterchef slutar Frank Castorf sista juni på Berliner Volksbühne och går vidare som regissör, nu knuten till Berliner Ensemble. Hans sista uppsättning blir Dostojevskijs Ett svagt hjärta och har premiär första juni.

Den stora händelsen under våren har dock varit hans stora uppsättning av Faust – en maratonföreställning på knappt sju timmar. Tomas Forser refererar påpassligt till en recension i Norsk Shakespeare- och teaterttidskrift i Dagens Nyheter den 4 maj – en text av den tyske teaterkritikern Thomas Irmer, som nyligen lämnat redaktionen för den ena av de stora tyska teatertidskriftrna Theater der Zeit och börjat skriva för den andra, Theater Heute. Båda tidskrifterna mycket läsvärda, prenumererar själv på dem. För den som är intresserad av Irmers recension av föreställningen går den att läsa på nätet, i veckomagasinet Die Zeit, den 4 mars. En mindre surögd och för mig mer rättvisade text om Faust av Diedrich Diedrichsen återfinns i Theater Heute nr 4. Diedrichsen kallar Faust ”kronan på verket” för Castorfs tid som teaterchef.

Frank Castorf själv skrev en mycket intressant miniessä i den lilla programboken Wie man ein Arschloch wird.” (Hur man blir ett rövhål.) Texten kan man läsa p www.teaterrummet.se , Göteborgs Stadsteaters forum för teaterkritik, teori och praktik.

Min egen text om föreställningen ”Tumult, våld och dumheter” Goethes Faust på Volksbühne” hittar den intresserade på www.dixikon.se/litteratur/teater/

Trevlig läsning!

 

I veckan avslutades FIND-festivalen på Schaubühne/Berlin – en teater som vi har haft förmånen att samarbeta inom vårt gemensamma projekt Prospero. I Prospero igår även Théatre de National de Bretagne, Théatre de Liège, Emilia Romagna Fondazione i Modena och Croatian National Theatre i Zagreb. FIND-festivalens främsta syfte är att bjuda in ny dramatik från världens alla hörn till Berlin.

Söndagen den 2/4 deltog jag i ett seminarium som bestod av ett samtal mellan regissörerna Thomas Ostermaier, Anne-Cécile Vandalem och Richard Nelson. Ämnet som diskuterades var teater och demokrati. Vad kan teatern tillföra vårt demokratiska samhällsystem?

Richard Nelson deltog bland annat för att hans föreställning The Presidental Election spelades under festivalen. Pjäsen är uppdelad i tre föreställningar, av vilka jag kunde se två innan jag fick ge mig hem till Göteborg igen. Dagen innan hade jag sett Frank Castorfs monumentala uppsättning av Goethes Faust på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz, en föreställning som varade i knappt sju timmar. (Den upplevelsen skriver jag inom kort om på teatersidan www.dixikon.se). Från bombastisk totalteater hamnade jag nu i en föreställning som utspelade sig under några olika tidpunkter inför det amerikanska presidentvalet. 5-6 skådespelare, ett köksbord, en kyl och en diskbänk. Anglosaxisk pratteater i Eugene O’Neill-traditionen. Största möjliga kontrast med andra ord.

I programhäftet skriver Richard Nelson några få rader som på ett bra sätt sammanfattar teaterns roll i samtiden. När vi talades vid i pausen frågade jag om jag kunde översätta det till svenska och han tyckte att det var roligt. Så här skrev Nelson:

”Under tider med problem och i problematiska tider, har teatern inte bara en möjlighet, utan också ansvaret att porträttera denna förvirring, och att artikulera mångtydigheterna, tvivlen och rädslorna under samma tid. Målet är inte att argumentera för en sida eller en ståndpunkt, utan att försöka porträttera människorna och världen som de är och inte som vi önskar att de skulle vara. Teater, som jag tänker mig den, är inte ett argument, utan ett försök att skapa och porträttera mänsklig komplexitet, något som vi sedan delar med en levande publik, vid samma tidpunkt, i samma rum: människa till människa.

På det här sättet försöker jag som dramatiker inte att bli involverad i argument och agendor, särskilt inte med dem jag möjligen sympatiserar med som medborgare. Självklart är det, särskilt i kristider, en stor frestelse i att försöka använda teatern som ett vapen. Min teater är emellertid mer ett tempel än ett vapen; en plats att mötas, där vi kanske kan se oss själva och andra, se vår värld och andra världar, medan vi njuter av att vi inte är ensamma med vår rädsla och förvirring, när vi sitter där och kämpar för att förstå och sortera intrycken.

Med andra ord är min teater inte en plats att bli utskälld eller undervisad på, eller för att bli hetsad; snarare en plats att träffas, sitta bland främlingar i mörkret och känna igen världens komplexitet i den värld vi har framför oss.”

Richard Nelson – dramatiker och regissör, USA.

Med några få rader fångar Richard Nelson här flera viktiga frågor kring vad teater är och vad som är teaterns uppgift. Han gör förstås inte anspråk på hela sanningen. Men vem gör väl det?