Författare: Björn Sandmark

Under mina dryga sex år på Kulturförvaltningen arbetade jag större delen av tiden med frågan om de tvåtusenåriga Paracastextilierna från Peru. De köptes upp av den svenske honorärkonsuln i Lima, Sven Karell, på svarta marknaden efter att de plundrats från gravar i utanför Pisco (som ibland kallas Paracas) under tjugotalet och smugglades ut ur landet, delvis med diplomatpost, tullklarerades inte, utan packades upp först på Göteborgs museum, som var mottagare av donationen.
Detta är en på många sätt komplex fråga och tar en del tid att sätta sig in i. I Göteborgs-Posten kritiserades boken hårt på felaktiga grunder av en kritiker som saknar djupare kunskaper i frågan.
Därför var det extra roligt att en av landets experter på den här typen av frågor och processer, Stefan Jonsson, nu lyfter boken i en essä om det koloniala arvet i Dagens Nyheter den 1 mars.
Texten handlar om den komplicerade väv av skuld och historiska omständigheter som följer med de etnografiska museerna runt om i världen. Jonsson diskuterar Göran Collstes bok ”Historiska rättvisa. Gottgörelse i en postkolonial tid” som givits ut av Daidalos bokförlag och en engelsk bok av Catherine Hall och Nicolas Draper ”Legacies of British Slave-Ownership: Colonial Slavery and the Foundation of Victorian Britain” från Camebridge University Press. Jonssons slutsats är att den historiska skuld som kolonialmakterna har gentemot de tidigare kolonierna sannolikt aldrig kommer att kunna betalas av helt.

I detta sammanhang lyfter Stefan Jonsson fram den bok Ann-Marie Ljungberg och jag skrivit om Paracaskulturen i Peru och om den process jag var ansvarig tjänsteman för mellan 2009 och 2014. Boken heter ”Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?” och den kom ut på Bokförlaget Korpen i somras.
Jonsson skriver:
”En annan del av samma diskussion handlar om kulturarvet. På västvärldens museer diskuteras återlämning av föremål. Museerna är ofta bra på att finna svepskäl för att behålla stöldgodset. Ett föredöme är Göteborgs stads och Världskulturmuseets återlämning av de tvåtusenåriga Paracastextilierna, ett hundratal mysteriösa och spektakulärt vackra mantlar och gördlar som i början av 1900-talet grävdes fram i Paracasregionen i Peru. År 2009 producerade Världskulturmuseet utställningen ”En stulen värld” som förklarade för besökarna hur dåtidens museichefer dragit fördelar av den koloniala ordningen för att smuggla dem till Göteborg.
Björn Sandmark, dåvarande kulturchef i Göteborg och nyckelperson i striden om Paracastextilierna, dokumenterar tillsammans med Ann-Marie Ljungberg processen i ”Paracastextilierna i Göteborg”. I samarbetet mellan politiker och museifolk i Göteborg respektive Lima ser han ett exempel på en gottgörelse som gör båda parterna klokare och rikare, dels för att de bidrar till historisk rättvisa, dels därför att båda gynnas av ömsesidigt samarbete.”

Det är förstås värmande ord, efter en lång och komplicerad process och jag vill också passa på att lyfta fram den politiska processen i staden som föredömlig. De tre ordförande som satt i Kulturnämnden under denna tid, Helena Nyhus, Thomas Martinsson och senare Mariya Voyvodova arbetade mycket konstruktivt med sina nämnder och kollegor i kommunstyrelsen, kommunfullmäktige och inom partierna. Det var aldrig en politisk stridsfråga, utan man delade förvaltningens bedömning att detta var rätt väg att gå. Paracastextilierna i Göteborg är sannolikt de mest värdefulla föremål som lämnats tillbaka till sitt ursprungsland. Det känns fint att tänka på inför den sista leveransen textilier som enligt planen ska lämna Göteborg under stadens 400-årsjubileum 2021. Då firar även Peru sitt tvåhundraårsjubileum. Det finns alltså anledning att fira!

Njutningsfyllt läser jag kanske 20 – 30 sidor om dagen i Walter Benjamins ”Passagearbetet” i Ulf Peter Hallbergs mästerliga översättning och blir allt mer involverad i Benjamins analys av Paris som exemplet på hur den moderna staden växte fram under 1800-talet. Benjamin vänder och vrider på Baudelaire och Marx på ett sätt som är svårt att värja sig emot. Baudelaire som på vissa sätt identifierar sig med staden där han uppehåller sig lika mycket inne som ute, på Ile Saint-Louis, där han bor. Nationalekonomen Marx utvecklar sina teorier om industrialiseringen i den begynnande massproduktionens tidsålder.
Nyligen läste jag någonstans att den skrivna texten allt mer börjar ersättas av bilden som viktigaste kommunikationsmedlet. Alla som använder sig av emojar på sina telefoner har en omedelbar förståelse för den saken. Men det gäller inte bara den postmoderna tidsålderns hieroglyfer, utan även den mer upphaussade Instagram-influencerns inflytande över vissa delar av det offentliga rummet, åtminstone i sociala medier, men ibland långt utanför dem.

I Passagearbetet skriver Benjamin. ”Inom massproduktionen är en sak av särskild betydelse för aurans förfall: det är den massiva reproduktionen av bilder.”
Jag antar att det finns hur mycket som helst att säga om de unika konstverkens aura och deras betydelse under den förindustriella tiden, innan man började trycka och massproducera bilder. Men det är inte det som intresserar mig här.
Under slutet av 1800-talet började fotokonsten utvecklas och inledningsvis var fotograferna få och de hade oftast en studio för att porträttera människor i olika livsskeden. Fotograferandet ägde förstås även rum ute på stan, inte minst Paris är väldokumenterat.

Men under de första hundra åren av kamerans tillvaro hände inte så mycket med själva tekniken, utom möjligen att kamerornas format minskade. När jag var barn på 1960-talet började spegelreflexkameror bli allmän egendom och fotograferandet blev allt vanligare. Först var det svartvitt som gällde, därefter kom snart färgfilmen. Det finns bilder på min syster och mig från när vi var 3-4 år. Då kunde det ta någon månad eller två innan man knäppt alla bilder på de Agfa eller Kodak-filmrullar med 20 eller 36 bilder som var det vanliga. När man lämnade in filmen tog det någon vecka innan man fick de färdiga bilderna. Det var lika spännande varje gång att se om de ”blivit bra”. På sjuttiotalet dök de första Polaroidkamerorna upp och det var kul att få se bilden direkt. Jag köpte min första Mamiya Sekor 1975 och tog huvudsakligen diabilder med vidvinkel och teleobjektiv som man fick släpa med runt i en liten fotolåda. Jag känner igen min egen generation när de pratar om ”kort” istället för bilder. Ni förstår säkert vart jag vill komma med denna tillbakablick.
Idag lägger Apple mer krut på kameran i våra telefoner än på alla andra funktioner, till exempel hållbara batterier. Men vad är det då som hänt ur ett benjaminskt perspektiv?

På något vis blir min slutsats att vi helt enkelt har gått Full Circle och bildens ökade status har lett till en upplivning av aurabegreppet kring olika personer som av olika skäl tar plats bakom eller framför kameran, inte sällan på båda ställena. Selfien måste väl vara det tydligaste exemplet på begäret efter erkännande av den egna auran som någonsin utvecklats, om vi här kan låna ett begrepp från Hegel. Enstaka massproducerade bilder kan förstås fortfarande ha stor räckvidd, men i större delen av världen har nog ändå återtagandet av den individuella auran i bildens värld blivit det främsta beviset för att massproduktionens tid i vissa avseenden är över. Enskilda människors fantasi och konstnärliga uttrycksförmåga har kommit tillbaka som ett möjligen oväntat resultat av den tekniska utvecklingen. Kamerorna i telefonerna massproduceras förstås. Med de olika uttryck som blir möjliga är mer individuella än någonsin. Undrar vad Walter Benjamin hade tänkt om det?

Idag var jag på en presentation av Stiftelsen Evert Taubes värld, passande nog i Taube-salen på Elite Park Hotel.
Stiftelsen, under ledning av Christina Backman, kommer att arbeta med att stödja och utveckla minnet av Evert och Astri Taubes konstnärskap, som har lämnat ett outplånligt avtryck i svensk musik, litteratur och konst.
Stiftarna är Sven-Bertil Taube, Håkan Hellström, Benny Andersson och Björn Ulvaeus. En av initiativtagarna är DN:s musikskribent Martin Nyström från Kössö (Köpstadsö) i Göteborgs södra skärgård. Han har för övrigt skrivit den utmärkta boken ”Konsten att se långt” om Taubes visdiktning. Övriga engagerade initiativtagare är producenten Katarina Tideström och som arbetat med det nu nedlagda museet Taubes värld på Liseberg och David Anthin som disputerat på Taube. Vad stiftelsen vill uppnå och hur man vill arbeta med den saken kommer säkert att belysas på annat håll.
Det som gjorde mig så glad under lanseringen var att vi nu äntligen ser den gamla fina Göteborgsandan i full aktion. Det senaste decenniet har Göteborgsandan förknippats med medieskandaler, anklagelser om korruption och andra mindre minnesvärda händelser.
Men Göteborgsandan är större än så. Göteborgsandan har funnit sedan 1700-talet och är en viss typ av självuppoffrande samarbetsvilja för ett högre syfte. Att lägga bort titlarna och ”justera era egon” som Quincey Jones skrev ovanför studion när storheter som Springsteen, Dylan, Jackson och andra spelade in ”We are the World” en gång för länge sedan. I Taubesalen däremot, läste man upp Håkan Hellströms för ändamålet nyskrivna dikt om Taube och Benny Anderson spelade piano.
Göteborgsandan skapade de kulturinstitutioner som idag fortfarande präglar staden; Göteborgs museer, Stora Teatern/GöteborgsOperan, Konserthuset och inte minst den institution jag jobbar på själv, Göteborgs Stadsteater. Och idag svävade Göteborgsandan, eller ska vi säga Göteborgsanden, i rummet i Taube-salen.
Det var underbart att vara med om.