Författare: Björn Sandmark

Why theatre är en bok om var teatern står idag, mitt i pandemin. Den handlar om hur Milo Rau skrev ett brev till hundra intellektuella i världen och bad dem reflektera över teaterns roll i dagens samhälle och dess utmaningar. Och framför allt om vilka svar han fick – de är med i boken. Redaktionen för denna utgåva är Kaatje de Geest, Carmen Hornbostel och Milo Rau, som jag vid flera tillfällen har skrivit om här. När han blev utnämnd till hedersdoktor i Malmö ifjol pratade vi om hans syn på och arbete med teater, om hans författarskap och om hans filmproduktioner. Milo Rau är ständigt i rörelse.

I brevet stod det så här:
Kära vänner,
i tider när teatern och föreställningar som levande konstform är i ett akutläge och samhällen tänker igenom vad som är nödvändigt ställer vi frågan till Er: Varför teater? I två år nu har vi publicerat serien ”The Golden Books” på NT Gent, tillsammans med det Berlin-baserade Verbrecher Verlag: böcker om teori och praktik för den samtida scenkonsten, om enskilda föreställningar och allmänna sociala frågor. I denna volym 5 i bokserien vill vi bredda fokus och fråga: Varför teater överhuvudtaget? Varför är denna teaterform så unik, så outbytbar? Vilket är DITT personliga ’Varför’, som teaterskapare, åskådare, aktivist, medborgare eller helt enkelt som människa? Vi är intresserade av teaterns hela vidd: från klassisk teater till performance-konst och dans, från aktivism till politisk teater och vardagslivets möjliga iscensättningar.
Du bestämmer innehållet och längden på Ditt bidrag: oavsett om Du vill börja i en konkret konstnärlig erfarenhet som teaterskapare eller åskådare, eller skriva från en teoretisk eller utopisk synvinkel. Det kan vara en kort essä, ett minne, ett manifest, en uppfunnen dialog, en dikt, ett brev till någon. Ett ögonblick av epifani, stark känsla, insikt eller förvirring. En utopisk text om framtidens teater, post-kapitalistisk teatereller en utan ideologi, om Oidipus eller fåglarnas sång och flykt utanför ditt fönster. Vad som faller Dig in när Du frågar Dig själv ”Varför teater?”, det som känns brännande eller som får Dig att känna hopp.
I solidaritet och med vänliga hälsningar
Milo Rau, Carmen Hornbostel och Katja de Geest

Man fick in 106 svar, nu publicerade i denna mycket läsvärda bok. Här finns bidrag från skådespelerskan Ursina Lardi, regissörerna Angelica Liddell, Mathias Lilienthl och Thomas Ostermeier konstnärlig ledare på Schaubühne/Berlin, legender som Ariane Mnouchkine och Luc Preceval, författare som Edouard Louis och Botho Strauß, dramatiker som Falk Richter och den i Ryssland av myndigheterna förföljde regissören och teaterchefen Kirill Serebrennikov. Även två svenskar bidrar; Suzanne Osten och Marcus Öhrn.

Katie Mitchell, som bland annat gästspelat med sin starka produktion ”Forbidden Zone” på Göteborgs Stadsteater och som nu är aktuell med ”Orlando” som vi är medproducenter till, inom ramen för vårt europeiska samarbetsprojekt PROSPERO, formulerar om frågan till ”Hur gör vi teater?” och anpassar sig till pandemins villkor och till exempel repetera samma föreställning via Zoom i London och Paris. Därmed pekar hon framåt mot något som vi ännu bara anar, men som kommer att förändra teaterns förutsättningar i framtiden – på gott och ont.

En av mina största teaterupplevelser i ungdomen var när jag såg Sven Wollter spela huvudrollen Josef K i ”Processen” på Stadsteaterns stora scen. De var 1975, jag gick i åttan och hade varit på teatern ganska ofta sedan den första gången 1972. Jag såg då ”Puke” med Göran Stangertz som Karl Knutsson Bonde på skolteatern som då spelade i Stenhammarsalen hos Göteborgs symfoniker, föregångaren till Backa Teater.

Jag var helt skakad. Den enorma energi och ilska som Sven utstrålade där, ensam, längst fram på scenen var något jag aldrig upplevt tidigare. Han fyllde hela salongen med sin råstarka karisma. Jag minns fortfarande hur det kändes som jag pressades tillbaka i stolen, jag förstod inte vad som hände. Att det ens var möjligt. Den händelsen har följt mig sedan dess och därför var det särskilt roligt att Eva Bergman valde att sätta upp ”Driving Miles” på Stadsteatern, när jag fyrtio år senare nyligen börjat jobba där.
Vi pratade om texten och Henning Mankell skrev till ett par bitar, så att föreställningen blev knappt en och en halv timma. Den hade spelats i Schweiz i en kortare version några år tidigare. Allt det där hände i luckan efter att Anna Takanen slutat och innan Pontus Stenshäll började på teatern i augusti 2015.

Några veckor innan premiären för ”Driving Miles” var det Göteborgs Internationella Filmfestival och invigningsfilmen var ”Våga älska” med Ghita Nörby och Sven i huvudrollerna. Ghita, Sven, vår producent Marie Svensson och jag träffades på Ghitas hotell och pratade en stund. Sedan åkte jag hem och förberedde lunch och Sven och Marie kom till vår dåvarande lägenhet på Kommendörsgatan. Jag serverade bland annat några dragongratinerade havskräftor som jag en gång lärde mig att göra på en fiskrestaurang i Bryssel. Det var en underbar eftermiddag. Det var första och egentligen enda gången jag var tillsammans med Sven så länge. Han var underhållande, skarpsynt, charmerande, humoristisk. Marie, som är en god vän till Svens familj och som känt honom sedan 1968 har flera gånger sagt att den där eftermiddagen verkar ha förblivit i allas våra minnen. Jag blev tvungen att skriva ner receptet till dem båda.

Den 12 februari var det premiär för ”Driving Miles” och det blev en underbar kväll. Eva Bergman hade jobbat hårt med Sven för att han i den rollen snarare skulle vara återhållsam, tvekande, mjuk. Och det lyckades utmärkt. Ändå blev det en stark flashback till 1975, nu när han åter stod ensam på teaterns scen (visserligen med musiker som spelade Miles Davies musik) och var 40 år äldre, visare, mer eftertänksam. Dagen efter premiären åkte min hustru, bonusson och jag ett par dagar till Danmark, började i Århus och slutade i Skagen. Jag var i stort sett hög på de upplevelserna hela helgen. Det finns något med teater som slår ut allt annat jag arbetat med. Sven Wollter är en av dem som fått mig att känna det ända in i märgen. Kort därpå bad jag marknadsavdelningen om en bild av Sven i rollen från ”Driving Miles”. Den hänger nu på mitt tjänsterum tillsammans med en fin oljemålning av Karin Kavli, en av teaterns mest framgångsrika chefer genom tiderna och ett foto av en av dess mest framgångsrika regissörer, Kent Andersson.

2015 – 2016 pågick Syrien-kriget och Sverige tog emot ett rekordstort antal flyktingar. För att hjälpa Röda korset spelade vi en extra-föreställning, som inte var planlagd sedan tidigare. Sven och all personal ställde upp och jobbade gratis så att alla intäkterna oavkortat skulle kunna gå till Röda korset. Det var sådan Sven var. Han vek aldrig ner sig och gjorde alltid sitt bästa för att kunna hjälpa dem som har det svårt. Jag kommer aldrig att glömma honom och de kontakter vi hade under de där åren.

Av någon anledning har jag aldrig intresserat mig för Jan Myrdal eller hans böcker. Jag tror inte att jag läst en enda, så jag har ingen uppfattning om dem. När jag gick i gymnasiet jobbade jag med den då pågående terrorregimen i det som en tid hette Kampuchea och det stod klart för mig att jag aldrig någonsin kunde intressera mig för en författare som stöttade PolPot. Så jag lämnade det därhän.

I början av nittiotalet, när jag precis kommit hem från några år i Tyskland, blev jag indragen i en mejlväxling med historikern Jörgen Weibull och dåvarande chefredaktören Per-Arne Jigenius, Vi var alla upprörda över att Hägglunds förlag givit ut en pocketutgåva av Adolf Hitlers ”Mein Kampf”, troligtvis utan rättigheter. Jag visste att delstaten Bayern, som förvaltar Hitlers kvarlåtenskap, inte gav tillstånd till publicering, eftersom man inte ville sprida boken. Sedan 2015 är den fri efter passerade 70 år. Men då var den inte det. Så vi bestämde att jag skulle kolla med kulturministeriet i München för att få veta vad som gällde vid den tidpunkten. Utifrån svaret skulle vi sedan diskutera fortsättningen.

Svaret kom prompt och man bekräftade min misstanke att det måste vara frågan om en ej auktoriserad utgåva. Men vi släppte saken.
En tid senare läst jag till min förvåning i Der Spiegel en artikel av Jan Myrdal där han anklagade Tyskland för att tillämpa metoder från 1942 och att den intet ont anande förläggaren Kalle Hägglund hade blivit kontaktad av tyska ambassaden i frågan och att Sverige minsann hade betydligt bättre lagar för upphovsrätt och yttrandefrihet än det post-nazistiska Tyskland.

Det blossade upp en pseudo-debatt där höjdpunkterna blev när Hägglunds och Myrdals vänner i kretsen kring tidskriften Folket i Bild / Kulturfront gav sig på mig i alla medier. Ex-maoisten Peter Kadhammar attackerade mig med en helsida i Aftonbladet eller Expressen, Svante Nycander uttryckte på ledarplats i DN att jag var ett hot mot tryckfriheten i Sverige och finalen var nog debatten med Fib:s jurist Erik Göthe, i Studio 1. Göthe hade tidigare pekat ut mig som tysk spion i FiB. Han lade ut texten ordentligt och jag lyssnade mest. Jag fick i alla fall veta att det är synnerligen viktigt att sprida ”Mein Kampf”, inte minst för att förstå den då pågående konflikten i Tjetjenien.

Ja det var onekligen en märklig känsla att bli påhoppad i samtliga ledande svenska medier för en i min ögon då och fortfarande, ganska självklar fråga. Men så kom vändpunkten. Debatten, som till stor del fördes på Expressens kultursida, där jag var medarbetare, vände plötsligt när nestorn Björn Nilsson plötsligt tog parti för min hållning. Det började komma fram obehagliga sanningar. Svenska kommittén mot Antisemitism kunde visa att större delen av upplagan köpts upp av en nazistisk sekt i Skåne. En annan skribent, vars namn jag nu tyvärr glömt, kunde visa att Hägglund inte ens betalt tryckkostnaden för boken till tryckeriet i Trondheim. Debatten tystnade och Myrdal gick över till att intressera sig för och skriva om förintelseförnekaren Faurisson.

Många jag känner har även fina minnen av Myrdal, som människa och författare. Det går inte att komma ifrån att han alltid skapat debatt, även om det inte sällan bara handlade om att inta den position som råkade vara minst politiskt korrekt under decennierna. Debatten ska vara fri och man ska förstås kunna tycka vad man vill och även ge uttryck för dessa åsikter och synsätt. Det gjorde Myrdal och det var säkert bra. Mig intresserade det dock aldrig.