Författare: Björn Sandmark

Theresa Benér är sannolikt den svenska teaterkritiker som har bäst koll på teatern i Europa. På sin blogg följer hon främst fransk, men även tysk och engelskspråkig teater noga. Hon är även medarbetare på, tidigare redaktör för litteraturbloggen Dixikons teatersida. Även Dixikon vänder sig ut mot Europa.
Därför är det bara helt logiskt att Benér nu också ger ut en bok på det Malmöbaserade förlaget 29 Media, som hon driver tillsammans med Peggy Eklöf. ”Europeisk scenkonst” handlar främst om teaterregissören Peter Brook, som Benér har följt i decennier. Boken avslutas med en intervju med den nu 95-årige konstnären. Det är uppfriskande läsning.
Men denna essä är mycket mer än en bok om Brook (även om det varit gott nog).
Benér tar här ett samlat grepp på teaterkonsten och tar ställning på ett sätt som är njutbart att följa. Som kritiker är Benér alltid fokuserat på verket, vad man försöker göra på scenen och bedömer utifrån om hon kan se om det lyckas eller inte. Det är alltid uppriktigt och framåtsyftande.

Så här beskriver Benér utgångspunkten för arbetet med boken;
”Allt vi ser på en teaterscen är resultatet av medvetna val (och bortval), av medveten formgivning. Alla färger, volymer, objekt, kroppar, ljus, ljud och gester formuleras och förverkligas inom fiktionens ramar. I denna essäbok kommer jag att uppehålla mig vid hur Peter Brook och hans medarbetare gestaltar kroppar, rörelser, rum, mänskliga erfarenheter och relationer, med utgångspunkt i Brooks idéer om den tomma spelplatsen”.

Utgångspunkten för texten är inte oväntat Brooks viktiga bok ”The Empty Stage” från 1968, som givits ut i en mindre relevant översättning av Leif Zern och Anita Dahl. Det är uppenbart att Zern fått en hel del om bakfoten i sin översättning, men Benér håller sig hövligt till decorum genom att citera ur den befintliga översättningen. För egen del ser jag ingen mening med det eftersom det finns begrepp här som leder tankarna helt fel. Boken innehåller egentligen fyra föreläsningar om ”Deadly Theatre” (förutsägbara klichéer och konventioner som reproducerar klassisk teater) , ”Holy Theatre” (teater som integrerar en osynlig, transcendent syn på tillvaron), ”Rough Theatre” (Folklig, jordnära, opolerad och opretentiös) och ”Immediate Theatre”. (Scenkonst som formulerar erfarenheter som omedelbart delas av aktörer och publik). Brook är förstås noga med att påpeka att dessa olika spår ibland kan blandas med olika resultat.

Syftet med ”den tomma scenen” är att skapa en frizon där människor möts utan belastade scenografi eller realistiska miljöer som leder till hämmande förutsättningar för det som ska hända på scenen. På den tomma scenen möts skådespelare med olika etniska, kulturella och sociala bakgrunder på ett jämlikt sätt och skapar tillsammans ny teater”. På vissa sätt måste man nog ändå säga att detta bottnar i Brooks tidiga arbeten på The Royal Shakespeare Company, som han var medgrundare till i början av sextiotalet. Det man vet om Shakespeares föreställningar är kanske främst detta – ”just a few props”, men en fantastisk text och lysande skådespelare.

1974 flyttade Brook till Paris, och är sedan dess verksam vid Theatre des Bouffes du Nord (Han var dess chef 1974 – 2010). Särskilt intressant blir det när Benér analyserar Brooks samarbete med Jerzy Grotowski (1933 – 1999), som var en följare av Stanislavskijs och Meyerholds fysiskt baserade metoder. Han hade även ett stor intresse för östasiatisk teater, filosofi och yoga, en väg som Brook också slog in på. Och här kommer det för mig mest överraskande inslaget i Brooks hållning – hans stora intresse för den rysk-armeniske tänkaren och mystikern GI Gurdjeffs läror. I sina teaterföreläsningar i USA 1924 talade Gurdjeff om att endast den skådespelare som i ”överförd bemärkelse kan uttrycka ’vitt ljus’, det vill säga genom sina handlingar och sin närvaro återskapa det spektrum av sju färger som blir till det vita ljuset, kan kallas sant kreativ”. Ja, det är en teoretisk nivå man förstås kan ställa sig frågande till. Inte desto mindre intressant, med tanke på att filosofiska frågor och ontologiska dilemman sällan verkar vara något som driver andra ledande regissörer i världen just nu.
En annan av Gurdjeffs följare var den ryske författaren P D Ouspenskij, som jag själv sysslat en del med och vars Tarot-tolkningar starkt påverkade mig i arbetet med min diktsamling ”Alpskugga” som kom ut för ett par decennier sedan. Man brukar tala om Gurdjeffs sätt att tänka som ”en fjärde väg”, bortanför religionen. Även Ouspenskij skrev en bok som hette ”The Forth Way”, ett ex av den står i min bokhylla vid sängen.

Jag tänker inte avslöja mer om innehållet i denna rika och välskrivna bok annat än att den intervju som Theresa Benér gör med Peter Brook i januari 2019 är ett sådant där journalistiskt scoop som alla kulturjournalister drömmer om. Den handlar delvis om den senaste uppsättningen ”Why?” som ställer frågan om teaterns verklighet och existensberättigande. En mera aktuell föreställning än den har jag svårt att tänka mig idag, när nästan varenda europeisk teater är tyst och stängd av väl införstådda skäl. Desto mer tid att läsa denna utmärkta, uppslagsrika och djuplodande bok av Theresa Benér. Hon fångar den där rörelsen i centrum av scenen som allt handlar om – skådespelarens plats och förmåga att gestalta. Läs den!

Krister Thelin och jag har inte alltid samma uppfattning i politiska frågor, men vi förenas i ett varmt engagemang för att utveckla EU till en förbundsstat.
När EU-kommissionen, efter flera dygns förhandlingar, kom fram till ett kompromissförslag om hur man tillsammans kan hantera följderna av Corona-krisen och EU:s långtidsbudget, skrev vi en kommentar till den saken men lyckades inte få den publicerad. Vi tänker inte spekulera i varför, utan lägger ut texten här, på min blogg som vanligtvis handlar om litteratur och teater.

2020 är det 75 år sedan världshistoriens värsta krig, Andra världskriget, tog slut.
Det är den längsta perioden av fred i Europa någonsin i historien. Det är 45 år sedan diktaturerna i Spanien och Grekland föll samman och det är 30 år sedan Tyskland återförenades i fred och frihet efter 40 år av delning och sovjetiskt herravälde över stora delar av Östeuropa.
Om EU-länderna varit lika tvehågsna och ängsligt kalkylerande gentemot de sydeuropeiska länderna, mot DDR och de östeuropeiska länderna hade man förstås inte släppt in dem i EU. Det hade gått lätt att peka på oväntade kostnader och en finansiell börda som kanske skulle kunna påverka de egna ekonomierna på något sätt. Då hade man kastat ut både Syd- och Östeuropa i osäkerhet, fattigdom och elände.
Istället fanns det då politiker med egna erfarenheter av Andra världskriget och att leva med diktaturer. De förstod att enda vägen framåt är tillsammans: EU som fredsprojekt var en konkret verklighet.

EU:s väg framåt har varit kantad av svåra frågor som måste lösas på olika sätt. De senaste åren har unionen drabbats av motgångar som Brexit, haft svårt att hitta gemensamma lösningar för migrationspolitiken och även visat bristande sammanhållning under vårens Corona-kris. Därför var det mycket viktigt att medlemsländerna nu tog sig samman och fattade ett svårt, modigt och solidariskt beslut för att stärka Unionen.

Ur det svenska perspektivet lyfter kritiker från vänster till höger fram att Sverige måste betala så mycket till Corona-krispaketet, när vi redan är nettobetalare till EU. Den viktigaste anledningen till att Sverige är nettobetalare till EU är för att landet har en god ekonomi och har under hela efterkrigstiden utvecklats till ett av världens mest exportberoende länder. Framför allt till EU, 69 % av Sveriges export av varor går till EU-länderna och 68 % av exporten av tjänster. När det gäller importen av varor och tjänster är siffrorna liknande.
Sedan Sverige gick med i EU 1995 har den svenska varuhandelskvoten ökat med 42 %.

Sverige förband sig att införa Euron när man gick med i EU, något som ännu inte har hänt.
Många är snabba idag att fördöma Euron som ett misslyckat projekt och inte minst finanskrisen i Grekland visar vilka problem det blir när man har en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik. För att få Euron att fungera måste en gemensam finanspolitik genomföras och dagens beslut, tyder på att man är på väg åt det hållet. Sverige har, tvärt emot vad man åtagit sig, istället kunnat arbeta som förr i tiden och använda valutan som ett konkurrensmedel genom att på exportmarknaden dra fördel av perioder när kronan sjunkit mot Euron. Det har gynnat exporten, eftersom svenska varor blivit billigare.
Den möjligheten saknade till exempel Grekland, som förlorade en stor del av sin turistnäring när man anslöt sig till Euron.

Att Sverige nu hjälper de fattigare länderna i Sydeuropa, som är helt beroende av den nu Corona-inställda turismen är bara ett uttryck för europeisk solidaritet.
Vi anser att det vore mera klädsamt om Sverige slutade att diskutera Sydeuropa som om det rör sig om obegåvade latmaskar och Östeuropa som politiskt korrupta länder.

Världen idag ser helt annorlunda ut än för bara ett decennium sedan. USA, Kina och Ryssland försöker dela upp världen emellan sig i intressesfärer. EU har efterhand som det blivit ekonomiskt starkare blivit en allt större nagel i ögat på de tre världsmakterna, samtidigt som EU inte har samma utrikespolitiska styrka. Rysslands inflytande på Brexit-processen, som hittills varit det hårdaste slaget mot EU, är ännu inte helt utrett. Men det är ett tydligt exempel på hur man uppfattar ett enat Europa som ett hot, och som därför måste destabiliseras. Man har delvis lyckats, men inte fullt ut.

Ett av de stora hoten mot mänskligheten – klimatkrisen – har en tid kommit i skuggan av Corona-krisen. Men den nya överenskommelsen avsätter 30 % av pengarna till klimatsatsningar för att göra omställningar. Miljöorganisationer anser att det inte är tillräckligt. Så kan det vara. Men hur många satsningar på klimatet i storleksordningen på över 2000miljarder görs det idag i världen?

Det gemensamma för alla kompromisser är att ingen är nöjd. Det är också den samlade bilden av det svenska mottagandet av den nya avtalet. Regeringen har dock gjort ett bra jobb för att hantera denna svåra fråga på ett ansvarsfullt sätt. Istället för att försöka slå inrikespolitiska mynt av den borde man från politiskt håll nu arbeta för en kraftsamling för att ta Sverige och Europa ur Corona- och klimat-kriserna och fortsätta arbetet mot en Europeisk Förbundsstat, ett värn för de många, små länderna i Europa i en osäker framtid.
E Pluribus Unum.

Krister Thelin
Fd domare och
statssekreterare i
Justitiedepartementet

Björn Sandmark
Författare och kritiker,
jobbar på
Göteborgs Stadsteater

I slutet av förra sommaren hade vi besök av ett par vänner från Tyskland. Jag fick ett ex av en bok som present.
Den var ganska nyutgiven, men som gick tillbaka till 1967, närmare bestämt till 6 april det året. Den tyske sociologen och filosofen Theodor W. Adorno höll på universitetet i Wien den dagen ett föredrag om den just då tilltagande högerextremismen i Tyskland och på andra håll i världen. Föredraget fanns nedtecknat på sju handskrivna sidor som bevarats i hans efterlämnade skrifter men förlagan till denna lilla bok var en bandinspelning gjord av Österreichische Mediathek. Texten kommer att ingå i ett band i utgåvan efterlämnande skrifter som är under utgivning.

Varför nämner jag det? Någonstans säger det en del om angelägenhetsgraden i publiceringen. Suhrkamp-förlaget har på sedvanligt grundligt vis givit ut Adornos samtliga verk, med höjdpunkter som ”Upplysningens Dialektik, ”Negativ dialektik” och ”Estetisk teori” och de flesta av hans viktigaste böcker har även översatts till svenska. Varför är Adorno särskilt aktuell just nu?
Efter några år av tilltagande högerpopulism i Ryssland, USA och Europa är det av stor betydelse att hitta teoretiker som analyserar dessa delvis olika, men ändå i huvudsak likartade högerextremistiska rörelser som ligger under ytan även i den mest folkliga varianten av högerpopulism. Inte sällan iscensätts den av ledande politiker som Trump, Putin eller Bolzonaro och deras anhängare.

Inte oväntat har därför Adorno och hans hemvist Frankfurtskolan pekats ut som teoretisk huvudfiende till den förmenta folkligheten inom högerextremismens olika grenar. Att Adorno och flera av hans medarbetare var judiska gör dem inte oväntat till ännu mer tacksamma måltavlor för de antisemitiska strömningarna inom högerextremismen. I början av nittiotalet översatte jag en av hans texter, ”Antisemitismen är en fascism”, för Tidskriften Ord & Bild. Den texten hade lite av samma nästan profetiska sanningar som det nu publicerade föredraget från Wien vid sextiotalets slut.

Adorno pekar här på 9 punkter som känns nödvändiga att lyfta fram för att förstå sammanhanget mellan högerpopulism och högerextremism:

1) Man använder sig av ”fakta” som är svåra att kontrollera och som därför ger den som uttalar dem en viss auktoritet (Se t ex Trump)

2) ”Salamimetoden” – man skär av bit för bit och försöker smula sönder dem – exempelvis ”Det var ju inte sex miljoner judar som förintades, utan fem och en halv, sedan fortsätter man så tills dess att tvivel uppstår.

3) Man monopoliserar ordet ”tysk” trots att alla partier i Tyskland är tyska och inte ifrågasätter det (jfr resonemangen om svenskhet, svenska värderingar m m)

4) Man efterfrågar en idé om framtiden, oavsett vad den idén egentligen innehåller.

5) Man blir rasande när symboler som man gärna vill anse som nationella eller på annat sätt symboliska ”ringaktas” på det ena eller andra sättet. Det kan gälla flaggan eller en viss typ av nationalistisk konst.

6) Den tyska industrin säljs ut till främmande kapitalägare. (Idag är hotet i första hand Kina)

7) Landet översvämmas av främmande gästarbetare (migrationsvågor).

8) Och sedan förstås komplexet med ”Entartete Kunst” (Urspårad konst) som kan få konsekvenser att man på kommunal, regional eller statlig nivå upprättar kriterier för vilken konst som är berättigad till offentlig finansiering.

9) I Tyskland måste man också sluta att be om ursäkt och bekänna sin skuld för Förintelsen. (”Dags att se framåt” och liknande klyschor).

Det som Adornos föredrag egentligen säger är att det finns vissa högerpopulistisk/högerextremistiska strategier som återkommer med jämna mellanrum och periodvis får bredare folkligt stöd. I Tyskland fanns länge inte något högerextremistiskt parti av vikt, men på senare år har Alternative för Deutschland växt sig starkare, särskilt i de östra delarna av landet.
Man har också försökt ta plats i Thüringen, historiskt betydelsefullt genom Weimar och Goethe, men också under ytan Buchenwald, som ofta symboliserar de tyska koncentrationslägren.
Men AfD har på senare tid tappat mark och det är sannolikt att det strategiska val man gjorde för ett par år sedan, att inte kasta ut den av många ansett nazianstrukna Björn Höcke, har nog ändå gjort att man inte kan komma ur den historiska skugga som fortfarande vilar tung över stora delar av Tyskland. Hade man gjort det då hade man kanske haft en möjlighet att bli ett etablerat parti. När man inte gjorde det är min förhoppning att man nog missade den möjligheten.
Att läsa Adornos text ”Aspekte des neuen Rechtsradikalismus” ger flera bra ingångar i denna komplexa problematik i Tyskland, men också utanför dess gränser.