Mitt enda minne av Jan Myrdal

Av någon anledning har jag aldrig intresserat mig för Jan Myrdal eller hans böcker. Jag tror inte att jag läst en enda, så jag har ingen uppfattning om dem. När jag gick i gymnasiet jobbade jag med den då pågående terrorregimen i det som en tid hette Kampuchea och det stod klart för mig att jag aldrig någonsin kunde intressera mig för en författare som stöttade PolPot. Så jag lämnade det därhän.

I början av nittiotalet, när jag precis kommit hem från några år i Tyskland, blev jag indragen i en mejlväxling med historikern Jörgen Weibull och dåvarande chefredaktören Per-Arne Jigenius, Vi var alla upprörda över att Hägglunds förlag givit ut en pocketutgåva av Adolf Hitlers ”Mein Kampf”, troligtvis utan rättigheter. Jag visste att delstaten Bayern, som förvaltar Hitlers kvarlåtenskap, inte gav tillstånd till publicering, eftersom man inte ville sprida boken. Sedan 2015 är den fri efter passerade 70 år. Men då var den inte det. Så vi bestämde att jag skulle kolla med kulturministeriet i München för att få veta vad som gällde vid den tidpunkten. Utifrån svaret skulle vi sedan diskutera fortsättningen.

Svaret kom prompt och man bekräftade min misstanke att det måste vara frågan om en ej auktoriserad utgåva. Men vi släppte saken.
En tid senare läst jag till min förvåning i Der Spiegel en artikel av Jan Myrdal där han anklagade Tyskland för att tillämpa metoder från 1942 och att den intet ont anande förläggaren Kalle Hägglund hade blivit kontaktad av tyska ambassaden i frågan och att Sverige minsann hade betydligt bättre lagar för upphovsrätt och yttrandefrihet än det post-nazistiska Tyskland.

Det blossade upp en pseudo-debatt där höjdpunkterna blev när Hägglunds och Myrdals vänner i kretsen kring tidskriften Folket i Bild / Kulturfront gav sig på mig i alla medier. Ex-maoisten Peter Kadhammar attackerade mig med en helsida i Aftonbladet eller Expressen, Svante Nycander uttryckte på ledarplats i DN att jag var ett hot mot tryckfriheten i Sverige och finalen var nog debatten med Fib:s jurist Erik Göthe, i Studio 1. Göthe hade tidigare pekat ut mig som tysk spion i FiB. Han lade ut texten ordentligt och jag lyssnade mest. Jag fick i alla fall veta att det är synnerligen viktigt att sprida ”Mein Kampf”, inte minst för att förstå den då pågående konflikten i Tjetjenien.

Ja det var onekligen en märklig känsla att bli påhoppad i samtliga ledande svenska medier för en i min ögon då och fortfarande, ganska självklar fråga. Men så kom vändpunkten. Debatten, som till stor del fördes på Expressens kultursida, där jag var medarbetare, vände plötsligt när nestorn Björn Nilsson plötsligt tog parti för min hållning. Det började komma fram obehagliga sanningar. Svenska kommittén mot Antisemitism kunde visa att större delen av upplagan köpts upp av en nazistisk sekt i Skåne. En annan skribent, vars namn jag nu tyvärr glömt, kunde visa att Hägglund inte ens betalt tryckkostnaden för boken till tryckeriet i Trondheim. Debatten tystnade och Myrdal gick över till att intressera sig för och skriva om förintelseförnekaren Faurisson.

Många jag känner har även fina minnen av Myrdal, som människa och författare. Det går inte att komma ifrån att han alltid skapat debatt, även om det inte sällan bara handlade om att inta den position som råkade vara minst politiskt korrekt under decennierna. Debatten ska vara fri och man ska förstås kunna tycka vad man vill och även ge uttryck för dessa åsikter och synsätt. Det gjorde Myrdal och det var säkert bra. Mig intresserade det dock aldrig.

Facebooktwitter

Ulf Peter Hallbergs storslagna Shakespeare-översättningar.

Letade efter en text jag skrivit om Shakespeares sonetter men hittade istället denna text om Ulf Peter Hallbergs storslagna översättningsvolymer av Shakespeares dramatik; ”Det blodiga parlamentet” och ”Komiska förväxlingar” som gavs ut på Norstedts förlag 2016.Skrev då denna text, som publicerades i Dala-Demokraten under våren 2016:

För några veckor sedan var jag på bio med min sextonårige bonusson och såg Justin Kurzels filmatisering av ”The Scottish Play” som vidskepliga brittiska skådespelare brukar kalla ”Macbeth” av William Shakespeare. Pjäsen brukar sägas vara otursförföljd,
skådespelare har ramlat av scenen, människor har blivit sjuka, dött. Ingen vet egentligen varför, men möjligen har det med pjäsens ockulta inslag att göra. Häxorna på heden. Sextonåringen gillade filmen – den är tydligen en lågbudgetfilm och man har använt sig
av autentiska miljöer, ute i blåsten till häst längs vattnet, interiörer från verkliga ouppvärmda gamla slott. Det enda han inte gillade var textremsorna med den svenska översättningen. Det var Carl August Hagbergs klassiska från 1850, och det är påfallande
hur svenskan från artonhundratalet känns till och med äldre än engelskan från renässansen.

Efter Hagberg har ganska många översättare prövat sin lycka, som Per Hallström på 1920-talet, Hjalmar Gullberg på 30-talet, Björn Collinder på 60-talet, Britt G Hallqvist på 80-talet och Göran O Eriksson på 80-90-talen. Varje tid verkar ha sin Shakespeare-
tolkning och nu är det dags för Ulf Peter Hallbergs översättning av fyra komedier och fyra tragedier som kommit ut på Norstedts förlag. Det är enkelt att slå fast direkt – det är lysande översättningar.

Shakespeares betydelse för mig kan knappast överskattas. När jag studerade äldre engelsk litteratur på Göteborgs Universitet vårterminen 1983 hade jag en lärare – Harald William Fawkner – som var specialist. Tror att jag lärde mig mer på de 24
föreläsningarna om livet, döden, och kärleken i litteraturen än årslånga studier i litteraturvetenskap de följande åren. Vi läste och analyserade Shakespeares sonetter. Själv korrekturläste jag Fawkners böcker om dekonstruktion av ”Macbeth” och ”Anthony
and Cleopatra”. Ironiskt nog hade vi en annan lärare som föreläste särskilt om Hamlet på ett sätt som mer påminde om gymnasiekurser och tentafrågorna blev därefter. Men ”Hamlet” måste nog vara en av världsdramatikens mest sammansatta och fascinerande
karaktärer. En av Hamlets mest citerade strofer är i Tredje aktens första scen , i den berömda ”Att vara eller inte vara”-monologen. En vanlig tolkning är att Hamlet överväger om han ska begå självmord eller inte. Själv har jag alltid tänkt att det som står
på spel är om Hamlet ska ”vara”, det vill säga hämnas sin fars död genom att döda hans mördare, sin egen farbror, som dessutom gift sig med hans mor, eller att ”inte vara” och smita ut bakvägen för att återvända till Wittenberg och återuppta sina studier. Tvivlet
gnager honom och i Hagbergs översättning låter det så här:

”Så blir vi fega av vårt grubbel/ så går beslutsamhetens friska hy/ i eftertankens kranka
blekhet över”.

Shakespeare själv skrev:

”And thus the native hue of resolution/Is sickled over with the pale cast of thought”

Och i Hallbergs nyöversättning heter det:

Så blir beslutsamhetens friska hy/ helt grå och sjuklig av all eftertanke.”

Det är inte så svårt att se att Hallberg här gör en betydligt mer texttrogen översättning.Kanske har det också med nusvenskan pågående anglifiering att göra. På 1500-talet var engelskan mer lik svenskan i vissa avseenden – man envisades till exempel inte med rak ordföljd, utan skrev ”said I” (sade jag) i stället för som idag ”I said”. I den meningen kanske det går att säga att nusvenskan lämpar sig bättre för Shakespeareöversättning än den tyskpåverkade 1800-tals-svenskans tungfotade satskonstruktioner? Oväntat blir det när drottning Gertrud i fjärde akten fräser: ”Ta er i brasan, danska fähundar!”Hur som helst är det en njutning att läsa Hallbergs tonsäkra översättningar.

För egen del har jag alltid tyckt mer om tragedierna än komedierna. Norstedts utgåva består av två böcker.Den första heter Det blodiga parlamentet och inrymmer ”Richard II”, som jag inte läst tidigare, och som var en oväntat positiv upplevelse, trots att författaren frångår den musikaliskt flödande blankversen för enklare rimmad dikt bitvis i dialogerna. ”Richard III” konkurrerar med ”Kung Lear” om att vara det mest fulländade dramat (En häst! Mitt kungarike för en häst). Utöver ”Hamlet” ovan nämnda ”Macbeth”, som nog är min personliga favorit mitt i allt det svarta hatet och maktstriderna. Det finns något i förskjutningen inom ”Macbeth” som kan sägas vara maktgalenskap, men som också skildrar den i allt raskare takt omvärdering av alla ideal och värden som vem som helst kan genomgå i en pressad situation. Det är väl det som utgör en klassiker, överförbarheten till allmänmänskliga beteenden och frågor som återkommer över tid, om än i olika gestalt.

I volymen ”Komiska förväxlingar” finns fyra komedier – den första med just det namnet, ”Så tuktas en argbigga”, ”En midsommarnattsdröm”, och ”Muntra fruarna i Windsor”. ”En midsommarnattsdröm” är den i särklass vackraste och mest spelade, men trots att jag sett den vid minst tre tillfällen och läst den flera gånger ändå inte på något övertygande sätt kan redogöra för vad den egentligen handlar om. Jag blir helt uppslukad av språket och glömmer vem som är vem och vem som gör vad. Ändå brukar det bli magisk teater.
Den i särklass lustigaste figuren i hela detta komiska persongalleri är ändå Evans i ”Muntra fruarna i Windsor”. Han är en kyrkoherde från Wales, och kallas därför västkustbo. Evans har av Hallberg begåvats med klockren göteborgska och då kan det låta så här: ”Det kunde vara en rikti bra grej om vi stoppar allt tjöta-tjöta och ordnar giftermål mellan mäster Abraham och fröken Anne Page.” ”Jamen, herrenadå”, som han säger på ett annat ställe. Det är för mycket sagt att Ulf Peter Hallberg kommer ut som göteborgare i denna storslagna översättningsarbete, men en sak som länge förbisetts i inlandet och Östersjöprovinserna är att ordvitsen, iShakespeares mest lekfulla form (the pun) är en annan språklig likhet mellan renässansengelskan och nusvenskans västkustidiom. Och i någon mening är det kanske bra så.

Det blodiga parlamentet
Richard II
Richard III
Hamlet
Macbeth
Fyra tragedier i nyöversättning av Ulf Peter Hallberg

Komiska förväxlingar
Så tuktas en argbigga
En midsommarnattsdröm
Muntra fruarna från Windsor
Fyra komedier i nyöversättning av Ulf Peter Hallberg

William Shakespeare
Norstedts förlag 2016.

Facebooktwitter

Requiem på Atalante, även för flyktinglägret Moria

Imorse, när jag var på väg till morgonträningen, lyssnade jag som vanligt på nyheterna på den tyska kanalen Deutschlandfunk. Huvudnyhet var branden i flyktinglägret Moria på ön Lesbos utanför Grekland. Jag har inte kunnat sluta tänka på den saken på hela dagen och läst uppdateringarna även i svenska medier, det går knappt att ta in. Människor som lämnat allt bakom sig på flykt från krig och elände förlorar nu sitt sista skydd och de få tillhörigheter de möjligtvis hade fått med sig. Nollpukten.

Men så ikväll hade jag fått tag i en biljett till Atalantes nya föreställning ”Requiem”, med text och musik av Niklas Rydén, skaparen av denna specifika genre, New Opera. Det vore förmätet av mig att komma med några specifika omdömen om uppsättningen förstås. Men jag vill ändå säga att greppet att använda sig av formen för Requiem, den katolska själamässan, och arbeta in en samtidskommentar ur ett helt annat perspektiv är i mina ögon lysande.

Verket ställer frågan om det är möjligt att mötas i andlig gemenskap och diskutera frågor om Livets mysterium även om inte alla är troende kristna? I tider av ambitiösa försök att hävda att religionen egentligen är på väg tillbaka som betydande förutsättning för livet även i Sverige, som de senaste decennierna har betraktats som ett av världens mest (frivilligt) sekulariserade länder, är det skönt att se någon ta frågan på allvar. Man behöver ju inte bli en del av ”jakten på Gud”, som Expressen-skribenten och forskaren Joel Halldorf skrivit en bok om alldeles nyligen.

När jag läser programmet är det första som slår mig formuleringen om hur man arbetat med de latinska originaltexterna och kompletterat och utvecklat partier, som i ”Dies Irae”, där det beskrivs hur ”världen ska förgöras i ett kaos av bränder och naturkatastrofer i en kamp mellan det onda och det goda” och där det ”går det utmärkt att uppfatta det som en bild av världen idag.”
Särskilt idag, tänker jag då. Det är fortfarande oklart om bränderna i flyktinglägret Moria var anlagda – det återstår väl att se.

Föreställningen är dryga timmen och det är en njutning med musik, text och se de synnerligen skickliga dansarna Tanja Andersson, Sara Axelsson och Linda Wardal gestalta krängningarna mellan ont och gott, sanning och lögn, och liv och död på scenens mitt.
Körens oortodoxa sång bär handlingen framåt på ett starkt vis. Att en solist saknades på grund av förkylning märktes inte alls eftersom Niklas Rydén själv och den skickliga cellisten Emma Augustsson löste av varandra som stand in.
Det var första gången jag såg en föreställning i verkligheten sedan 9 mars. Av en händelse, den svarta kopplingen till flammorna över Moria, gör att jag aldrig kommer att glömma den.

Facebooktwitter