Vi har alla haft personer som betytt mycket för oss under kortare eller längre perioder i livet. Lasse Lundberg i Fjällbacka var en sådan person för väldigt många, inte minst för mig. Hans vänlighet, idérikedom, kreativa energi, humor och vänskap kommer att finnas kvar som ett starkt minne hos många av oss. Lasse blev nästan 90 år och jag såg honom först som pianist i bandet ”Lösnäsan” med bland andra Klasse Möllberg, Tompa Hård och hans bror Hans Lundberg. Deras spelningar på Gröna Lid i Fjällbacka var otroliga, huset gungade, alla dansade och sjöng med. Några år senare, runt 1980, lärde jag känna honom genom gemensamma bekanta. Då var han gift med Ingela och 45 år gammal, själv var jag 20 och hade nyligen muckat från lumpen.
De hade hyrt ett hus på en ö i Grenadinerna i Västindien, Palm Island, och hans svåger Lars-Eric Persson och jag åkte dit och stannade i fem veckor över årsskiftet in på 1981. Lasse hade varit i Västindien i många år av och till, efter att han seglade över ensam med den då minsta segelbåten någonsin, Scalare. Turen från Kanarieöarna tog 45 dagar innan han landade på Barbados. Några år bodde han på Saint Vincent, som vi också besökte tillsammans ett par gånger. Stämningen på den lilla hamnkrogen Harbour Light där han välkomnades som en kär vän glömmer jag aldrig.
Några månader efter att vi kommit hem från Västindien fick jag frågan om jag ville åka med på en kappseglingstur till Medelhavet. Jag hade ingen Snipe, ingen att segla med och visste inte hur det skulle gå till. Men inom loppet av ett par dagar hade Lasse styrt upp allt och jag hade köpt en Snipe ute i Åkered, lastat den ovanpå Lasses och Ingelas båt och var tillsammans med Janne Hellgren på väg till Amsterdam, för att via Bryssel och Lyon ta oss till Mallorca och Prinsessan Sophias trofé, som tävlingen hette. Efter ett mellanspel med min familj i Rom över påsken åkte jag tillbaka till fortsatta seglingar i Championnat Mediterraneé i St Jean Cap Ferrat. Då hade Janne blivit tvungen att åka hemåt, men Lasse ordnade snabbt en kille som hette Jacques, vill jag minnas, och vi kämpade på under ett par dagar.
Väl hemma gav han mig ett nytt uppdrag, att fixa ett mingel efter invigningen av Ingrid Bergmans staty som skulle avtäckas på torget i Fjällbacka i början av juni. Jag ordnade snittar, champagne, syrener och Eric Satie-musik i det som då var biblioteket och senare blev Café Bryggan, en rörelse som Lasse och Ingela då drev i liten skala men som efterhand växte allt mer till det det är idag.
Jag var då 21 år, stod där i röda byxor och förberedde allt, när dörren öppnades och prinsessan Caroline av Monaco klev in. Hon försvann in bland bokhyllorna utan att hälsa, men efter en stund kom de andra in också, Isabella Rosselini , Roberto Rosselini, Marcello Mastroianni och alla andra som varit med på invigningen, som arrangerades av Lasse Schmidt, Ingrid Bergmans ex-man, och mycket god vän med Lasse Lundberg och Ingela.
Något år innan dess hade jag också mött just Ingrid Bergman i köket till Café Bryggan, som då fortfarande hette Båtshopen, och vi hjälptes åt att brygga kaffe till de tre bord man köpt på IKEA för att komma igång med caféet.
Så för mig blev mötet med Lasse en väg rakt in i en värld jag bara läst om i veckotidningar, även om jag inte hade någon speciell plats där. Året därpå tog det nya vägar och jag besökte ett hus i Grimaud i Provence som Lasse och Ingela hyrt under vintern. Där lärde jag känna Christopher Tolkien, son till min tonårsidol J R R Tolkien som skrev Sagan om ringen. Vi blev till och med inbjudna till hans hus i La Garde-Freinet och några dagar senare, när Lasse Schmidt kom på besök och vi åkte ner till marknaden i Saint Tropez sprang de på Brigitte Bardot i jeans och afghanväst, jag lyckades få till att utbyta ett par ord. Vill minnas att det var då Lasse jobbade med sin första Fjällbacka-bok, men också skrev visan ”Fjällbacka skärgård” som blivit en signaturmelodi för Fjällbacka i världen.
Vi höll kontakten i många år, men jag flyttade till Tyskland och hem igen, och senare till Göteborg. Sista gången vi sågs var av en händelse i min båt vid fiskebryggan i Fjällbacka för några år sedan, minns inte när. Vi pratade någon halvtimme och han var sig precis lik, sprudlande energi och nära till skratt. Vi bestämde att ses och prata mer, men så blev det inte.
Med denna text med ögonblicksbilder vill jag bara visa några av de saker som Lasse gjorde och vad han betydde för mig i mina unga år. Och skicka med en reflektion från Alice i Underlandet;
Alice: -How long is eternity?
White Rabbit: – Sometimes just a second
Tack för allt Lasse!
