En av de saker som varit allra mest komplex och samtidigt intressant som hänt i mitt yrkesliv var den speciella process som satte igång när Peru begärde att Göteborgs stad skulle lämna tillbaka 89 textilier från Paracashalvön i södra Peru.
De hade hamnat på Göteborgs museum i början av 1930-talet, efter att ha donerats av den dåvarande svenska konsuln Sven Karell i Lima. Han hade köpt upp dem på svarta marknaden efter att de stulits ur gravarna på Paracashalvön och han smugglade ut dem ur Peru mot gällande lagstiftning. Karell var inte ensam om denna sak – det skedde hela tiden. Just under första halvan av 1900-talet började allt fler länder etablera etnografiska museer, kanske för att behålla en värld som under några hundra år varit koloniserad, en kolonisation som efter hand blev allt mer ifrågasatt av olika självständighetsrörelser. Peru blev tidigt självständigt, 1820.
2020 gav Kerstin Paradis Gustafsson ut en fantastisk bok om Paracastextilierna; Livets tråd – Paracas textil och kultur. Författaren är textilkonstnär med inriktning mot ull och vävning och har även arbetat i museivärlden, bland annat på gamla Etnografiska museet i Göteborg, där Paracastextilierna förvarades och ibland ställdes ut, innan de fördes över till Världskulturmuseet.
Ulltråden löper genom hela historien och boken och författarens kunskaper om vävteknik och dess historia är imponerande. Hon går igenom textilierna noggrant och fördjupar hur tekniken för vävningen såg ut. Boken har också en rik dokumentation av textilierna i sin helhet och närbilder som visar olika vävtekniker och sätt knyta och brodera. Tyngdpunkten ligger på det praktiska arbetet, men läsaren kan också följa det som är känt om Paracaskulturen i stora drag. Det har funnits många olika kulturer i Peru och dess grannländer i flera tusen år och man har inte haft möjlighet att utforska dem fullt ut. Numera kan man bara starta ett forskningsarbete och utgrävningar i Peru om det finns extern finansiering. Paracaskulturen började utforskas på 1920-talet av en känd arkeolog som hette Julio Tello. När man kommit in i arbetet och börjat gå in i gravarna skedde samtidigt en statskupp i Peru. Tello flydde landet. Det öppnade för möjligheten att stjäla en del av de fynd som gjorts och även ytterligare saker som gravplundrare hittade på egen hand.
Kerstin Paradis Gustafsson har lyckats hitta ett system i textiliernas mönster. Textilierna användes som ett yttre hölje för att skydda de dödas kroppar. Benen i kropparna hade knäckts så att kroppen skulle kunna lindas in i flera lager av textilier och de här aktuella textilierna var de som var det yttre höljet. De ganska runda gravpaketen ställdes inne i underjordiska gravrum. Det var där man hittade dem.
Enligt Paradis Gustafsson skildrar textilierna tre olika världar som man förhöll sig till vid denna tid. Den gudomliga världen gestaltades av geometriska former, inte sällan kvadrater. Gudarna kunde inte avbildas eftersom man inte visste hur de såg ut, eller ens ville försöka gestalta dem. Den mellersta nivån är den konkreta människovärlden och där finns människor, djur och växter som motiv. Den tredje, undre, nivån gestaltar livets nedbrytning och kaos ur vilket livet återskapas. Det känns mycket trovärdigt och vad jag kan bedöma är det en utmärkt analys. Jag har aldrig läst en mer rimlig tolkning och jag har nog läst det allra mesta som skrivits om textilierna.
Jag har egentligen bara en invändning och den dyker upp mitt i boken, där författaren lyfter fram den allra mest komplexa och vackra textilien “El Calendario”. Tyvärr nämner författare inte namnet eller dess specifika betydelse. Karell köpte den separat oberoende av de andra textilierna. Han skickade den till Göteborg i en egen försändelse. Den kommer inte från Paracaskulturen, utan från Nascakulturen som följde efter Paracaskulurens försvinnande runt år 0. Det är kanske ingen stor sak om man tänker på bokens huvudtema; att följa trådarna. Men det går inte att bortse från att “El Calendario” är unik och när den återfördes till Peru i juni 2014 blev det en nyhet på förstasidan i New York Times.
Sammantaget är det dock ett oerhört fint arbete som Kerstin Paradis Gustafsson gjort med denna bok och var och en som intresserar sig för vävteknik, historia och Paracaskulturen har en skatt att bekanta sig med.
Runt om i världen pågår just nu förhandlingar om återlämnande av denna typ av kulturella artefakter och det är en komplex fråga. Även de svenska världskulturmuseerna har krav på återlämnande, just nu diskuteras några bronser från Benin, som även Frankrike och Tyskland lämnat tillbaka. Det är onekligen komplicerade frågor och man kan inte rakt av lämna tillbaka allt, utan noggranna studier måste göras så att man kan säkerställa att föremålen inte försvinner in i ett privathem hos någon makthavare eller ånyo säljs på svarta marknaden.
Göteborgs samarbete med Peru om återlämnandet av Paracastextilierna var när det påbörjades 2014 (slutfördes 2021) handlade om de mest värdefulla föremål som någonsin lämnats tillbaka till ett ursprungsland. Processen finns noggrant dokumenterad och den genomfördes utifrån UNESCO:s konvention för denna typ av repatriering. I offentligheten och på de statliga museerna bortser man tyvärr från detta. Ett skäl är att man från Världskulturmuseets i Göteborg sida kunde tagit ett större ansvar, dessutom tackade Kulturrådet nej när kommunfullmäktige ville överlåta samlingen till staten för att på sedvanligt sätt kunna genomföra förhandlingen stater emellan. Nu fick det istället bli så att Republiken Peru förhandlade med primärkommunen Göteborg. Men det var kanske därför det gick bra och för egen del är jag djupt tacksam över att få ha varit med om denna process.
