Var går gränsen för den europeiska humanismen? Var går gränsen för humanismen överhuvudtaget? Det är kanske ett par av de viktigaste frågorna som den schweiziske regissören och dramatikern Milo Rau ställer i sin kritikerrosade föreställning Mitleid. Die Geschichte des Machinengewehrs eller som den heter på engelska Compassion. The History of the Machine Gun.
Den svenska varianten på frågeställningen har sedan något år varit hur Europas mest generösa flyktingpolitik på några få veckor kunde transformeras till en av de minst generösa. Den diskussionen är kanske inte avslutad, men stannar här i denna text.
Milo Rau har som regissör ofta arbetat undersökande och bygger sina texter till stor del på intervjuer av människor med olika erfarenheter. Compassion utspelas längs flyktingrutten över Medelhavet och i inbördeskrigets Kongo. Intervjuerna som texten baseras på är med hjälparbetare, präster och krigsoffer. Rau vrider och vänder på motstridiga frågor och ger inga enkla svar. Hur kan vi se på när detta sker? Varför uppmärksammas en död flykting vid Europas gränser tusenfalt mer än tusen döda i inbördeskrigets Kongo?
Ändå skrev Rau nyligen i en essä: “Man får inte sluta hoppas på en verkligt human värld”. Den politiska realismen, eller den globala realismen, som Rau kallar den på annan plats, är en hållning som teatern kan ha för att inte ge upp. Milo Raus projekt, med säte i Schweiz och i Tyskland knutet till Schaubühne am Lehninerplatz i Berlin kallar han “International Institute of Political Murder”. Finns även en programförklaring på dess hemsida; www.international-institute.de av Milo Rau och Rolf Bossart på både tyska och engelska för den intresserade.
På den här bloggen går det att scrolla ned till den 11 november 2015, när jag skrev om Milo Rau i ett inlägg som heter “Vad är global realism? Ett samtal med Milo Rau i Theater der Zeit.”
Compassion är en produktion inom ramen för vårt europeiska teaternätverk Prospero och andra delen av Göteborgs Stadsteaters presentation av tysk samtida teater i Göteborg. Det första gästspelet från Schaubühne/Berlin ägde rum under Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival i augusti i år. Då spelades på Götaplatsen Forbidden Zone i regi av Katie Mitchell, en annan av Europas främsta regissörer.
Compassion. The History of the Machine Gun är en mycket stark föreställning om ett brännande samtida dilemma och som inte serverar några enkla lösningar. Vi är väldigt stolta över att kunna erbjuda denna föreställning på Backa Teater den 11 och 12 november. (Kl 19 respektive 18). Föreställningen spelas på tyska, men med tydlig engelsk textning.
Missa den inte!
Zitat Milo Rau aus
http://www.sonntagszeitung.ch/read/sz_27_12_2015/kultur/Ich-bin-auch-nur-ein-Arschloch-52359
“Alle sind Arschlöcher”
In den letzten 450 Jahren hat sich daran – so scheint’s – NIX geändert – oder wie es der in diesem Jahr so gefeierte William mal im Theater hat sagen lassen:
“And so, from hour to hour, we ripe and ripe,
And then, from hour to hour, we rot and rot;
And thereby hangs a tale.”
Mit gefällt besonders, wenn es in Original Pronunciation (von Ben Crystal) rezitiert wird 🙂
Wie man das wohl übersetzen soll ??? 🙂
Schade, habe sowohl die Vorstellung dieses Theaterstücks verpasst als auch neulich Ihr Gespräch in der Bibliothek. Hätte mich gerne bei Ihnen nochmals persönlich bedankt für die Karten im Oktober.
Einen schönen Sonntag & gute Zeit!
Stefanie
“Och så: från timme till timme, vi mognar och mognar
Och sedan; från timme till timme, vi ruttnar och ruttnar.
Hängande i luften blir berättelsen”
Så kanske?
Tack för hälsning och artikel.
Mili Raus pjäs är dock nästa helg, så chansen finns kvar!
Björn
Vielen Dank für den Hinweis – habe glatt übersehen, dass der 11./12. ja erst jetzt am Wo-ende ist … bin gerade erst aus London zurückgekommen 🙂
Hören Sie sich mal die Orginal Pronunciation von diesem kurzen Satz an … und Sie verstehen, was ich mit der fast Unmöglichkeit einer Übersetzung meine … hier beinhaltet das gesprochene Wort eine Doppeldeutigkeit, die man wohl gar nicht mehr in andere Sprachen übersetzen kann, oder?
Hier der Link:
https://www.youtube.com/watch?v=gPlpphT7n9s
… from hour to hour kommt am Ende so bei 8:09
Einer der ersten Shp-Übersetzer in D-land kam aus “meiner Ecke” – aus Biberach – Christoph Wieland. Obwohl dem Mann als echtem Oberschwabe eine herbere Ausdrucksweise nicht fremd sein konnte, so traute er sich manches nicht zu übersetzen und fügte seine heute lustigen Anmerkungen hinzu … 🙂
Was ich eigentlich sagen wollte, ist, dass egal wie – super derb wie eben Milo Rau oder Shakespeare, satirisch, intellektuell, kritisch – man Misstände aufzuzeigen versucht, es am Ende doch meist nix nützt oder diejenigen sowieso nicht erreichen wird, die die Macht hätten, etwas zu verändern … am Ende gewinnt halt doch immer der mit “dem Maschinengewehr” oder der mit “dem meisten Geld” (und die werden von den meisten sogar noch bewundert).
Stefanie
Zum Nachlesen auch:
http://www.telegraph.co.uk/culture/theatre/william-shakespeare/10372964/Shakespeare-read-in-Elizabethan-accent-reveals-puns-jokes-and-rhymes.html