Teaterfestivalen i Avignon

För sjuttionde gången pågår nu teaterfestivalen i sydfranska Avignon. I år hade jag bara möjlighet att vara där i två dagar och huvudpunkten var möte med kollegorna i vårt gemensamma projekt Prospero. Projektet avslutas vid halvårsskiftet 2017 och på mötet i måndags förklarade alla sig intresserade av att fortsätta samarbetet som varit framgångsrikt för de flesta medverkande.

För vår egen del har projektet medfinansierat Mattias Anderssons uppsättning The Misfits som hade premiär på Backa Teater i april och går på turné till Théatre de National de Bretagne i Rennes i oktober och Teatro Emilia Romagna i Bologna i november. Recensionerna har varit mycket fina och det var särskilt roligt att teatern i Rennes lagt bilder från The Misfits på omslaget för sitt program spelåret 2016-2017.

Själva får vi två besök från Schaubühne Berlin; det första under Göteborgs Internationella Dans- och Teaterfestival 20-21 augusti. Då spelas regissören Katie Mitchells föreställning Forbidden Zone, som handlar om tre kvinnoöden under Första världskriget, vars hundraårsminne uppmärksammas runt om i Europa de här åren. Det andra besöket blir på Backa Teater 12-13 november, så vi får se Mitleid (Compassion) av regissören Milo Rau, som problematiserar minnet av europeisk kolonialism i Afrika och dess samtida konsekvenser. Båda pjäserna är mycket starka och det är väldigt roligt att kunna erbjuda göteborgarna dessa föreställningar av världsklass.

När vi anlände på söndag kväll hann vi med en marginal på fem minuter till Anne-Celine Vandalems uppsättning av Tristesse, en pjäs om en avfolkad dansk ö med namnet Sorg, där de sista åtta personerna på ön dras in i en tragedi med många facetter. Vandalem spelar själv huvudrollen, Martha Heiger, som är en up-coming politiker, kanske blivande statsminister, som ärvt sin position av sin far, som grundade partiet en gång i tiden. Historien ekar obehagligt av Front National i Frankrike och Marine Le Pen. Hon är iblandad i en familjetragedi, som inte får läcka ut, med påföljd att andra besvärande omständigheter kommer i dagen och det hela slutar i en rent hamletsk tragedi. Vandalem arbetar lite i Katie Mitchells tradition och skicklig filmatisering av interiörer förstärker den klaustrofobiska känslan. Föreställningen anses allmänt vara Vandalems bästa hittills som regissör.

Det är ganska länge sedan jag var i Avignon senast, i slutet av 1900-talet, och det var ett ganska hastigt besök.  Det gamla påvefästet med den ännu huvudsakligen bevarade stadsmuren runt omkring är en upplevelse i vanliga fall, och nu, under festivalen, präglas varje gata, varje gränd av teater, skådespel, gyckel och musik. Det kändes nästan lite overkligt, en medeltida karneval innanför murarna. Där utanför ett Europa som ifrågasätts allt mer, också i Frankrike, ett av unionens kärnländer. Möjligen förstärktes också känslan av ödesmättad otidsenlighet av att sitta under platanerna mellan möten och föreställningar. Jag tänkte på Paul Celans poesi som nämner platanerna och hans gåva till Nelly Sachs, en bit av barken från ett av träden där.

Sista kvällen såg vi österrikiska Cornelia Rainers uppsättning av George Büchners kortroman Lenz på gården till Lycée Saint Joseph. Det är mörkare där än här och när föreställningen började klockan tio var det nästan mörkt. Alldeles innan de skulle börja flög ett femtiotal kråkliknande fåglar över huset och jag blev helt tagen av händelsen, som jag inte kunde få reda på om det ingick i föreställningen eller inte. I romanen vill jag minnas att det förekommer “Dohlen”, alpkajor, som bara finns på en viss höjd i Alperna.

Nu inleds ju Lenz , med att huvudpersonen vandrar från Strasbourg över Vogeserna till den kände pastorn Oberlin för att få vila och diskutera livets och konstens mening med honom och andra i hans närhet, så alpkajorna kändes som ett naturligt inslag. Men det kan också ha varit en slump. Föreställningen var ganska konventionell, men det var roligt att ha sett Lenz på scen för första gången. Och Lenz betydelse för just Paul Celan är ostridig. När Celan fick Büchner-priset 1960 bygger hela hans berömda tacktal Meridianen på berättelsen om Lenz. Klassisk är hans kommentar  till Lenz vilja att gå på händer när han var för trött av att gå till fots – “Mina damer och herrar, den som går på händer, har himlen som avgrund under sig”.

Det säger lite om skrivandets och konstens villkor. Den som går på händer har fritt fall genom universum. Så stark var inte tanken på förlust eller risk i konsten i Avignon de dagar jag var där, men känslan av att leva i en konstens bubbla innanför ringmurarna, ett kvardröjande Lothlorien, i ett Europa där allt fler divisioner av populistiska orcher formerar sig var det svårt att värja sig emot.