Björn Sandmark bloggar.

En av de saker som varit allra mest komplex och samtidigt intressant som hänt i mitt yrkesliv var den speciella process som satte igång när Peru begärde att Göteborgs stad skulle lämna tillbaka 89 textilier från Paracashalvön i södra Peru.

De hade hamnat på Göteborgs museum i början av 1930-talet, efter att ha donerats av den dåvarande svenska konsuln Sven Karell i Lima. Han hade köpt upp dem på svarta marknaden efter att de stulits ur gravarna på Paracashalvön och han smugglade ut dem ur Peru mot gällande lagstiftning. Karell var inte ensam om denna sak – det skedde hela tiden. Just under första halvan av 1900-talet började allt fler länder etablera etnografiska museer, kanske för att behålla en värld som under några hundra år varit koloniserad, en kolonisation som efter hand blev allt mer ifrågasatt av olika självständighetsrörelser. Peru blev tidigt självständigt, 1820.

2020 gav Kerstin Paradis Gustafsson ut en fantastisk bok om Paracastextilierna; Livets tråd – Paracas textil och kultur. Författaren är textilkonstnär med inriktning mot ull och vävning och har även arbetat i museivärlden, bland annat på gamla Etnografiska museet i Göteborg, där Paracastextilierna förvarades och ibland ställdes ut, innan de fördes över till Världskulturmuseet.

Ulltråden löper genom hela historien och boken och författarens kunskaper om vävteknik och dess historia är imponerande. Hon går igenom textilierna noggrant och fördjupar hur tekniken för vävningen såg ut. Boken har också en rik dokumentation av textilierna i sin helhet och närbilder som visar olika vävtekniker och sätt knyta och brodera. Tyngdpunkten ligger på det praktiska arbetet, men läsaren kan också följa det som är känt om Paracaskulturen i stora drag. Det har funnits många olika kulturer i Peru och dess grannländer i flera tusen år och man har inte haft möjlighet att utforska dem fullt ut. Numera kan man bara starta ett forskningsarbete och utgrävningar i Peru om det finns extern finansiering. Paracaskulturen började utforskas på 1920-talet av en känd arkeolog som hette Julio Tello. När man kommit in i arbetet och börjat gå in i gravarna skedde samtidigt en statskupp i Peru. Tello flydde landet. Det öppnade för möjligheten att stjäla en del av de fynd som gjorts och även ytterligare saker som gravplundrare hittade på egen hand.

Kerstin Paradis Gustafsson har lyckats hitta ett system i textiliernas mönster. Textilierna användes som ett yttre hölje för att skydda de dödas kroppar. Benen i kropparna hade knäckts så att kroppen skulle kunna lindas in i flera lager av textilier och de här aktuella textilierna var de som var det yttre höljet. De ganska runda gravpaketen ställdes inne i underjordiska gravrum. Det var där man hittade dem.

Enligt Paradis Gustafsson skildrar textilierna tre olika världar som man förhöll sig till vid denna tid. Den gudomliga världen gestaltades av geometriska former, inte sällan kvadrater. Gudarna kunde inte avbildas eftersom man inte visste hur de såg ut, eller ens ville försöka gestalta dem. Den mellersta nivån är den konkreta människovärlden och där finns människor, djur och växter som motiv. Den tredje, undre, nivån gestaltar livets nedbrytning och kaos ur vilket livet återskapas. Det känns mycket trovärdigt och vad jag kan bedöma är det en utmärkt analys. Jag har aldrig läst en mer rimlig tolkning och jag har nog läst det allra mesta som skrivits om textilierna.

Jag har egentligen bara en invändning och den dyker upp mitt i boken, där författaren lyfter fram den allra mest komplexa och vackra textilien  ”El Calendario”. Tyvärr nämner författare inte namnet eller dess specifika betydelse. Karell köpte den separat oberoende av de andra textilierna. Han skickade den till Göteborg i en egen försändelse. Den kommer inte från Paracaskulturen, utan från Nascakulturen som följde efter Paracaskulurens försvinnande runt år 0.  Det är kanske ingen stor sak om man tänker på bokens huvudtema; att följa trådarna. Men det går inte att bortse från att ”El Calendario” är unik och när den återfördes till Peru i juni 2014 blev det en nyhet på förstasidan i New York Times.

Sammantaget är det dock ett oerhört fint arbete som Kerstin Paradis Gustafsson gjort med denna bok och var och en som intresserar sig för vävteknik, historia och Paracaskulturen har en skatt att bekanta sig med.

Runt om i världen pågår just nu förhandlingar om återlämnande av denna typ av kulturella artefakter och det är en komplex fråga. Även de svenska världskulturmuseerna har krav på återlämnande, just nu diskuteras några bronser från Benin, som även Frankrike och Tyskland lämnat tillbaka. Det är onekligen komplicerade frågor och man kan inte rakt av lämna tillbaka allt, utan noggranna studier måste göras så att man kan säkerställa att föremålen inte försvinner in i ett privathem hos någon makthavare eller ånyo säljs på svarta marknaden.

Göteborgs samarbete med Peru om återlämnandet av Paracastextilierna var när det påbörjades 2014 (slutfördes 2021) handlade om de mest värdefulla föremål som någonsin lämnats tillbaka till ett ursprungsland. Processen finns noggrant dokumenterad och den genomfördes utifrån UNESCO:s konvention för denna typ av repatriering. I offentligheten och på de statliga museerna bortser man tyvärr från detta. Ett skäl är att man från Världskulturmuseets i Göteborg sida kunde tagit ett större ansvar, dessutom tackade Kulturrådet nej när kommunfullmäktige ville överlåta samlingen till staten för att på sedvanligt sätt kunna genomföra förhandlingen stater emellan. Nu fick det istället bli så att Republiken Peru förhandlade med primärkommunen Göteborg. Men det var kanske därför det gick bra och för egen del är jag djupt tacksam över att få ha varit med om denna process.

Läste denna text för ett par dagar sedan och kan inte sluta fundera över den:

”Det är en av de nya stora faror som civilisationen är utsatt för. Oräkneliga pseudoutsager – om gud, om universum, om människans natur, om förhållandet mellan medvetanden och själen, dess natur och dess öde – pseudoutsagor som är upphängningspunkter för medvetandets organisering och främjande för dess välfärd, har för ärliga, allvarliga och erfarna medvetanden plötsligt blivit omöjliga att omfatta med tro på samma sätt som man känt dem i århundraden.”

Nej, det är ingen kommentar om Chat GTP eller AI, inte ens en kritisk kommentar till postmodern teoribildning eller Jacques Lacan, utan kommer från den brittiske filosofen I A Richards lilla bok ”Vetenskap och dikt” från 1921 (översättning Tedd Brunius). Richards kom från Cambridge och hamnade vid Harvard och denna lilla skrift gavs ut som en av flera ministudier i anslutning till tidskriften Psyche (fanns mellan 1921 och 1935).

Det Richards vill säga med boken är att det poetiska språket på många sätt är överordnat det vetenskapliga och ger en större tröst, inte minst i svåra tider. Han läser T S Eliot, vars betydelse under tiden efter Första världskriget knappast kan överdrivas.

Det som slår mig är att den värld vi nu lever i, i vissa delar styrd av en verklighetsuppfattning som skapas av trolllkonton på sociala medier, fört över diskussionen om sanning och vetenskap i ett annat läge.  Det blir allt svårare att kunna framhärda med vetenskap och vedertagen sanning. Det finns alltid någon uppstickare som med några snärtiga formuleringar eller orimligt agerande skapar större osäkerheter inom tidigare relativt okontroversiella kunskapsfält.

Den bysantinska pseudopolitiken och vedervärdiga krigföringen i Ukraina fick en ny dimension när Wagnergruppen vände sig mot Moskva på Midsommarafton. Tolkningarna av vad som hände och varför kommer följa oss länge till.  ”Oräkneliga pseudoutsagor” som Richards skrev ovan.

Jacques Derrida skrev en gång att ”Det finns inget utanför texten”. För att parafrasera på hans egen kommentar om Hegel skulle man kunna säga ”Han (Derrida) visste inte i vilken utsträckning han hade rätt.” Och det jag syftar på är kanske i första hand då hur sociala medier, för all del inte enbart textbaserade utan även filmbaserade (TikTok) på något vis tagit över produktionen av utsagor, relaterat tidigare känd vetenskaplig fakta och i någon mening också använt sig av språkets poetiska kraft, just det Eliot och Richards pekar på, för att skapa en ny värld och nya förhållningssätt inte sällan, eller kanske oftast, baserade på enskilda maktgalna personers agendor.

När nya tider bryter in, som efter kolonialismens fall, de båda världskrigen, efter TV:s spridning (som nog var den största anledningen till att t ex Vietnam-kriget avslutades), datorernas ankomst och nu slutligen sociala medier i en föränderlig värld, ser det onekligen ut som om enorma kunskapsförskjutningar äger rum. Kanske är det så att problemen funnits där hela tiden, men att nya tekniska eller andra omständigheter gör att enorma förändringar i tankestrukturer och mönster plötsligt kastas om och kalibreras på ett helt nytt sätt.

Eller som Richards fortsätter:  ”De vanliga uppfattningarna av trosformer ändras oåterkalleligen, och kunskapen, som har rubbat dem, är inte av det slaget att en lika fin organisering av medvetandet kan baseras på den.”

Kanske kan det förklara det skred av förändringar, omvärderingar av alla värden, omkastningar av alla idéer, sanningens allt svagare låga i en galen värld på väg mot allt fler politiska autokratier och fantasivärldar där tänkandet, konsten och musiken snart är i händerna på självgenererande robotar?

”Aber was weiss ein Fremder,” som Peter Handke sa.

 

 

 

Salongen dånade under applådtacket efter sista föreställningen av ”Processen” på Stadsteaterns Stora Scen igår kväll. Skådespelarna ropade upp regissören Pontus Stenshäll och när han kom upp på scenen  reste sig publiken i bänkraderna.  Ett ögonblick i livet, några sekunder teaterhistoria. Ett farväl till Pontus Stenshäll efter åtta år som konstnärlig ledare och regissör på teatern.

Vi kommer inte att kunna sätta upp denna version av ”Processen” igen, av olika skäl. Igår var det över och i slutscenen dök Fredrik Evers upp i den mask han hade när han spelade Hendrik Höfgen i Stenshälls första uppsättning som konstnärlig ledare – ”Mephisto” av Klaus Mann. Cirkeln slöts och det blev svart.

Det har varit händelserika år, bortom premiärer och spelperioder. 2015 kom vi igång med vårt europeiska nätverk Prospero, som har lett till ett nära samarbete med några av Europas främsta teatrar och även gästspel därifrån.

2017 kom #MeToo, även om det aldrig blev någon särskilt akut sak, varken på Backa Teater eller Stadsteatern, var det en händelserik tid som krävde mycket eftertanke och arbete. Vi påbörjade något år senare en organisationsöversyn som tagit tid och dessutom försenats av pandemin som gjorde att vi fick stänga teatern den 12 mars 2020. Den 3 maj samma år stängde vi för ombyggnad, ett arbete som höll både tidsplanen och budgeten. Det gjorde att vi kunde öppna precis som vi hade planerat, den 19 september  2021, med Stenshälls ”Kejsarn av Portugallien”, som sedan spelade för fulla hus av och till under hela spelåret.

Under senare delen av 1900-talet utvecklades i Europa det som brukar kallas den postdramatiska teatern. Det vi själva var med om efter pandemin kanske man skulle kunna kalla den posttraumatiska teatern, inte bara i Sverige utan runt om i Europa och världen. Därför har ”Processens” spelperiod varit så befriande. Ensemblen har tillsammans med alla på och bakom scenen tagit tillbaka scenen, publiken och den känsla som i brist på bättre ibland kallas för teatermagi. Det var kärnan i publikens jubel igår kväll. Någonting hade hänt utöver det som går att föreställa sig.

I början av veckan publicerar vi en text av teaterkritikern Lars Ring, som har gjort en stor genomgång av Pontus Stenshälls konstnärskap från tiden i Karlskrona, Folkteatern i Gävle, moment:teater och nu åtta år på Göteborgs Stadsteater. Missa inte den texten, den är mycket läsvärd.