Björn Sandmark bloggar.

Den 7 april inträffade en fasansfull terrorattack mitt i centrala Stockholm, i stadens hjärta. Det finns stora likheter mellan detta dåd och de som under det senaste året genomförts i Nice, i Berlin och alldeles nyligen i London. Av en händelse var jag i Berlin dagen efter attentatet där. Vid de många blomsteruppsättningarna runt Kaiser-Wilhelms-Gedächtniskirche låg de också många brev, målningar och skriftliga kommentarer. Några av dem som etsade sig fast var ”Ni kan aldrig förminska oss” och ”Vi hedrar offren bäst genom att fortsätta leva våra liv och inte låta oss knäckas.”

I somras var jag ett par dagar på teaterfestivalen i Avignon. Avignon ligger bara några mil från Nice. Jag åkte tillbaka hem bara några timmar innan terrorattentatet på Promenad d’Anglais. Den som vill kan bläddra tillbaka och läsa mitt blogginlägg från just detta.

På festivalen i Avignon fattade man omedelbart beslutet att fortsätta spela och inte låta sig påverkas av våldet. Där skrev man och läste upp denna deklaration för publiken dagen därpå:

 

(Översättningen från franska gjordes av festivalen)

In this day of grief, we reaffirm that a spectator is an engaged woman, man or child. The fact to be here, present, is making the darkness lie.

Being together today is our strength. It is an act of resistance.

Hamlet says to Horatio ”suspend your sorrow to tell my story”.

We will not suspend nor deny our grief, but telling it without interrupting the life and our solidarity to the victims.

We will again tell our common history, our common pretense and the hope that we will give to each other.

Against those who wants to impose silence, we offer to you instead of a minute of silence to applaud together the forces of life.

The Festival d’Avignon.

 

Festivalen valde alltså, trots närheten till Nice, att fortsätta spela som planerat.  Igår diskuterade vi igenom saken ordentligt innan vi beslutade att inte ställa in någon föreställning. Det gällde Körsbärsträdgården av Tjechov på Stora Scen, Jihadisten på Studion och 5114 på Backa Teater. Vi diskuterade även med Folkteatern, som fattade samma beslut och med Stockholms stadsteater, som tillsammans med Dramaten och Kungliga Operan ställde in. Centrala Stockholm var ju som bekant avspärrat. Kollegorna i Stockholm bekräftade att vi absolut borde spela. De spelar ju också själva idag.

Det var förstås inte så lätt för skådespelarna att gå in på scenen en sådan kväll. Jag informerade publiken om vårt beslut och det mottogs väl. Vi upplevde alla att vi tog ett beslut för att visa våra vänner i Stockholm att vi, som denna gång inte drabbats av detta fruktansvärda, gör vårt för att samhället ska fortsätta att fungera och att människor ska kunna mötas och göra saker tillsammans. Därför upplevde vi att vi spelade för Stockholm. Som vårt sätt att visa respekt och kärlek.

Så har också en övervägande del av den nu mycket stora grupp som intresserar sig för Göteborgs stadsteater uppfattat saken. Men så finns det också en annan grupp, som valt att misstolka att vi spelat våra föreställningar, särskilt Jihadisten.

Ur mitt perspektiv är just Jihadisten mer aktuell än någonsin genom det som hänt. Det finns i vissa kretsar, bland folk som inte sett föreställningen, missuppfattningar om vad den handlar om. Det är inte så mycket att göra åt. Vill man informera sig kan man göra det på vår hemsida, läsa någon av de recensioner som ligger på nätet eller se föreställningen.

Det är däremot inte okej att skapa egna felaktiga uppfattningar om vad det hela handlar om och sedan hålla teatern ansvarig.

Göteborgs stadsteater har idag, som resten av staden, haft flaggan på halv stång och föreställningarna inleddes med en tyst minut för offren i det vedervärdiga terrordådet. Vi tar starkt avstånd från all form av terrorism, våld och andra övergrepp. Vi relativiserar inga terrorister eller brottslingar. Vi gör det vi ska göra, gestaltar svåra samhällsfrågor konstnärligt, problematiserar dem och därmed tar vårt ansvar för att komma närmare en lösning.

 

 

Dekonstruktion måste vara ett av de senaste fyrtio årens mest svår- och feltolkade begrepp. Det beror förstås till stor del på att den franske filosofen Jacques Derrida ,som skapade begreppet i dess filosofiska och litteraturvetenskapliga mening vägrade att definiera det tydligt. Det har en sorts glidande referens som ofta möter stor oförståelse i svensk kritisk kontext, som sedan början av 1900-talet varit fast förankrad i den anglosaxiska rationalistiska filosofin. Litteraturnestorn Henrik Schück berömde sig med att om han gjort någon nytta var det att rensa ut den skadliga hegelianismen från de svenska universiteten.

Det var också ett faktum ända tills en grupp litteraturvetare kring Kurt Aspelin, som Arne Melberg (nu professor i Oslo) under 1970-talet började intressera sig för den kontinentala filosofin och stötte då på och introducerade Derrida och dekonstruktionen i Sverige, huvudsakligen i tidskriften Kris, som jag fortfarande håller för att vara en av de främsta i Sverige sedan kriget. Andra personer i gruppen var litteraturvetarna Anders Olsson, Horace Engdahl, författarna Stig Larsson och Magnus Florin och konstnären  Håkan Rehnberg. I  Göteborg svarade litteraturkritikern Mikael van Reis och filosofen Staffan Carlshamre för olika introduktioner av Derrida redan på 1980-talet.

Det är ingen överdrift att säga att intresset för poststrukturalismen och dekonstruktionen i många avseenden är en generationsfråga. Jag känner inte till någon fyrtiotalist bland landets teaterkritiker som intresserat sig för saken. Med tanke på att dekonstruktionen nu är etablerad över alla världens teatrar som ett sätt att läsa text är det onekligen en komplikation. Det är viktigt att komma ihåg att dekonstruktion handlar helt om en sorts strategi att läsa text och analysera den. Det är inte frågan om att ta fram en ny modell, eller system. Dekonstruktionen är snarare en sorts randanmärkning som försöker bryta upp traditionellt starka binära oppositioner och traditionell dialektik, vilka är en viktig del av den dramaturgiska modell som funnit inom teatern ända sedan antiken.

Körsbärsträdgården, som vi nu spelar på Göteborgs stadsteater, är en dekonstruktion i verklig mening av Tjechovs legendariska pjäs. Alltför många, både dramatiker, regissörer och kritiker, använder sig av begreppet utan att egentligen förstå eller behärska det. Denna inflation har lett till att dekonstruktion har kommit att nästan bli en sorts skällsord eller åtminstone som ett nedlåtande eller avfärdande ord för saker man inte gillar.

Därför är det glädjande att Anja Susa nu satt upp Körsbärsträdgården och dekonstruerat den utifrån de klassiska binära oppositioner som bär pjäsen; de är t ex adel – underklass, kapitalägare – proletärer, dåtid – framtid, sentimentalitet – krasshet, stad – land, tragedi – komedi. För den västerländska teaterbesökaren är dessa underförstådda oppositioner synnerligen bekanta och Tjechovs storhet bygger inte minst på hans enastående förmåga att gestalta dem i pjäsen.

Den centrala och absolut viktigaste rollen är godsägarinnan, Ljubov Andrejevna Ranevskaja. Hon driver dramat framåt och fyller ut pjäsen med hela sitt jag, i de flesta scenerna. I Anja Susas dekonstruktion avhandlas textens innehåll redan i Mia Höglund-Melins första repliker och därefter öppnar dramat upp för fördjupningar i en uppsjö av underordnande sidospår som kontrasterar och osäkrar textens ursprungliga bäring.

För den besökare som längtar efter en traditionell och gedigen tolkning av en kär klassiker är detta möjligen svårt att ta till sig fullt ut. Men i samma ögonblick publiken släpper greppet om den tolkning den vill att det ska vara öppnas helt nya perspektiv på förståelsen av vad Tjechov på ett djupare plan möjligen kommit att skriva in i texten. Dekonstruktionen öppnar för en alternativ läsning och förståelse av texten. Om jag som en i publiken inte vill eller kan öppna mig för denna nya värld är det svårt att hitta ett engagemang för själva pjäsen. Då börjar jag tänka på annat. Om jag vågar mig på en annan läsning av texten öppnar sig dock inte sällan helt andra och omvälvande perspektiv. Det var vad som hände mig när jag såg Anja Susas tolkning av Körsbärsträdgården för andra gången i fredags.

 

 

Varför just 5114?

Jo, det är så många dagar en som fyller fjorton år har levt. Backa Teater har tidigare gestaltat skådespelarnas egna minnen från att vara 7 år i föreställningen 2556 och hur det var att fylla 11 år i 4018.

Nu är det alltså dags att tänka tillbaka på tiden som ”fjortis”, en av ungdomens mest komplexa perioder med en längtan efter att bli vuxen, men också att samtidigt vara livrädd för att bli det. Den aktuella föreställningen, som har premiär på Backa Teater fredag 17 mars, har arbetats fram under ledning av regissören Johanna Larsson och dramaturgen Stefan Åkesson tillsammans med ensemblen. Och ja – den har en åldersgräns nedåt – 13 år. Dock ingen uppåt och på så sätt kan vi kanske säga att den egentligen vänder sig till alla som en gång varit 14 bast.

Mina egna minnen flyter ihop, men det handlade ändå mycket om att landa efter sommarjobbet som fiskare med farfar, efter en tid i lokal fiskemundering sälja krabbor från träsnipa till segelbåtar i skärgården, sortera ål och leverera till danska uppköpare inne i Fjällbacka. När sommarlovet var slut gällde det att förskjuta intresset till att fixa skolidrottsmärket i guld i grenarna löpning, längdhopp och kulstötning. Sedan var det ju förstås centralprov i matte och engelska, axellångt hår, jeansjacka och träskor hela vintern (med raggsockor när det var minusgrader). Och så förstås det viktigaste av allt – den första kärleken – och att ”vara ihop” för första gången, lite senare på hösten. Allt till tonerna av Pugh Rogefeldt, Deep Purple och Status Quo.

Vad gjorde Du själv när Du var 14?