Björn Sandmark bloggar.

För ganska länge sedan nu, kanske tjugo år sedan eller mer, läste jag en text av Stig Larsson. Jag har även glömt var jag läste den, men jag minns att jag tyckte att den var överdriven, nästan smått arrogant.
Han skrev, och refererade till några stora författare, att han fått ut mycket av läsningarna för att det fanns flera bra meningar i böckerna. Jag tänkte att det väl är betydligt mer, helheten, berättelsen, stilen, intrigen, ja väldigt mycket mer än enskilda meningar som utgör storheten i ett litterärt verk. Och det håller jag egentligen fast vid fortfarande.
Men på senare år har jag under läsningar börjat uppleva andra saker som man möjligen skulle kunna likna vid Larssons påstående. Det betyder inte att allt det där med helheten inte skulle vara viktigt. Det betyder egentligen bara att enskilda meningar, eller textställen, kan vara så starkt laddade och så fullkomligt genialiska att den specifika upplevelsen överglänser allt annat och att jag vill stanna där, för att den är fullkomlig, vill inte riskera att läsa något efter det som drar ner helhetsintrycket. Å andra sidan riskerar jag ju då att missa andra viktiga ställen i texten.
Precis där har jag nu hamnat med skådespelerskan Evin Ahmads bok ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar.”
När den kom ut var den slutsåld när jag försökte få tag i den. Men så i lördags var jag på Folkteatern för att se Birgitta Egerbladhs egensinniga och fina uppsättning ”Prat och människor”, där för övrigt även Evin Ahmad spelar några av rollerna. Boken fanns i kassan och jag köpte den förstås. Det var bara någon kvart kvar tills dess att föreställningen skulle börja, men jag satte mig i baren och började läsa. Första sidan gjorde att jag stelnade direkt;

”Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden. Han menade att anledningen till det är att vi hela tiden åker i mörkret.
Alltså den enda sol och det enda ljus vi får är mellan en station.
Kista -Hallonbergen.
Annars åker vi från slutstation till slutstation i en mörk tunnel.
Året om.”

Därefter kom en kort sårig skildring av en begravning av någon älskad person. Då rann tårarna. Det började ringa in. Jag stängde boken och gick in i salongen. Sedan dess har jag inte öppnat den. Jag återkommer hela tiden till den där första sidan. Som säger så mycket om livet för så många. Jag får själv ibland klaustrofobiska känslor på tuben i Stockholm eller på andra platser. Särskilt när den är överfull, man står hopträngd med för varma kläder och tåget stannar inne i en tunnel, om än bara någon minut.

Men Ahmads öppning handlar förstås inte om det, utan om det segregerade Sveriges konkreta uttryck. Bilden säger så mycket mer också om gemenskap, utanförskap, stigmatisering, smärta, men också hopp. Mellan Kista och Hallonbergen kan man också få se solen. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska läsa vidare. Jag vill dröja kvar i den där bilden, på blåa linjen, och fundera över det ett tag till. Och jag tänker att Stig Larsson kanske hade rätt ändå- Det finns meningar, eller textställen, som är så betydelsefulla att de överskrider sin egen kontext. Om det är så för mig när det gäller Evin Ahmads bok ”Jag ska bygga ett berg av pengar” vet jag inte.
Ännu.

UPPDATERING 9 april.
Nu har jag läst hela boken och kan konstatera att den håller vad den lovar redan på första sidan.
När litteratur är som bäst öppnar den nya världar. ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar” öppnar inte bara utan leder även läsaren in i den. Långt in, på kort tid.

Under våren 2017 ägnade jag en hel del tid åt att se, fundera över och skriva om Frank Castorfs uppsättning av Goethes ”Faust” på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz, en teater som nu i ny regi heter Volksbühne-Berlin. ”Faust” blev utsedd till årets teaterföreställning i Tyskland och den kommer att spelas under Theatertreffen i Berlin i maj, dit de tyskspråkiga ländernas tio viktigaste uppsättningar under året nominerats.
Därför är det med stort intresse jag läser Tomas Forsers ”Faustbrev. Tankar om en klassiker” som kom ut nyligen på Bokförlaget Korpen.
Boken är på ett plan en sammanställning av tio brev Forser skrev till Peter Oskarsons ensemble som spelade Faust i Gasklockorna i Gävle för ett par år sedan. Forser var då en av tre dramaturger, och vad jag kan förstå, den som hade ansvaret för att göra research och en teaterhistorisk exposé för att sätta in ensemblen i dramats historiska och litterära kontext – det som en dramaturg alltid gör.
Det kan lika gärna sägas direkt – det är synnerligen intressant läsning.
De tio breven börjar som sig bör i det större sammanhanget och presenterar de viktiga Faust-versionerna genom tiderna, med en av utgångspunkterna i nu Folkteatern-aktuella ”Doktor Faustus” som är nyskriven, men delvis bygger på Christopher Marlowe och Faust-traditionen. Det fortsätter sedan fram till Goethes olika försök med ”Urfaust” på 1770-talet, ”Faust Ein Fragment” 1790, ”Faust I” 1808 och slutligen ”Faust II” 1832, en text som han arbetade med under sista halvan av sitt liv och sedan förseglade, sannolikt med avsikten att den inte skulle publiceras. Vilket gjordes ändå av en släkting, efter Goethes död.
Efter hand smalnas innehållet av – det är analyser av en av Goethes samtida, Johan Peter Eckermann, som skrev ned sina ingående intervjuer med Goethe, moderna tolkningar Klaus Michael Grübers uppsättning 1982, Christoph Marthalers 1992 och Peter Steins monumentala 22-timmars uppsättning på Expo Hannover år 2000.
Idag grämer det mig allra mest att jag missade Oskarssons uppsättning i Gävle. Steins finns tydligen att tillgå på DVD, de andra kan jag leva utan. Forsers försök att förklara Marthalers dekonstruktion av pjäsen når aldrig utanför Wikipedia-förenklingen av att dekonstruktion är att ”plocka isär för att sedan sätta ihop på nytt”. Å andra sidan verkar den vara förhärskande i svensk teaterkritik och jag ger upp min ambition att offentligt diskutera saken vidare.
I de sista breven diskuterar Forser engagerat och oväntat ödmjukt själva Faust-figuren och tycker att det i ärlighetens namn är ett lite oklart slut, när Faust förlorar vadet med Mefisto när han ber att få stanna tiden för att ögonblicket är så skönt. Själva uppgörelsen var ju att han då skulle ge sin själ till djävulen?
För egen del tänker jag att det underliggande motivet här är kristendomens kärleksbudskap, omständigheten att den som dör i en uppriktig känsla av kärlek och tro på Gud ska räddas och ha ett evigt liv i paradiset.
Liknande tankar verkar för övrigt Hilding Andersson, författare till boken ”Goethes Faust” från 1924 och son till den förste ”Faust”-översättaren Johan Andersson som översatte texten 1853. Andersson skrev, citerar Forser, ”Man skulle kunna säga att detta nästan låter som om det vore taget ur katekesen”. Och det ligger onekligen något i det. Goethe var protestantiskt uppfostrad och om än inte troende så väl bevandrad i Bibeln. Att sätta fram djävulen på scenen tyder ju också på ett visst religiöst intresse.
Sammantaget måste jag säga att det var bra att sammanställa dessa Faustbrev från arbetet med ”Faust” i Gävle.
Det visar, om inte annat, vad som är en klassiker och varför. Dess samtida relevans.
Men Forser är inte Forser om han inte lyckas slänga in lite sedvanligt gnäll på Göteborgs Stadsteater i efterordet, något jag dock inte tänker kommentera här vidare.
Betydligt intressantare är att läsa de problemformuleringar som hans Faust-läsningar lett till, när det gäller Fausts relevans som utgångspunkt för det fria tänkandet, men som också adresserar en lång rad frågor som allt mer hetsigt diskuteras i samhälls- och kulturdebatten i Sverige Anno Domino 2018.
Intressant är också den retorik med vilken frågorna formuleras. Det är en stil som jag snarast förknippar med Frankfurt-skolans kritiska teori och som är välgörande perspektivrik i sammanhanget. Det rör sig om demokratifrågor, människovärdet och livets värde, vad är samhället, frihet, religion och slutligen vad är en klassiker. På några få frågor lyckas Forser här konkretisera en ofantlig debatt.
Tänker fortfarande på det.

Det är teaterchefen själv, Stephane Braunschweig, som regisserat och gjort scenografin till uppsättningen av ”The Scottish Play” som vidskepliga teatermänniskor på olika håll kallar tragedin om den skotske adelsmannen Macbeths uppgång och fall. Vidskepliga för att man inte får uttala pjäsens namn, den som gör det drabbas av olycka. Otaliga är berättelserna om brutna ben, fall från scener, svartsjukedramer och andra större eller mindre tragedier som drabbar de tanklösa, frispråkiga.
På Frankrikes äldsta teater – Odeon, som numera också har det sympatiska tillnamnet Theatre de l´Europe – verkar man inte vidskeplig, utan skriver ut namnet i sin fulla längd på alla affischer och skyltar på och inne i teaterhuset, belägen intill Senaten och Luxemburg-trädgården.
Min franska är blygsam, men eftersom handlingen är väl känd är det inte svårt att hänga med i denna kraftfulla uppsättning, som utspelar sig i nutid, men vad jag kan förstå håller sig till en fransk blankvers som sätter texten i centrum.
Inledningsscenen när Macbeth möter häxorna är grandios med tre höggravida häxor, som under föreställningens gång nedkommer med varsitt barn. De sitter på spänner, som för att vara redo ifall vattnet skulle gå. Väggarna är kaklade, och för tankarna till ett restaurangkök eller ett slakteri, vilket förstärks senare av att en av väggarna är full av knivar på ett långt magnetfäste. Längst in en stor sal, slottsliknande, med ett bord där kung Duncan och hans närmaste män diskuterar de pågående krigen med irländare och norrmän. Jag får känslan av att allt utspelar sig på en samtida konferensanläggning i vilken Shakespeares kanske mest existentiella drama flyttat in – en tidsmaskin för att understryka det allmängiltiga.
En annan sannolikt på samma sätt liknande förskjutning är valet av huvudrollsinnehavare, Adams Diop, som har afro-karibiskt utseende. Jag tänker genast istället på Othello, men det är ingen tvekan om att vi här har att göra med Macbeth. Det jag uppskattar mest med Diops rolltolkning är, förutom det kraftfulla spelet, hans sätt att tydligt gestalta Macbeths största utmaning, den att försöka passa in i en kostym som egentligen är för stor. Det är i mina ögon Macbeths kanske största svårighet – en ontologisk fälla – att vilja omvandlas från att vara en enkel soldat till att bli kung. Det är en förvandling som bara lyckas delvis och slås sönder i den i uppsättningen helt magnifika bankett-scenen, i vilken Macbeth plötslig ser den döde Duncan komma in och sätta sig vid bordet. Ingen annan ser honom ju.
Ännu starkare lyskraft har Chloé Réjon som spelar Lady Macbeth. Har aldrig sett någon spela rollen bättre, tror jag. Hon försvinner omärkligt när Lady Macbeth begår självmord, men det blir oproportionerligt tomt på scenen när hon lämnat. När det oundvikliga slutet kommer rullar Macbeths huvud in på scenen. Det blir som en tydlig punkt för denna starka uppsättning av ”The Scottish Play” i fransk tappning.