Björn Sandmark bloggar.

Förmodligen var det under 2012, eller möjligen 2013, när Stora Teatern i Göteborg ordnade en offentlig debatt om den fria scenkonstens förutsättningar i Göteborg. Mot slutet av debatten nämnde GP:s dans- och teaterkritiker Lis Hellström Sveningson de villkor som göteborgsbaserade kritiker har för att kunna ta del av teater och dans utanför stan. Hon berättade att hon då fick betala resan själv om hon ville se och skriva om något i Stockholm. Teater i utlandet var inte på kartan.
Uppenbarligen har något hänt sedan Björn Werner tog över som ny kulturchef på GP. Werner har under flera år varit Berlinbaserad och har förhoppningsvis en annan syn på vikten av internationella impulser även för GP:s kritiker. När jag tog upp denna omständighet, av rent intresse för kritikernas villkor, i min senaste bok ”Sceningång. Tre år på Göteborgs Stadsteater” (Bokförlaget Korpen) möttes dock denna uppfattning av kompakt motstånd av en annan av GP:s kritiker, Mikaela Blomqvist, som ansåg att jag hade en ”olustig” syn på kritik.
Nåväl, därför är det med glädje och stort intresse jag nu läser Lis Hellström Sveningsons krönika från Berliner Theatertreffen, Tysklands viktigaste teaterfestival.(Även om jag inte delar alla hennes omdömen i texten i övrigt). Till Theatertreffen kan även intresserade teaterbesökare nominera sina favoritföreställningar, även om en professionell kritikerjury har sista ordet.
Hellström Sveningson nämner bland andra föreställningar ”Rückkehr nach Reims” från Schaubühne i Berlin. Pjäsen bygger på en en roman av Didier Eribon och har bearbetats för scenen av Schaubühnes konstnärliga ledare Thomas Ostermeier och chefsdramaturgen Florian Borchmeyer. Ostermeier står också för regin. Den som vill bekanta sig med Thomas Ostermeiers regi är varmt välkommen till Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival i slutet av sommaren. 24-25 augusti gästspelar Schaubühne på Göteborgs Stadsteater med Ostermeiers nu stilbildande uppsättning ”Ein Volksfeind” av Henrik Ibsen. Uppsättningen har blivit möjlig genom Göteborgs Stadsteaters nu fleråriga samarbete med Schaubühne/Berlin inom det europeiska projektet Prospero.
Lis Hellström Svensson blev också utmattad och lycklig av Frank Castorfs uppsättning av Goethes ”Faust”. Det blev jag också när jag såg den på Volksbühne förra våren. Mina tankar om den uppsättningen kan man också läsa på www.dixikon.se/scenkonst. Frank Castorfs eget förord till programboken finns i min översättning på www.teaterrummet.se (Göteborgs Stadsteaters plattform för konstnärlig och aktuell teaterdebatt). Båda texterna kan också med fördel läsas i ovan nämnda bok ”Sceningång. Tre år på Göteborgs Stadsteater”.

UPPDATERING:
Lis Hellström-Sveningsson meddelar att hon är glad för det ökade intresset för teater utanför Göteborg och Sverige från GP:s kulturredaktion, men resan till Theatertreffen i Berlin kunde hon göra tack vare ett stipendium från Publicistklubben.

Festival for International New Drama på Schaubühne i Berlin pågår ytterligare någon dryg vecka. Själv lyckades jag ta mig ner till Berlin i helgen och hann se några föreställningar. Denna vecka bygger man upp ”Ibsens Huis” i regi av Simon Stone, en sorts sammanfattning av några av Ibsens viktigaste teman kring familjer och deras inbördes relationer.
Just nu spelas hos oss på Göteborgs Stadsteater Yana Ross uppsättning av ”Ett dockhem”, som förstås på många sätt också utspelar sig inom husets fyra väggar, innan Nora till sist lämnar huset och går sin egen väg.
Huset verkar vara en trendig konstruktion för samtida teater för närvarande. Simon Stones ”Three Sisters” (Tjechov) som jag såg på Odèon i Paris i höstas rörde sig också kring, och i, ett hus på den ryska landsbygden.
I en sådan miljö, närmare bestämt en datja utanför Moskva utspelar sig också Milo Raus uppsättning ”Lenin”, om Lenins sista tid när han slagrörd och allt svagare framlevde sina sista dagar under den första halva av tjugotalet. När jag nu såg den igen, första gången var premiären den 19/10, är det uppenbart att ensemblen spelat ihop sig ordentligt och blivit stärkt av det stora publikintresset – Schaubühnes VD Tobias Veit berättade att den varit slutsåld vid varje tillfälle, utom ett par kvällar strax efter premiären. Det var med stort intresse jag nu såg den igen och blev än en gång måste jag säga , hänförd av huvudrollsinnehavaren Ursina Landis spel. Lardi spelade även oförglömligt i ”Compassion – The History of the Machine-Gun” på Backa Teater under hösten 2016.
Men kvällen innan ”Lenin” såg jag Ntando Celes ”Black Off”, som är en laddad uppgörelse med vithetsnormen, där den kritvita Bianca White med rötter i Rhodesia stöter på Vera Black, som driver en postkolonial normkritik utifrån Frantz Fanons teorier om frigörelse från white supremacy. Det är punkigt och kraftfullt, med ord och musik under två explosiva timmar.
Ett annat postkolonialt tema sätter Caroline Guiela Nguyen från Odéon Theatre de L´Europe i Paris, fram i ”Saigon”
som har vissa drömspelsliknande inslag i en berättelse om Frankrikes tillbakadragande från Indokina 1956 och om några av de vietnameser som lämnade Saigon och flydde till Frankrike när Frankrike gav upp sitt engagemang i Vietnam. Det skulle dröja ända till 1996 innan flyktingarna fick inresetillstånd i sitt gamla hemland. Scenen är en restaurang, likaså med namnet Saigon, som fanns i det gamla hemlandet och nu i Paris. På denna spelplats öppnas minnet och de olika människorna historia blir dramats centrala tema. Gestaltningen av deras tankar och inbördes relationer är synnerligen finstämd och skickligt genomförd. Det finns en särskild kvalitet i exilens sorg och hopp, som var och en som varit med om några tragiska inbördeskrig och maktförskjutningar under sin livstid omedelbart känner igen och tar till sig. Om jag förstått saken rätt spelas ”Saigon” i Stockholm efter sommaren. En chans att se den där.
Tysklands koloniala historia tar man sig just nu an på Berliner Ensemble, som helt uppenbart genomgår en ganska stor förändring med den nya teaterchefen Oliver Reese, som nyligen kommit dit från Schauspielhaus Frankfurt. På tyskt maner har han också tagit med sig en stor grupp skådespelare, och flera av dem spelar just nu Dieudonné Niangounas ”Phantom” på teaterns Lilla Scen (Kleines Haus). Thomas, (spelad av Wolfgang Michael) en oigenkännlig person som tydligen varit vän till familjen, söker upp dem i deras hus någonstans i Tyskland (ännu ett hus i centrum) och konfronterar dem med decenniers koloniala förtryck i Namibia och Kamerun. Det blir en lång väg för Thomas att erövra Marthas, familjens överhuvud, hjärta, men det verkar till slut som om det lyckas. Det är rappt och vasst spelat i två timmar och det slår mig hur alla fyra föreställningarna jag såg denna helg på olika sätt relaterade till postkoloniala tider och även utkrävde ansvar för europeiskt herravälde under några sekler i historien. ”Just leave us alone”, som Vera Black sade i ”Black Off”. I Tyskland kan man spela vad som helst utan att bli kritiserad för PK-ambitioner.
FIND-festivalen på Schaubühne är en mycket fin festival, med angelägen teater och skön atmosfär i huset. Om någon månad är det dags för Theatertreffen, med Frank Castorfs ”Faust” som ett av de största dragplåstren. Castorfs efterträdare konstvetaren Chris Dercon blev i vecka uppsagd av den berlinska Senatens kulturpolitiska talesman och krossandet av Tysklands ledande konstnärliga teater Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz framstår som allt mer obegripligt.
Men även Schaubühne har en föreställning med på Theatertreffen, Thomas Ostermeiers uppsättning av Didier Erbons ”Rückkehr nach Reims”. Den har jag hittills inte lyckats få se när jag varit i Berlin. Jag lär inte heller kunna åka ner till Theatertreffen i år. Men jag gläder mig verkligen åt Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival i år och Schaubühnes gästspel med Ibsens ”Ein Volksfeind”, likaså i regi av Thomas Ostermeier. Den spelas på Göteborgs Stadsteater den 24 och 25 august. Efter en av föreställningarna samtalar även Thomas Ostermeier med filosofen Simon Chrichley. Jag tror jag kan utlova att det blir ett spännande samtal. Och föreställningen är helt lysande, gästspelar även i New York i början av juli. Missa inte den!

För ganska länge sedan nu, kanske tjugo år sedan eller mer, läste jag en text av Stig Larsson. Jag har även glömt var jag läste den, men jag minns att jag tyckte att den var överdriven, nästan smått arrogant.
Han skrev, och refererade till några stora författare, att han fått ut mycket av läsningarna för att det fanns flera bra meningar i böckerna. Jag tänkte att det väl är betydligt mer, helheten, berättelsen, stilen, intrigen, ja väldigt mycket mer än enskilda meningar som utgör storheten i ett litterärt verk. Och det håller jag egentligen fast vid fortfarande.
Men på senare år har jag under läsningar börjat uppleva andra saker som man möjligen skulle kunna likna vid Larssons påstående. Det betyder inte att allt det där med helheten inte skulle vara viktigt. Det betyder egentligen bara att enskilda meningar, eller textställen, kan vara så starkt laddade och så fullkomligt genialiska att den specifika upplevelsen överglänser allt annat och att jag vill stanna där, för att den är fullkomlig, vill inte riskera att läsa något efter det som drar ner helhetsintrycket. Å andra sidan riskerar jag ju då att missa andra viktiga ställen i texten.
Precis där har jag nu hamnat med skådespelerskan Evin Ahmads bok ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar.”
När den kom ut var den slutsåld när jag försökte få tag i den. Men så i lördags var jag på Folkteatern för att se Birgitta Egerbladhs egensinniga och fina uppsättning ”Prat och människor”, där för övrigt även Evin Ahmad spelar några av rollerna. Boken fanns i kassan och jag köpte den förstås. Det var bara någon kvart kvar tills dess att föreställningen skulle börja, men jag satte mig i baren och började läsa. Första sidan gjorde att jag stelnade direkt;

”Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden. Han menade att anledningen till det är att vi hela tiden åker i mörkret.
Alltså den enda sol och det enda ljus vi får är mellan en station.
Kista -Hallonbergen.
Annars åker vi från slutstation till slutstation i en mörk tunnel.
Året om.”

Därefter kom en kort sårig skildring av en begravning av någon älskad person. Då rann tårarna. Det började ringa in. Jag stängde boken och gick in i salongen. Sedan dess har jag inte öppnat den. Jag återkommer hela tiden till den där första sidan. Som säger så mycket om livet för så många. Jag får själv ibland klaustrofobiska känslor på tuben i Stockholm eller på andra platser. Särskilt när den är överfull, man står hopträngd med för varma kläder och tåget stannar inne i en tunnel, om än bara någon minut.

Men Ahmads öppning handlar förstås inte om det, utan om det segregerade Sveriges konkreta uttryck. Bilden säger så mycket mer också om gemenskap, utanförskap, stigmatisering, smärta, men också hopp. Mellan Kista och Hallonbergen kan man också få se solen. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska läsa vidare. Jag vill dröja kvar i den där bilden, på blåa linjen, och fundera över det ett tag till. Och jag tänker att Stig Larsson kanske hade rätt ändå- Det finns meningar, eller textställen, som är så betydelsefulla att de överskrider sin egen kontext. Om det är så för mig när det gäller Evin Ahmads bok ”Jag ska bygga ett berg av pengar” vet jag inte.
Ännu.

UPPDATERING 9 april.
Nu har jag läst hela boken och kan konstatera att den håller vad den lovar redan på första sidan.
När litteratur är som bäst öppnar den nya världar. ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar” öppnar inte bara utan leder även läsaren in i den. Långt in, på kort tid.