Genealogi – Helena Lie debuterar som poet.

I februari gav Pequod Press ut ännu en fin lite volym i sin serie med nyskriven svensk poesi. Denna gång är det konstnären och kritikerna Helena Lie, som dessutom debuterar med boken ”Genealogi”.

Genealogi är läran om det genetiska arvet, både hos människor och djur och det är inte utan att jag – möjligen – helt opåkallat- kommer att tänka på den underliggande och ihållande debatten om ras, identitet och nationalism som sedan en tid dominerar det offentliga samtalet alltför ofta. Det räcker med att logga in på Instagram så dyker det upp annonser om att man kan skicka in för att testa om man möjligen har 32 % finskt påbrå, eller varför inte nederländskt till 7 %. Om man inte landar i fullträffen att ha spår av Neanderthalare i sig, förstås. Dessa kvasivetenskapliga anekdoter är bra bränsle för vem som får kalla Sverige för ”mitt land” eller åberopa myter om den svenska folkstammen, syftande mot urminnes tider, men som inte sällan bottnar i självupptagen nationalromantik från 1890-talet.

Men det är nog inte det arvet Lie utforskar i denna välavvägda och precisa diktsamling där språkets söndring (ordet förekommer flera gånger) får mig att associera till Erik Lindegrens form sprängda sonetter. Här rör det sig dock inte om sonetter, utan snarare om grafiskt utlämnande och formmässigt fulländade verser som – just det – sprängs i luften av sin egen energi. Jag läser in en stor smärta som varje gång den ska konkretiseras istället briserar och resterna av det briserade skapar en helt ny kontext.

Läsaren anar en oro över ett genetiskt arv som det ibland framträdande jaget kämpar för att frigöra sig ifrån, men inte alltid lyckas. Är det möjligt att frigöra sig från sitt biologiska och psykologiska arv? Ja, redan naturalisterna drev ju linjen att determinismen inte är determinerad, utan att även miljön spelar in i varierande grad. Å ena sidan öppnar de sprängda versraderna ett nytt universum. Å andra sidan sluter de sig också på ett gåtfullt sätt om textens jag, som här inte har någon kärna. Och det är förstås utmärkt så.

”jag springer osäkrad mot botten”                          ”eller upp i ljuset som en mal”

Facebooktwitter

Min enda text om Lars Norén – om diktsamlingen ”Stoft” från 2016.

Det är något talande i att alla omslagen till Lars Noréns nya diktsamling Stoft är unika i den mening att den stoftliknande guldfärgen har påförts manuellt vid själva tryckpressen. På samma sätt som i den senaste boken Fragment ges den fysiska boken ett självständigt konstnärligt uttryck som understryker texten.

Ungefär mitt i samlingen skriver Norén så här:

”Stoftet, ordet

’stoft’ om inte annat, det fina

torra pulver som består av partiklar av

jord och mänsklig lekamen, av allt hos det

jordiska, omänskliga som bortkastat ligger på

marken och ibland lyfts upp i luften och i

ljuset blir synligt –

….

en död människas allt efterlämnade, som

en bok med bleknande sidor av damm och aska,

…..”

 

Stoftet är det yttersta, eller det innersta av all materia. Det finns en termodynamisk lag, som säger att all materia strävar efter sin lägsta form. Om man inte tillför energi förfaller allt i sina beståndsdelar. Det sista som blir kvar, och som inte helt går att förstöra, är askan, eller stoftet. Stoftet går inte att förstöra helt, men inte heller att väcka till liv hur mycket energi som än tillförs. Askan har poetiskt bearbetats av Paul Celan och filosofen Jacques Derrida skrev 1987 en liten vacker essä med namnet Feu la Cendre (Askans Glöd). Norén skriver in sig i askans tradition, men skapar också något helt nytt. Stoftet är här ett sorts urtillstånd, bortom gott och ont. Ett tillstånd vi alla slutligen hamnar i.

Så läser jag Lars Noréns diktsamling – denna återkomst till poesin som författaren lämnade med den ofullbordade diktsamlingen Hjärta 1980. Det har varit en lång väg hit.

Under de trettiofem år som gått har Norén etablerat sig som Sveriges främste dramatiker sedan Strindberg. Han har också skrivit provocerande prosa, inte minst i de båda utgåvorna av En dramatikers dagbok som skildrar några år av det nya årtusendets första decennium.

I den här diktsamlingen rör sig Norén i de klassiska, poetiska idé- och bildvärldarna; livet, döden, kärleken, barnet, våldet och åldrandet. Det som slår mig mest är den självklara hållningen, rösten som finns här är så nära, så personlig, men ändå så saklig, neutral, erfaren och klok. Efter tredje läsningen känner jag att jag inte kan värja mig, varje stavelse sjunker in. I början skriver han om nihilismen och konstaterar torrt

”här är det

inte fråga om något

rike som skall komma.”

Poeten befinner sig istället i floden Styx absoluta närhet. Den flod de gamla grekerna passerade innan de kom till Hades – dödens rike. Men ”inte ens i Hades tystnar de fasansfulla samtalen”.

Men ändå:

”livsfärgen som

stilla fyller dem som

går genom dödsregnet”

och på andra sidan Hades, en fysisk plats inte långt från Vasaparken i Stockholm kanske, möter han istället barnet. Var och en som på riktigt sett in i ögonen på ett litet barn vet att även om det till slut bara är stoft som återstår, så finns det något helt annat som är bortanför den oundvikliga dialektiken och som trotsar både döden och nihilismen. Och raderna om barnet är följdriktigt också några av de allra vackraste i samlingen:

”god/ natt

fjäderbarn, som ett/ dun lämnar du din/ egen öppna/ hand.”

På buss 4 utspelar sig både Hadessamtal mellan medpassagerare och egna Heidegger- reflexioner i en strid ström, innan barnet lämnas i skolans vård, en smärtsam och ibland hjälplös händelse.

Tankarna går längre fram  till Neue Wache i Berlin, minnesplatsen för krig och förstörelse med en 1993 omarbetad skulptur av av Käthe Kollwitz  – hos Norén:

”moderns

händer när hon själv bakom en slöja,  arrangerad,

håller om sitt döda barn,

och räcker fram/ det mot det förflutna,”

 

fångar den skulpturen som den är, onekligen. På andra ställen läser jag in ytterligare starka referenser till tyska språket, litteraturen, Berlin. Det är vackert så.

Mot slutet kommer kanske den svartaste dikten av alla; ”Infernofragment” och det är med stigande smärta man läser om pedofiler, massmördare, soldater som tappat greppet, alla de som väntar i Hades/Infernos/Helvetets olika kretsar. Därifrån pekar ändå hoppfullt på slutet Jean Amery, Primo Levi, Robert Antelme

” och var och en av dem är

tusenden, hundratusenden….till

slut vi själva.”

 

Det går inte att komma ifrån. Detta är mäktig poesi, på så många sätt.

 

”Om det är kärlek

finns den i de

tomma händerna

som inte

släpper taget.”

 

Publicerad i Dala-Demokraten 2016

Facebooktwitter

Paul Celan 100 år 2020. Nu finns alla hans diktsamlingar publicerade på svenska.

Förra onsdagen (16/12) samtalade  Mikael van Reis och jag med Bokförlaget Faethons redaktör Daniel Pedersen om de nya utgåvorna av Paul Celans fyra första diktsamlingar.  Samtalet ägde rum på Göteborgs Litteraturhus och finns inspelat på Litteraturhusets Facebook-sida. Böckerna är  ”Vallmo och minne”, ”Från tröskel till tröskel”, ”Språkgaller” och ”Ingenmansrosen” som  poeten Eva Ström, Mikael van Reis och jag har översatt. Några ytterligare texter och nyöversättningar finns även i Tidskriften Aiolos nya nummer, som också innehåller en del om  Anselm Kiefer, med flera fina bilder. Numret är nu på väg till prenumeranterna.

Men Celans återstående sex diktsamlingar som började med den nyskapande ”Andningsvändning” (De övriga är: ”Trådsolar”, ”Inmörkat”, ”Ljustvång”, ”Snöstämma” och ”Tidsgård”) publicerades tidigare i höstas i ett band med en introduktion av redaktören Gabriel Itkes-Sznap och mycket gedigna översättningar av Anders Olsson på Albert Bonniers förlag. Olsson har även skrivit en fin kommenterande essä som efterord, där han delar in tematiken i de här diktsamlingarna på ett konsekvent sätt, i områden som nuet, ljuset, underjorden, hemlösheten, Eros och ytterligare några. Det är ett bra sätt att skapa en överblick över den innehållsliga rikedomen i denna poesi, som måste betraktas som den främsta tyskspråkiga lyriken under andra halvan av 1900-talet.

Celan bodde själv aldrig i Tyskland, utan växte upp i Chernovitz i dåvarande Rumänien (idag ukrainska Tjernivtsi), klarade sig igenom Andra världskriget men förlorade sina föräldrar där, bodde i Bukarest, Wien och i Paris de sista tjugo åren av sitt liv.  Han dränkte sig i Seine runt den 20 april 1970. Så hundraårsminnet är även femtioårsminnet av hans bortgång.

Hans franska hustru, Gisèle Celan-Lestrange, även mor till hans son Eric, fick en av hans sista dikter på sin födelsedag i slutet av mars 1970. Den lyder så här i Anders Olssons översättning:

 

NÅGOT BLIR TILL, senare

som fyller sig med dig

och höjer sig

till en mun

 

Ur det splittrade

vanvettet

reser jag mig

och betraktar min hand,

hur den drar

den enda

cirkeln.

 

 

 

 

Facebooktwitter