Björn Sandmark bloggar.

Om knappt två år är det 50 år sedan den demokratiskt valde presidenten i Chile, Salvador Allende, störtades i en militärkupp som började i gryningen den 11 september 1973 i Valparaiso. Kuppmakaren Augusto Pinochet, då en general i armén, grep makten efter att revolutionärer i flottan tagit över marinkommandot på Plaza de Armas i Valparaiso.

Samtidigt slog man till i Santiago och man bemödade sig om att ta över landets radiokanaler för att styra rapporteringen. President Allende begav sig till presidentpalatset La Moneda i centrala stan och stämde av med sina medarbetare innan han stängde in sig på sitt rum och lyckades kommunicera med omvärlden via den enda radiokanal som inte militären tagit kontroll över – Radio Magellanes i Punta Arenas, 500 mil söderut i Patagonien. Det sista lyssnarna fick höra var skottet när Allende sköt sig på sitt rum, innan han tvingats ge upp av upprorsmakarna. Han vägrade kapitulera.

Pinochets regim höll sig ända in i slutet av 1980-talet och när han tillät allmänna val förlorade han till slut makten. Men landet har fortsatt att vara delat sedan dess, vilket de senaste årens demonstrationer visat. Ännu ett bevis på delningen stod klart när presidentvalet genomfördes och vänsterkandidaten Boric vann över Pinochetanhängaren Kast i andra omgången av valet den 20 december i år. Boric fick ungefär 55% av rösterna och Kast ca 45%. Så delningen fortsätter.

Den nya presidenten Boric, 35 år gammal,  är den yngsta som blivit president i någon amerikansk stat. När det stod klart citerade han i sitt tacktal Salvador Allende och har på olika sätt visat att han knyter an till Allendes politik och historia. Det är första gången detta blivit så tydligt sedan Allende sköt sig den 11 september 1973,

Varför skriver jag om det här? För att Chiles historia kommit mig väldigt nära de senaste åren när min hustru, Ann-Marie Ljungberg, skrivit romanen ”Ni, de döda och försvunna” . Den kom ut på Bokförlaget Korpen i våras. Vi reste runt i Chile i januari 2018 och talade med många av dem som var berörda av händelserna 1973 och det lämnade outplånliga intryck.

”Ni, de döda och försvunna” är en polyfon roman som skildrar tiden innan, under och efter statskuppen ur olika människors liv. Jag är förstås partisk i frågan, men för egen del tror jag att det är den roman som betytt mest för mig som läsare någonsin, i alla fall i vuxen ålder. Jag har läst den fem gånger nu. Jag kommer aldrig att bli färdig med den tror jag och jag kan bara rekommendera att läsa den. Dels till alla som vill veta mer om vad det var som hände i Chile runt 1973, dels till alla som är intresserade av att läsa en lysande roman. Ann-Maries sätt att berätta den här historien liknar inget jag tidigare läst.

Det var en härlig kväll när vi kunde ha en stor återinvigning på Stadsteatern med fullt hus den 29 september, som utöver att vara dagen för det svenska återöppnandet även var 87-årsdagen för Stadsteaterns öppning samma datum 1934.

I lördags, den 9 oktober, invigdes även Lilla Scen med en livlig och charmerande bearbetning av Shakespeares ”Stormen” av konstnärskollektivet KONSTAB. Många av Shakespeares pjäser skrevs under karantäntider för pesten i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. ”Stormen” sägs ha varit inspirerad av en fartygsförlisning, troligtvis i Bermuda-triangeln, eftersom en stor del av besättningen räddade sig iland på Bermuda, då en okänd ö. Man var på väg till British Virgin Islands, men kom inte fram. När några överlevande kom tillbaka till London nio månader senare spred sig berättelsen snabbt och Shakespeare lär ha snappat upp den.

KONSTAB:s ”Stormen” är en mycket fri tolkning och tillför perspektiv som åtminstone jag inte hade en tanke på att de skulle kunna finnas här. Det är en omtumlande upplevelse. Jag säger som Bob Dylan – ”Don´t You dare to miss it”! Nu spelar vi för fullt på alla fyra scenerna och teatern lever igen. Det är underbart!

På fredag är det premiär för Emma Palmkvists ”Färgen från yttre rymden” efter en novell av HP Lovecraft i regi av Lasse Melin – på Backa Teater. Jag såg en repetition ikväll och är fortfarande omtumlad över skönheten och gåtfullheten i denna uppsättning. Tillsammans med ”Sex roller söker en författare” av Pirandello i regi av Oskar Thunberg har Backa laddat för en härlig höst för barn och ungdomar.

Igår, den 18 september, öppnade vi Stadsteatern med två premiärer; ”Slutspel” av Samuel Becket i regi av Ronnie Hallgren och ”Kejsarn av Portugallien” av Selma Lagerlöf i regi av Pontus Stenshäll – teaterns konstnärliga ledare.

Vi stängde, som alla andra, ner den 12 mars 2020. Sedan stängde vi ner en gång till, den 3 maj, för ombyggnad. Under våren planerade vi tillsammans med fastighetsägaren Higab att vi skulle kunna öppna den 18 september, och det gick. Vi kunde dock inte öppna allt – det ombyggnaden handlade om i första hand – att permanenta vår Lilla Scen blev tyvärr försenat i tre veckor. Men nu har vi en ny öppning och premiär att se fram emot när KONSTAB sätter upp Shakespeares ”Stormen” där, med premiär den 9 oktober. Det känns särskilt fint att det blir just ”Stormen” som även invigde Stadsteatern den 29 september 1934 och spelades som öppningsföreställning efter förra ombyggnaden 2002, då i regi av Jasenko Selimovic.

Just den 29 september är alltså en historisk dag för Stadsteatern och i år sammanfaller det dessutom med att Sverige öppnar igen efter pandemin. Så det finns mycket att fira, vilket vi gör med en officiell invigningsceremoni och röda mattan just den dagen. Vi spelar förstås ”Kejsarn av Portugallien” den kvällen också.

Den 26 september är det premiär på Dramaten för vår samproduktion; ”Tillbaka till Reims”, baserad på den franske sociologen Didier Eribons bok. Thomas Ostermeier, konstnärlig ledare och regissör på Schaubühne, har bearbetat texten och i rollerna har vi Lena Endre, första gången på Stadsteaterns scen, Jesper Söderblom och rapparen Parham. Föreställningen har premiär på Stadsteatern den 18 mars nästa år.

Den 9 oktober alltså ”Stormen” på Lilla Scen och även premiär för ”världens bästa Beatles-cover-band” Pepperland, som spelar sin nya föreställning       ”Yeah, Yeah Yeah”.

5 november kommer internationellt framgångsrika gruppen Dead Centre till teatern med sin uppsättning av Ingmar Bergmans ”Tystnaden”. ”Tystnaden” är vår produktion för vår europeiska teaternätverk PROSPERO, som i år har ett nytt EU-projekt för teaterutbyte mellan teatrarna, men också arbete med utveckling av en gemensam digital plattform, där vi kan visa egna produktioner tillsammans med andra från nätverket, som Schaubühne i Berlin och Odéon – Theatre de l´Europe i Paris.

Den 3 december blir det premiär för Gertrud Larssons nya pjäs ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet”, om de förkättrade upphandlingsprocesserna inte sällan kontraproduktiva processer. Larssons ”Tidningshuset som Gud glömde” var en publiksuccé när den spelade för några år sedan.

Årets sista premiär är Kristina Lugns ”Idlaflickorna” i regi av Mellika Melouani och den 29 december är det nypremiär för ”De ensligas allé” av och med Carina M Johansson och massor av musik av Bob Dylan.

Så det är en underbar höst vi har framför oss. Nu hoppas vi att vi kan spela utan nya restriktioner och att alla på scenen håller sig friska. Vi hoppas också förstås att publiken hittar tillbaka till oss efter denna långa paus på över ett och ett halvt år.

Huset har blivit så vackert. K-märkningen av byggnaden 2017 har gjort det möjligt att återskapa en hel del ytskikt och detaljer från 1934. Det har varit ett spännande arbete och resultatet är ur mitt perspektiv över förväntan.