Om knappt två år är det 50 år sedan den demokratiskt valde presidenten i Chile, Salvador Allende, störtades i en militärkupp som började i gryningen den 11 september 1973 i Valparaiso. Kuppmakaren Augusto Pinochet, då en general i armén, grep makten efter att revolutionärer i flottan tagit över marinkommandot på Plaza de Armas i Valparaiso.
Samtidigt slog man till i Santiago och man bemödade sig om att ta över landets radiokanaler för att styra rapporteringen. President Allende begav sig till presidentpalatset La Moneda i centrala stan och stämde av med sina medarbetare innan han stängde in sig på sitt rum och lyckades kommunicera med omvärlden via den enda radiokanal som inte militären tagit kontroll över – Radio Magellanes i Punta Arenas, 500 mil söderut i Patagonien. Det sista lyssnarna fick höra var skottet när Allende sköt sig på sitt rum, innan han tvingats ge upp av upprorsmakarna. Han vägrade kapitulera.
Pinochets regim höll sig ända in i slutet av 1980-talet och när han tillät allmänna val förlorade han till slut makten. Men landet har fortsatt att vara delat sedan dess, vilket de senaste årens demonstrationer visat. Ännu ett bevis på delningen stod klart när presidentvalet genomfördes och vänsterkandidaten Boric vann över Pinochetanhängaren Kast i andra omgången av valet den 20 december i år. Boric fick ungefär 55% av rösterna och Kast ca 45%. Så delningen fortsätter.
Den nya presidenten Boric, 35 år gammal, är den yngsta som blivit president i någon amerikansk stat. När det stod klart citerade han i sitt tacktal Salvador Allende och har på olika sätt visat att han knyter an till Allendes politik och historia. Det är första gången detta blivit så tydligt sedan Allende sköt sig den 11 september 1973,
Varför skriver jag om det här? För att Chiles historia kommit mig väldigt nära de senaste åren när min hustru, Ann-Marie Ljungberg, skrivit romanen ”Ni, de döda och försvunna” . Den kom ut på Bokförlaget Korpen i våras. Vi reste runt i Chile i januari 2018 och talade med många av dem som var berörda av händelserna 1973 och det lämnade outplånliga intryck.
”Ni, de döda och försvunna” är en polyfon roman som skildrar tiden innan, under och efter statskuppen ur olika människors liv. Jag är förstås partisk i frågan, men för egen del tror jag att det är den roman som betytt mest för mig som läsare någonsin, i alla fall i vuxen ålder. Jag har läst den fem gånger nu. Jag kommer aldrig att bli färdig med den tror jag och jag kan bara rekommendera att läsa den. Dels till alla som vill veta mer om vad det var som hände i Chile runt 1973, dels till alla som är intresserade av att läsa en lysande roman. Ann-Maries sätt att berätta den här historien liknar inget jag tidigare läst.
