Författare: Björn Sandmark

Man lär sig hela tiden nya saker. 

Själv upptäckte jag i dagarna vilken tysk lyrikbok som är mest läst under hela 1900-talet.

Just det – Mascha Kalékos bok ”Das lyrische Stenogrammheft”. Nu har jag i alla fall läst den med stigande intresse och avslutade den tidigare dag morse med en dikt vars namn är ”Kurzer Epilog”, ett slutord till denna bok, men som tydligare än något annat handlar om själva livet. Jag ska strax återkomma till detta.

Mascha Kaléko föddes i en judisk familj 1907 i Chrzanów, mellan Katowice och Krakow i Polen. När Första världskriget bröt ut flyttade familjen till Tyskland för att undkomma pogromer som då pågick i Polen. 1918 landade de till slut i Berlin. Hon arbetade för en judisk arbetstagarorganisation i Berlin och läste filosofi och psykologi på kvällarna. 1928 gifte hon sig med Saul Aron Kaléko, som var lärare i hebreiska. Efter hand kom hon i kontakt med olika författare och konstnärer och lärde bland andra känna Else Lasker-Schüler och Erich Kästner. Hon publicerade sin första dikt 1928 och den första boken, den i vilken ”Das lyrische Stenogrammheft” publicerades 1933 på Rohwolt-förlaget. Kort därpå brändes den i bokbålen av nazisterna, sannolikt för att hon var judisk. Innehållet i boken är knappast provocerande, utan skildrar en ung kvinnas dagar på kontoret och tillsammans med familj och vänner. I boken finns också från mitten och in mot slutet några kortare prosa-texter, om resor och relationer. Rohwolt gav dock inte upp utan publicerade en andra utgåva 1935.

1938 gifte hon om sig med musikvetaren Chemjo Vinaver och den nya familjen flyttade klokt nog till USA 1938, varifrån hon skrev texter som till viss del publicerades i Tyskland. Hon försörjde familjen med att skriva brödtexter med olika syften, i marknadsföring inte minst, men också poesi för barn. När kriget var slut publicerades ”Das Lyrische Stenogrammheft” än en gång i Tyskland och har sedan dess lästs överallt i Tyskland. Min utgåva är från 2025. Hon avled efter sin man (1973) och sin son (1968) 1975 och är begravd på judiska begravningsplatsen i Zürich.

Å ena sidan tillhörde Kaléko den modernistiska generationens poeter, men förblev ändå själv med sina dikter i den rimmade verstraditionen. Möjligen kan det ha bidragit till hennes popularitet, eftersom avantgardets mera svårtydda diktning inte nådde lika många läsare, vad vet jag. De rimmade och rytmiska verserna är också det som gjorde att jag hade svårt att  bli riktigt entusiastisk. Ofta får innehållet lida på rimmets bekostnad. Men efter hand slutade jag tänka på det och sögs in i Malékos samtidigt emotionella, men ändå krassa diktning. Det handlar om vardagslivet. Att lämna kontoret med några fakturor kvar att skriva, sitta på caféer runt om i staden och skriva till sin älskade. 

En dikt heter ”Julinacht an der Gedächtniskirche” (Julinatt vid Gedächtniskirche) som restes som minne av Kaiser Wilhem I, på uppdrag av Kaiser Wilhelm II. Kyrkan bombades sedan sönder under Andra världskrigets slutskede, och återställdes inte i sitt gamla skick, utan behölls som ett minnesmärke över kriget istället, med en modern tillbyggnad. Jag har varit där många gånger och den dikten sätter fram den historiska kontexten i ett tydligt ljus.

Men som jag nämnde tidigare, den vackraste dikten i mina ögon är slutdikten; ”Kurzer Epilog” som skildrar en stor kärlek, möjligen ”Den stora kärleken” om relationen till en man som hon visste att hon skulle ha följt ända in i oändligheten om de inte slarvat bort tiden med meningslöst prestigespel. Jag brukar tycka att det avsluta en text om poesi med en diktstrof tyder på att man inte vet hur man vill avsluta texten. Här handlar det dock om något annat, tomheten efter att de skilts åt:

”Gleich als du fort warst, fing es an zu regnen.

-Ich wusste, das in Ende so beginnt.

Weil wir nie wieder denen begegnen,

Die für uns auersehen sind.”

(Så snart var Du var borta började regnet.

-Jag visste att slutet börjar så.

Eftersom vi aldrig möter dem 

som är utvalda för oss)

(prosaöversättnng)

Björn Sandmark

Vi har alla haft personer som betytt mycket för oss under kortare eller längre perioder i livet. Lasse Lundberg i Fjällbacka var en sådan person för väldigt många, inte minst för mig. Hans vänlighet, idérikedom, kreativa energi, humor och vänskap kommer att finnas kvar som ett starkt minne hos många av oss. Lasse blev nästan 90 år och jag såg honom först som pianist i bandet ”Lösnäsan” med bland andra Klasse Möllberg, Tompa Hård och hans bror Hans Lundberg. Deras spelningar på Gröna Lid i Fjällbacka var otroliga, huset gungade, alla dansade och sjöng med. Några år senare, runt 1980, lärde jag känna honom genom gemensamma bekanta. Då var han gift med Ingela och 45 år gammal, själv var jag 20 och hade nyligen muckat från lumpen. 

De hade hyrt ett hus på en ö i Grenadinerna i Västindien, Palm Island, och hans svåger Lars-Eric Persson och jag åkte dit och stannade i fem veckor över årsskiftet in på 1981. Lasse hade varit i Västindien i många år av och till, efter att han seglade över ensam med den då minsta segelbåten någonsin, Scalare. Turen från Kanarieöarna tog 45 dagar innan han landade på Barbados. Några år bodde han på Saint Vincent, som vi också besökte tillsammans ett par gånger. Stämningen på den lilla hamnkrogen Harbour Light där han välkomnades som en kär vän glömmer jag aldrig.

Några månader efter att vi kommit hem från Västindien fick jag frågan om jag ville åka med på en kappseglingstur till Medelhavet. Jag hade ingen Snipe, ingen att segla med och visste inte hur det skulle gå till. Men inom loppet av ett par dagar hade  Lasse styrt upp allt och jag hade köpt en Snipe ute i Åkered, lastat den ovanpå Lasses och Ingelas båt och var tillsammans med Janne Hellgren på väg till Amsterdam, för att via Bryssel och Lyon ta oss till Mallorca och Prinsessan Sophias trofé, som tävlingen hette. Efter ett mellanspel med min familj i Rom över påsken åkte jag tillbaka till fortsatta seglingar i Championnat Mediterraneé i St Jean Cap Ferrat. Då hade Janne blivit tvungen att åka hemåt, men Lasse ordnade snabbt en kille som hette Jacques, vill jag minnas, och vi kämpade på under ett par dagar. 

Väl hemma gav han mig ett nytt uppdrag, att fixa ett mingel efter invigningen av Ingrid Bergmans staty som skulle avtäckas på torget i Fjällbacka i början av juni. Jag ordnade snittar, champagne, syrener och Eric Satie-musik i det som då var biblioteket och senare blev Café Bryggan, en rörelse som Lasse och Ingela då drev i liten skala men som efterhand växte allt mer till det det är idag.

Jag var då 21 år, stod där i röda byxor och förberedde allt, när dörren öppnades och prinsessan Caroline av Monaco klev in. Hon försvann in bland bokhyllorna utan att hälsa, men efter en stund kom de andra in också, Isabella Rosselini , Roberto Rosselini, Marcello Mastroianni och alla andra som varit med på invigningen, som arrangerades av Lasse Schmidt, Ingrid Bergmans ex-man, och mycket god vän med Lasse Lundberg och Ingela.

Något år innan dess hade jag också mött just Ingrid Bergman i köket till Café Bryggan, som då fortfarande hette Båtshopen, och vi hjälptes åt att brygga kaffe till de tre bord man köpt på IKEA för att komma igång med caféet.

Så för mig blev mötet med Lasse en väg rakt in i en värld jag bara läst om i veckotidningar, även om jag inte hade någon speciell plats där. Året därpå tog det nya vägar och jag besökte ett hus i Grimaud i Provence som Lasse och Ingela hyrt under vintern. Där lärde jag känna Christopher Tolkien, son till min tonårsidol J R R Tolkien som skrev Sagan om ringen. Vi blev till och med inbjudna till hans hus i La Garde-Freinet och några dagar senare, när Lasse Schmidt kom på besök och vi åkte ner till marknaden i Saint Tropez sprang de på Brigitte Bardot i jeans och afghanväst, jag lyckades få till att utbyta ett par ord. Vill minnas att det var då Lasse jobbade med sin första Fjällbacka-bok, men också skrev visan ”Fjällbacka skärgård” som blivit en signaturmelodi för Fjällbacka i världen.

Vi höll kontakten i många år, men jag flyttade till Tyskland och hem igen, och senare till Göteborg. Sista gången vi sågs var av en händelse i min båt vid fiskebryggan i Fjällbacka för några år sedan, minns inte när. Vi pratade någon halvtimme och han var sig precis lik, sprudlande energi och nära till skratt. Vi bestämde att ses och prata mer, men så blev det inte.

Med denna text med ögonblicksbilder vill jag bara visa några av de saker som Lasse gjorde och vad han betydde för mig i mina unga år. Och skicka med en reflektion från Alice i Underlandet;

Alice: -How long is eternity?

White Rabbit: – Sometimes just a second

Tack för allt Lasse!

En av de saker jag uppskattar mest med Thomas Ostermeiers produktioner på Schaubühne i Berlin är det långsiktiga arbetet med att på olika sätt ta sig an viktga samhällsfrågor, men också psykologiska eller filosofiska problem. 

Jag uppskattade mycket hans uppsättning av Ibsens ”En folkefende” (”Ein Volksfeind”) för ett tiotal år sedan (även som gästspel inom ramen för Göteborgs Dans & Teaterfestival på Göteborgs Stadsteater). Där handlade det om att sätta ljuset på en som säger sanningen rakt ut i samhället, även om det är obekvämt. Det fick konsekvenser även i verkligheten. Två veckor efter gästspelet i Göteborg spelades uppsättningen i Shanghai. Efter en föreställning, under vilken Christoph Gawenda, i rollen som Stockman, eldat upp den lokala publiken så mycket att regimen kritiserades fritt, fick uppsättningen spelförbud i hela landet. Det fria ordet är ingen självklarhet, ens på teaterscenen.

När det gäller ”Vildanden” (Wildente) som hade premiär på Schaubühne igår, gör man det intressanta konstnärliga valet att spela den av Ibsens pjäser som är motpolen till ”En folkefiende”. Den senare handlar om att slå sönder den offentliga lögnen medan den förra handlar om att till varje pris bevara livslögnen inåt i familjen och när det misslyckas slutar det som en klassisk grekisk tragedi med döden.

För egen del tycker jag att det är en intressant hållning – att gå in i en så stor och komplex fråga som sanning och lögn, och hålla ihop den interna diskursen ännu tio år senare. Hur man resonerat kring begreppet lögn framgår när man läser programhäftet. Ett par av texterna diskuterar just det. Tydligast blir det kanske hos Christian Bermes, som lyfter fram 

Kafkas ”Processen” där man kan läsa att ”Lögnen blir den nya världsordningen”, och det känns som en bra skildring av vad som hände sedan, när det Första världskriget bröt ut. ”Lögnen finns överallt och är gränslös” skriver Bermes. Utan att han nämner det är det inte svårt att tänka på att det var så det blev även ett par decennier senare, innan Andra världskriget bröt ut, för att inte tala om hur träffande de fraserna är just nu, när till och med USA:s president kunde styrkas ha ljugit över 20 000 gånger, bara under sin första presidentperiod. 

För att inte prata om hur fakta som för bara några år sedan betraktades som självklara sanningar nu plötsligt framställs som personliga åsikter, inte minst i sociala medier och av ledande politiker som Trump eller Putin i Ryssland, som sprider rena lögner för att stödja sin egen sak. Med tanke på hur världen utvecklats de senaste decennierna har frågan fått större betydelse också filosofiskt. Jacques Derrida publicerade 2012 boken ”Histoire du mensonge; Prolégomènes ” (ung. ”Lögnens historia”) som även Bermes hänvisar till och man kan nog säga att Derrida gör det möjligt att bättre förstå sanningens och lögnens komplexa karaktärer också i ”Vildanden”. Hans dekonstruktion visar att det inte finns en sanning och en lögn, utan att det finns både sanningar och lögner som bär varandra, men som också ibland pekar åt ett helt annat håll.

I Ostermeiers ”Wildente”, där också dramaturgen Maja Zade medverkat i hög grad i manusbearbetningen, upplevde jag den första akten som ganska traditionell, med en presentation av familjerna Werle och Ekdahl, i en modernare kontext, pausad med starka musikinslag, som skapar en sorts rum att tänka efter kring vad det egentligen var som hände.

Efter pausen kommer explosionen när brevet från Håkon Werle landar hos Hedvig och där han skriver att hon ska få ett underhåll på 2000 € i månaden livet ut. Hedvigs pappa Hjalmar Ekdahl blir rasande eftersom han utgår ifrån att det beror på att det inte är han själv, utan Håkon Werle som är Hedvigs pappa. Hedvigs mamma, Gina Ekdahl, arbetade hos Håkon Werle under tiden hon träffade Hjalmar Ekdahl, problemet är att hon inte vet vem av dem som är Hedvigs pappa eftersom deras relationer överlappade varandra.

Pjäsen skrevs 1844, långt innan man kunde göra genetiska tester, så i den meningen är fadersfrågan utdaterad. Men i sak ändrar det inget. Hade Gina ljugit, eller var det bara så att hon inte visste? I denna uppsättning lutar det åt det senare. 

I detta skede i föreställningen kliver den sanningssökande och arvlösa sonen Gregers Werle 

(Markus Kohler) fram på scenen och börjar intervjua publiken, vänligt och  eftertänksamt om publikens egna förhållade till sanning och lögn. På frågan ”Har Du ljugit någon gång?” räcker alla upp handen, nästa steg blir att de som känner varandra och besöker föreställningen tillsammans nu får i uppgift att prata med varandra om saken. Från min plats i salongen var det svårt att se om det faktiskt blev några sådana samtal. Men det är förstås en diskussion som kanske inte tar slut med föreställningen, utan fortsätter efteråt. 

Å ena sidan är det i princip samma grepp att prata med publiken som Stockman/Gawenda hade i ”En folkefiende”. Å andra sidan är deras agerande helt olika. När Stockman försöker säga sanningen försöker Werle få reda på något om lögnerna. Cirkeln sluts, och den rest som blir över i denna dekonstruktion som Derrida skulle pekat på här är istället den stora tragedin när Ekdahl vänder sig bort från den flicka han varit far för i femton år och tar avstånd från henne helt. Och det är här som människan och tätt inpå henne teatern kommer in.

Människor är levande varelser fyllda av känslor, tankar, impulser och intuition. De fungerar inte som en gestaltning av filosofisk teori. I Ostermeiers ”Wildente” får detta ett ännu mer fasansfullt slut än i de flesta uppsättningar av pjäsen. Hedvig drar sig undan och skjuter sig med pappans pistol. I de flesta föreställningar är man van vid att knallen från skottet i princip är det sista man hör. Här blir det istället en utdragen och ytterst plågsam akt när vridscenen gång på gång, i varv efter varv, exponerar den döda flickan, hennes utom sig av sorg gråtande mamma och apatiska pappa längst till höger i rummet.

Är Hjalmar Ekdahl en projicering av Ibsen själv? Under studietiden var han tillsammans med en tio år äldre kvinna, Else Sophie Birkedalen, som födde en son som Ibsen aldrig träffade, men som han betalade underhåll för i femton år. Även i denna fråga, som egentligen inte spelar någon roll för pjäsens innehåll, blir sanningens och lögnens overifierbarhet väldigt tydlig.

Thomas Ostermeier, Maja Zade och teamet på Schaubühne lämnar publiken med fler ftågor än när den klev in i salongen. Och det är ur mitt perspektiv det bästa som kan hända i en teaterföreställning.