Författare: Björn Sandmark

En av 1900-talets främsta politiska romaner är ”Motståndets estetik” av Peter Weiss, som handlar om hur en person i Berlin under 1930 och -40-talet engagerar sig mot nazismen och flyr till Sverige, en historia som i mycket påminner om hans eget liv. Centrala frågor är den historiska materialismen, det tyska traumat och skulden efter Andra världskriget, och hur konsten kan användas som verktyg i revolutionen och andra former av motstånd. Begreppet motståndets estetik har blivit närmast ikoniskt i en kulturvärld där kultur och konst på många sätt betraktas som en sorts uppror mot etablissemanget.

En av Europas mest inflytelserika teatermänniskor just nu, som jobbar i den traditionen, är den schweiziske regissören, filmaren och dramatikern Milo Rau. Sedan ett par år är han konstnärlig chef för en av Europas större teaterfestivaler, Wiener Festwochen, som förra året för övrigt utropade sig till den fria republiken Wien. I våras gav han ut en bok med titeln ”Wiederstand hat keine Form. Wiederstand ist die Form” (Motstånd har ingen form. Motstånd är formen), en samling texter och tal från de senaste åren, med fokus på Wiener Festwochen och hans för något år sedan startade projekt ”Resistance now!”, som är ett upprop mot neddragningarna inom kulturområdet, då särskilt inom scenkonsten som pågår runtom i hela Europa, även i Sverige.

I april i år anslöt sig även ETC – European Theatre Convention till manifestet. ETC är Europas största teaternätverk med ett sjuttiotal teatrar; i Sverige Göteborgs Stadsteater, Backa Teater och Folkteatern. Manifestet heter nu ”Resistance Now Together”. Våren 2026 kommer man att genomföra en konferens i Göteborg för alla medlemmar.

En sammanfattning av manifestet är:

RESISTANCE

Opposition mot trenden att splittra, mot censur och politisk inblandning i den kulturella friheten

NOW

Programlägga spännande, och diversifierade föreställningar som skapar samarbeten mellan olika delar av samhället.

TOGETHER

Skapa tillfällen att arbeta med partners i olika länder så att teatrarna kan vara fyrbåkar för öppen dialog, ömsesidig respekt och kreativt utbyte.

I boken finns bakgrundshistorien till manifestet, som på vissa sätt också blev en programförklaring till arbetet med Wiener Festwochen. När Rau blev konstnärlig chef på Nationalteatern i belgiska Gent 2018 skrev han ”Gent-manifestet” som var en mer specifik deklaration över hur han ville bedriva det konstnärliga arbetet på teatern i Gent. (Finns för övrigt i svensk översättning på teaterrummet.se 23 maj 2018).

I våras såg jag hans sista uppsättning från Gent på FIND-festivalen på Schaubühne i Berlin – ”Medeas Kinderen”. Det var den mest plågsamma teaterföreställning jag sett i mitt liv, om en mamma som dödar sina fem barn, en anspelning på den antika Medea, men uppdaterad till ett fall i Belgien på 2010-talet. (Skrev om uppsättningen på denna sida, 11 maj 2025).

Raus just nu mest aktuella uppsättning är en iscensättning av det franska Pelicot-fallet som avslöjades för en tid sedan. En man i södra Frankrike hade drogat sin hustru och låtit 50  olika män våldta henne mot betalning. Uppsättningen heter ”Pelicot-rättegången” och spelades på Wiender Festwochen i våras, har varit i Lissabon, snart Warszawa, Paris och premiär på Dramaten den 9 december.

Boken innehåller också en nyskriven pjäs: ”Die Seherin”, som jag ska se i Berlin om ett par veckor. Huvudrollen spelas av Ursina Lardi, som jobbat både med Schaubühne och Milo Rau i många år. Hon spelade huvudrollen i Raus uppsättning ”Compassion.The History of the Machine Gun” inom ramen för teaternätverket Prospero (där Göteborgs Stadsteater, Backa Teater och Stora Teatern ingår) som spelades på Backa Teater 2016. Det var första gången Milo Rau sattes upp i Sverige.

Milo Rau har publicerat flera böcker på Verbrecher Verlag (Förbrytarförlaget), men med denna utgåva fick förlaget göra skäl för namnet. I denna första utgåva nämner Rau när han diskuterar den ökande högerextremismen och att en österrikisk högerpolitiker sjungit ”Wir schaffen die siebte Million” (”Vi klarar av den sjunde miljonen” syftar på de sex miljoner mördade judarna i Förintelsen). Poltikern blev ursinnig och stämde förlaget och vann i Wiener Landesgericht, så man fick dra in hela den första upplagan, be om ursäkt i tidningen Falter och dessutom betala ett skadestånd på 1500 Euro för förtal.

Hela processen gestaltar egentligen det som ”Resistance Now Together” fokuserar på, med skillnaden att Rau här möjligen gått lite väl långt och hävdat något som inte gick att bevisa.

Det sammanfattar egentligen ganska mycket av den verklighet som Milo Rau lever och verkar i. Och var ska sleven vara om inte i grytan?

Man lär sig hela tiden nya saker. 

Själv upptäckte jag i dagarna vilken tysk lyrikbok som är mest läst under hela 1900-talet.

Just det – Mascha Kalékos bok ”Das lyrische Stenogrammheft”. Nu har jag i alla fall läst den med stigande intresse och avslutade den tidigare dag morse med en dikt vars namn är ”Kurzer Epilog”, ett slutord till denna bok, men som tydligare än något annat handlar om själva livet. Jag ska strax återkomma till detta.

Mascha Kaléko föddes i en judisk familj 1907 i Chrzanów, mellan Katowice och Krakow i Polen. När Första världskriget bröt ut flyttade familjen till Tyskland för att undkomma pogromer som då pågick i Polen. 1918 landade de till slut i Berlin. Hon arbetade för en judisk arbetstagarorganisation i Berlin och läste filosofi och psykologi på kvällarna. 1928 gifte hon sig med Saul Aron Kaléko, som var lärare i hebreiska. Efter hand kom hon i kontakt med olika författare och konstnärer och lärde bland andra känna Else Lasker-Schüler och Erich Kästner. Hon publicerade sin första dikt 1928 och den första boken, den i vilken ”Das lyrische Stenogrammheft” publicerades 1933 på Rohwolt-förlaget. Kort därpå brändes den i bokbålen av nazisterna, sannolikt för att hon var judisk. Innehållet i boken är knappast provocerande, utan skildrar en ung kvinnas dagar på kontoret och tillsammans med familj och vänner. I boken finns också från mitten och in mot slutet några kortare prosa-texter, om resor och relationer. Rohwolt gav dock inte upp utan publicerade en andra utgåva 1935.

1938 gifte hon om sig med musikvetaren Chemjo Vinaver och den nya familjen flyttade klokt nog till USA 1938, varifrån hon skrev texter som till viss del publicerades i Tyskland. Hon försörjde familjen med att skriva brödtexter med olika syften, i marknadsföring inte minst, men också poesi för barn. När kriget var slut publicerades ”Das Lyrische Stenogrammheft” än en gång i Tyskland och har sedan dess lästs överallt i Tyskland. Min utgåva är från 2025. Hon avled efter sin man (1973) och sin son (1968) 1975 och är begravd på judiska begravningsplatsen i Zürich.

Å ena sidan tillhörde Kaléko den modernistiska generationens poeter, men förblev ändå själv med sina dikter i den rimmade verstraditionen. Möjligen kan det ha bidragit till hennes popularitet, eftersom avantgardets mera svårtydda diktning inte nådde lika många läsare, vad vet jag. De rimmade och rytmiska verserna är också det som gjorde att jag hade svårt att  bli riktigt entusiastisk. Ofta får innehållet lida på rimmets bekostnad. Men efter hand slutade jag tänka på det och sögs in i Malékos samtidigt emotionella, men ändå krassa diktning. Det handlar om vardagslivet. Att lämna kontoret med några fakturor kvar att skriva, sitta på caféer runt om i staden och skriva till sin älskade. 

En dikt heter ”Julinacht an der Gedächtniskirche” (Julinatt vid Gedächtniskirche) som restes som minne av Kaiser Wilhem I, på uppdrag av Kaiser Wilhelm II. Kyrkan bombades sedan sönder under Andra världskrigets slutskede, och återställdes inte i sitt gamla skick, utan behölls som ett minnesmärke över kriget istället, med en modern tillbyggnad. Jag har varit där många gånger och den dikten sätter fram den historiska kontexten i ett tydligt ljus.

Men som jag nämnde tidigare, den vackraste dikten i mina ögon är slutdikten; ”Kurzer Epilog” som skildrar en stor kärlek, möjligen ”Den stora kärleken” om relationen till en man som hon visste att hon skulle ha följt ända in i oändligheten om de inte slarvat bort tiden med meningslöst prestigespel. Jag brukar tycka att det avsluta en text om poesi med en diktstrof tyder på att man inte vet hur man vill avsluta texten. Här handlar det dock om något annat, tomheten efter att de skilts åt:

”Gleich als du fort warst, fing es an zu regnen.

-Ich wusste, das in Ende so beginnt.

Weil wir nie wieder denen begegnen,

Die für uns auersehen sind.”

(Så snart var Du var borta började regnet.

-Jag visste att slutet börjar så.

Eftersom vi aldrig möter dem 

som är utvalda för oss)

(prosaöversättnng)

Björn Sandmark

Vi har alla haft personer som betytt mycket för oss under kortare eller längre perioder i livet. Lasse Lundberg i Fjällbacka var en sådan person för väldigt många, inte minst för mig. Hans vänlighet, idérikedom, kreativa energi, humor och vänskap kommer att finnas kvar som ett starkt minne hos många av oss. Lasse blev nästan 90 år och jag såg honom först som pianist i bandet ”Lösnäsan” med bland andra Klasse Möllberg, Tompa Hård och hans bror Hans Lundberg. Deras spelningar på Gröna Lid i Fjällbacka var otroliga, huset gungade, alla dansade och sjöng med. Några år senare, runt 1980, lärde jag känna honom genom gemensamma bekanta. Då var han gift med Ingela och 45 år gammal, själv var jag 20 och hade nyligen muckat från lumpen. 

De hade hyrt ett hus på en ö i Grenadinerna i Västindien, Palm Island, och hans svåger Lars-Eric Persson och jag åkte dit och stannade i fem veckor över årsskiftet in på 1981. Lasse hade varit i Västindien i många år av och till, efter att han seglade över ensam med den då minsta segelbåten någonsin, Scalare. Turen från Kanarieöarna tog 45 dagar innan han landade på Barbados. Några år bodde han på Saint Vincent, som vi också besökte tillsammans ett par gånger. Stämningen på den lilla hamnkrogen Harbour Light där han välkomnades som en kär vän glömmer jag aldrig.

Några månader efter att vi kommit hem från Västindien fick jag frågan om jag ville åka med på en kappseglingstur till Medelhavet. Jag hade ingen Snipe, ingen att segla med och visste inte hur det skulle gå till. Men inom loppet av ett par dagar hade  Lasse styrt upp allt och jag hade köpt en Snipe ute i Åkered, lastat den ovanpå Lasses och Ingelas båt och var tillsammans med Janne Hellgren på väg till Amsterdam, för att via Bryssel och Lyon ta oss till Mallorca och Prinsessan Sophias trofé, som tävlingen hette. Efter ett mellanspel med min familj i Rom över påsken åkte jag tillbaka till fortsatta seglingar i Championnat Mediterraneé i St Jean Cap Ferrat. Då hade Janne blivit tvungen att åka hemåt, men Lasse ordnade snabbt en kille som hette Jacques, vill jag minnas, och vi kämpade på under ett par dagar. 

Väl hemma gav han mig ett nytt uppdrag, att fixa ett mingel efter invigningen av Ingrid Bergmans staty som skulle avtäckas på torget i Fjällbacka i början av juni. Jag ordnade snittar, champagne, syrener och Eric Satie-musik i det som då var biblioteket och senare blev Café Bryggan, en rörelse som Lasse och Ingela då drev i liten skala men som efterhand växte allt mer till det det är idag.

Jag var då 21 år, stod där i röda byxor och förberedde allt, när dörren öppnades och prinsessan Caroline av Monaco klev in. Hon försvann in bland bokhyllorna utan att hälsa, men efter en stund kom de andra in också, Isabella Rosselini , Roberto Rosselini, Marcello Mastroianni och alla andra som varit med på invigningen, som arrangerades av Lasse Schmidt, Ingrid Bergmans ex-man, och mycket god vän med Lasse Lundberg och Ingela.

Något år innan dess hade jag också mött just Ingrid Bergman i köket till Café Bryggan, som då fortfarande hette Båtshopen, och vi hjälptes åt att brygga kaffe till de tre bord man köpt på IKEA för att komma igång med caféet.

Så för mig blev mötet med Lasse en väg rakt in i en värld jag bara läst om i veckotidningar, även om jag inte hade någon speciell plats där. Året därpå tog det nya vägar och jag besökte ett hus i Grimaud i Provence som Lasse och Ingela hyrt under vintern. Där lärde jag känna Christopher Tolkien, son till min tonårsidol J R R Tolkien som skrev Sagan om ringen. Vi blev till och med inbjudna till hans hus i La Garde-Freinet och några dagar senare, när Lasse Schmidt kom på besök och vi åkte ner till marknaden i Saint Tropez sprang de på Brigitte Bardot i jeans och afghanväst, jag lyckades få till att utbyta ett par ord. Vill minnas att det var då Lasse jobbade med sin första Fjällbacka-bok, men också skrev visan ”Fjällbacka skärgård” som blivit en signaturmelodi för Fjällbacka i världen.

Vi höll kontakten i många år, men jag flyttade till Tyskland och hem igen, och senare till Göteborg. Sista gången vi sågs var av en händelse i min båt vid fiskebryggan i Fjällbacka för några år sedan, minns inte när. Vi pratade någon halvtimme och han var sig precis lik, sprudlande energi och nära till skratt. Vi bestämde att ses och prata mer, men så blev det inte.

Med denna text med ögonblicksbilder vill jag bara visa några av de saker som Lasse gjorde och vad han betydde för mig i mina unga år. Och skicka med en reflektion från Alice i Underlandet;

Alice: -How long is eternity?

White Rabbit: – Sometimes just a second

Tack för allt Lasse!