En av 1900-talets främsta politiska romaner är ”Motståndets estetik” av Peter Weiss, som handlar om hur en person i Berlin under 1930 och -40-talet engagerar sig mot nazismen och flyr till Sverige, en historia som i mycket påminner om hans eget liv. Centrala frågor är den historiska materialismen, det tyska traumat och skulden efter Andra världskriget, och hur konsten kan användas som verktyg i revolutionen och andra former av motstånd. Begreppet motståndets estetik har blivit närmast ikoniskt i en kulturvärld där kultur och konst på många sätt betraktas som en sorts uppror mot etablissemanget.
En av Europas mest inflytelserika teatermänniskor just nu, som jobbar i den traditionen, är den schweiziske regissören, filmaren och dramatikern Milo Rau. Sedan ett par år är han konstnärlig chef för en av Europas större teaterfestivaler, Wiener Festwochen, som förra året för övrigt utropade sig till den fria republiken Wien. I våras gav han ut en bok med titeln ”Wiederstand hat keine Form. Wiederstand ist die Form” (Motstånd har ingen form. Motstånd är formen), en samling texter och tal från de senaste åren, med fokus på Wiener Festwochen och hans för något år sedan startade projekt ”Resistance now!”, som är ett upprop mot neddragningarna inom kulturområdet, då särskilt inom scenkonsten som pågår runtom i hela Europa, även i Sverige.
I april i år anslöt sig även ETC – European Theatre Convention till manifestet. ETC är Europas största teaternätverk med ett sjuttiotal teatrar; i Sverige Göteborgs Stadsteater, Backa Teater och Folkteatern. Manifestet heter nu ”Resistance Now Together”. Våren 2026 kommer man att genomföra en konferens i Göteborg för alla medlemmar.
En sammanfattning av manifestet är:
RESISTANCE
Opposition mot trenden att splittra, mot censur och politisk inblandning i den kulturella friheten
NOW
Programlägga spännande, och diversifierade föreställningar som skapar samarbeten mellan olika delar av samhället.
TOGETHER
Skapa tillfällen att arbeta med partners i olika länder så att teatrarna kan vara fyrbåkar för öppen dialog, ömsesidig respekt och kreativt utbyte.
I boken finns bakgrundshistorien till manifestet, som på vissa sätt också blev en programförklaring till arbetet med Wiener Festwochen. När Rau blev konstnärlig chef på Nationalteatern i belgiska Gent 2018 skrev han ”Gent-manifestet” som var en mer specifik deklaration över hur han ville bedriva det konstnärliga arbetet på teatern i Gent. (Finns för övrigt i svensk översättning på teaterrummet.se 23 maj 2018).
I våras såg jag hans sista uppsättning från Gent på FIND-festivalen på Schaubühne i Berlin – ”Medeas Kinderen”. Det var den mest plågsamma teaterföreställning jag sett i mitt liv, om en mamma som dödar sina fem barn, en anspelning på den antika Medea, men uppdaterad till ett fall i Belgien på 2010-talet. (Skrev om uppsättningen på denna sida, 11 maj 2025).
Raus just nu mest aktuella uppsättning är en iscensättning av det franska Pelicot-fallet som avslöjades för en tid sedan. En man i södra Frankrike hade drogat sin hustru och låtit 50 olika män våldta henne mot betalning. Uppsättningen heter ”Pelicot-rättegången” och spelades på Wiender Festwochen i våras, har varit i Lissabon, snart Warszawa, Paris och premiär på Dramaten den 9 december.
Boken innehåller också en nyskriven pjäs: ”Die Seherin”, som jag ska se i Berlin om ett par veckor. Huvudrollen spelas av Ursina Lardi, som jobbat både med Schaubühne och Milo Rau i många år. Hon spelade huvudrollen i Raus uppsättning ”Compassion.The History of the Machine Gun” inom ramen för teaternätverket Prospero (där Göteborgs Stadsteater, Backa Teater och Stora Teatern ingår) som spelades på Backa Teater 2016. Det var första gången Milo Rau sattes upp i Sverige.
Milo Rau har publicerat flera böcker på Verbrecher Verlag (Förbrytarförlaget), men med denna utgåva fick förlaget göra skäl för namnet. I denna första utgåva nämner Rau när han diskuterar den ökande högerextremismen och att en österrikisk högerpolitiker sjungit ”Wir schaffen die siebte Million” (”Vi klarar av den sjunde miljonen” syftar på de sex miljoner mördade judarna i Förintelsen). Poltikern blev ursinnig och stämde förlaget och vann i Wiener Landesgericht, så man fick dra in hela den första upplagan, be om ursäkt i tidningen Falter och dessutom betala ett skadestånd på 1500 Euro för förtal.
Hela processen gestaltar egentligen det som ”Resistance Now Together” fokuserar på, med skillnaden att Rau här möjligen gått lite väl långt och hävdat något som inte gick att bevisa.
Det sammanfattar egentligen ganska mycket av den verklighet som Milo Rau lever och verkar i. Och var ska sleven vara om inte i grytan?
