”Skål för segern” är en scen i filmens början, jag har knappt hunnit hunnit sätta mig ordentligt innan Valyk lyfter snapsglaset och skålar med regissören Roman, som spelas av filmens regissör Valentin Vasyanovich.
Och så där håller det faktiskt på – regissören Roman kämpar för att gestalta den tröstlösa tillvaro som många, i den här filmen, män, upplever i ett Ukraina som har allt färre invånare, efter att man lyckat vinna kriget mot Ryssland. Kriget nämns bara här och var i förbifarten, det handlar om tomheten, alla spruckna relationer. Romans fru Sofia har lämnat Ukraina och bor i Österrike. Hon vill att han ska komma dit. Själv vill han vara kvar för att kunna förverkliga sin dröm att regissera och producera en film för de europeiska festivalerna.
Och genom hela filmen pågår det som inom teatern kallas ”the play within the play”. Man tror att det handlar om Romans liv när han läxar upp sonen i köket för att denne inte vill fortsätta plugga på universitetet. Men det visar sig vara en del av filminspelningen och verkligheten kommer ikapp efter att scenen är över. Det är ett väldigt effektivt grepp att skapa en osäkerhet om handlingen och en dramaturgisk önskedröm.
Självmordsscenen, efter att Sofia varit hemma och meddelat att hon vill ha skilsmässa, spelas inte in bara en gång, utan två gånger. Andra gången tror man att det faktiskt hänt – att han hoppat från taket. Men det visade sig vara ännu en genomtänkt scen i filmen.
I programmet klassas filmen som en dystopi. Jag tycker inte att det är en bra beskrivning. Det är istället en genomarbetad och genomlevd film om den långa såriga tiden som kommer efter ett krig. Vi alla önskar oss nog att Ryssland ska ge upp sina territoriella anspråk på Donbas och dra sig tillbaka till 2014 års gränser, gärna lämna Krim också. Men om detta skulle bli verklighet så är man i Ukraina bara i början av en lång och svår process för att hitta tillbaka till ett någorlunda normalt liv.
Det är vad Valentin Vasyanovich egentligen säger. Hans far medverkar i filmen, de sitter vid mammans grav och pappan berättar hur han vill bli begravd. Gravplatsen är så liten att det inte går att klämma ner en kista till, så han säger att han vill bli kremerad, så att urnan får plats bredvid hustrun. Pappan är gammal nog att ha varit med om Andra Världskriget och som alla i den generationen vet man hur det var efter kriget, som på så många andra håll i Europa. I Tyskland, Polen, i de baltiska länderna och förstås i nuvarande Ukraina. Allt detta nämns inte i filmens handling, men sätts fram ändå på ett skickligt vis.
Det var en omtumlande film, känslomässigt svårsmält, men också genialisk. Minns inte när jag blev så berörd av en film senast. Aktualiteten gör förstås sitt till. Jag går in nu på Twitter och det första som kommer upp är en kommentar från en rapportör i Kharkiv:
”13th explosion in Kharkiv !! Bastards, go away!”
Det händer nu, och inte ens när Freden kommer är det över. Den starkaste känslan när jag ledsen lämnar den tillfälliga biolokalen på Skeppet vid Stigbergstorget är Smärtan.
