Man lär sig hela tiden nya saker.
Själv upptäckte jag i dagarna vilken tysk lyrikbok som är mest läst under hela 1900-talet.
Just det – Mascha Kalékos bok ”Das lyrische Stenogrammheft”. Nu har jag i alla fall läst den med stigande intresse och avslutade den tidigare dag morse med en dikt vars namn är ”Kurzer Epilog”, ett slutord till denna bok, men som tydligare än något annat handlar om själva livet. Jag ska strax återkomma till detta.
Mascha Kaléko föddes i en judisk familj 1907 i Chrzanów, mellan Katowice och Krakow i Polen. När Första världskriget bröt ut flyttade familjen till Tyskland för att undkomma pogromer som då pågick i Polen. 1918 landade de till slut i Berlin. Hon arbetade för en judisk arbetstagarorganisation i Berlin och läste filosofi och psykologi på kvällarna. 1928 gifte hon sig med Saul Aron Kaléko, som var lärare i hebreiska. Efter hand kom hon i kontakt med olika författare och konstnärer och lärde bland andra känna Else Lasker-Schüler och Erich Kästner. Hon publicerade sin första dikt 1928 och den första boken, den i vilken ”Das lyrische Stenogrammheft” publicerades 1933 på Rohwolt-förlaget. Kort därpå brändes den i bokbålen av nazisterna, sannolikt för att hon var judisk. Innehållet i boken är knappast provocerande, utan skildrar en ung kvinnas dagar på kontoret och tillsammans med familj och vänner. I boken finns också från mitten och in mot slutet några kortare prosa-texter, om resor och relationer. Rohwolt gav dock inte upp utan publicerade en andra utgåva 1935.
1938 gifte hon om sig med musikvetaren Chemjo Vinaver och den nya familjen flyttade klokt nog till USA 1938, varifrån hon skrev texter som till viss del publicerades i Tyskland. Hon försörjde familjen med att skriva brödtexter med olika syften, i marknadsföring inte minst, men också poesi för barn. När kriget var slut publicerades ”Das Lyrische Stenogrammheft” än en gång i Tyskland och har sedan dess lästs överallt i Tyskland. Min utgåva är från 2025. Hon avled efter sin man (1973) och sin son (1968) 1975 och är begravd på judiska begravningsplatsen i Zürich.
Å ena sidan tillhörde Kaléko den modernistiska generationens poeter, men förblev ändå själv med sina dikter i den rimmade verstraditionen. Möjligen kan det ha bidragit till hennes popularitet, eftersom avantgardets mera svårtydda diktning inte nådde lika många läsare, vad vet jag. De rimmade och rytmiska verserna är också det som gjorde att jag hade svårt att bli riktigt entusiastisk. Ofta får innehållet lida på rimmets bekostnad. Men efter hand slutade jag tänka på det och sögs in i Malékos samtidigt emotionella, men ändå krassa diktning. Det handlar om vardagslivet. Att lämna kontoret med några fakturor kvar att skriva, sitta på caféer runt om i staden och skriva till sin älskade.
En dikt heter ”Julinacht an der Gedächtniskirche” (Julinatt vid Gedächtniskirche) som restes som minne av Kaiser Wilhem I, på uppdrag av Kaiser Wilhelm II. Kyrkan bombades sedan sönder under Andra världskrigets slutskede, och återställdes inte i sitt gamla skick, utan behölls som ett minnesmärke över kriget istället, med en modern tillbyggnad. Jag har varit där många gånger och den dikten sätter fram den historiska kontexten i ett tydligt ljus.
Men som jag nämnde tidigare, den vackraste dikten i mina ögon är slutdikten; ”Kurzer Epilog” som skildrar en stor kärlek, möjligen ”Den stora kärleken” om relationen till en man som hon visste att hon skulle ha följt ända in i oändligheten om de inte slarvat bort tiden med meningslöst prestigespel. Jag brukar tycka att det avsluta en text om poesi med en diktstrof tyder på att man inte vet hur man vill avsluta texten. Här handlar det dock om något annat, tomheten efter att de skilts åt:
”Gleich als du fort warst, fing es an zu regnen.
-Ich wusste, das in Ende so beginnt.
Weil wir nie wieder denen begegnen,
Die für uns auersehen sind.”
(Så snart var Du var borta började regnet.
-Jag visste att slutet börjar så.
Eftersom vi aldrig möter dem
som är utvalda för oss)
(prosaöversättnng)
Björn Sandmark

