Igår kväll kom vi hem till Göteborg mitt i straffsparksläggningen i EM-kvartsfinalen mellan Sverige och England. Folk stod samlade framför en TV inne på Centralstationen och jublade när vi gick förbi, eftersom Sverige då tydligen satt en straff. Sedan gick det sämre, vilket vi var lyckligt omedvetna om. Vi hann med 11:n som kom precis när vi kom ut på Drottningtorget.
Vid Brunnsparken steg det på två lag från samma portugisiska klubb, pojkar i yngre tonåren. De var på gott humör, men det eskalerade snabbt när ett engelskt flicklag hoppade på vid Järntorget med ett jubelvrål, eftersom matchen mot Sverige tydligen var över och England hade vunnit.
Det är svårt att sätta ord på den stämning som spred sig i hela den extralånga vagnen över den engelska segern och även vi som kanske hade hoppats på en svensk seger drogs med.
Alla pratade med alla, skratt, högljutt gafflande, omtänksamma gester, ren glädje. Det var en förmån att råka hamna mitt i denna klang-och-jubelföreställning och det gjorde absolut inget att det var kokhett, trångt, ja till och med svårt att röra sig, särskilt när vi försökte ta oss av vagnen med ryggsäck och varsin resväska. Men alla hjälptes åt och och det gick fint. Det var värt varenda minut.
