Under hösten har det blivit något färre titlar än under våren, men det viktigaste skälet är nog att att det i höst blivit några ganska omfångsrika och för mig viktiga böcker.
Under sommaren läste jag Eyvind Johnsons “Molnen över Metapontion”, något jag ofta gör ute i havsbandet på somrarna. Denna märkliga roman som egentligen är två berättelser under 1950-talet i det syditalienska Metapontum där huvudpersonen Klemens Decorbie besöker platsen där Jean Pierre-Lévy ledde utgrävningarna av platsen. De lärde känna varandra i ett koncentrationsläger under Andra världskriget och Decorbie förbluffas över hur en del av Lévys berättelser om den grekiske soldaten Themistogenes i trakten under 400-talet f.kr sammanfaller med hans eget liv. Det är just där, i gränslandet mellan det förflutna och det närvarande, som Johnsons berättelse vindlar sig bortom det enkelt begripliga och in i en mytologisk och avklarnad förgänglighet.
Sommarläsning var även den persiska poeten Hafez, en av de största i landets äldre litteratur från mitten av 1300-talet. Boken hette “Överallt är kärlekens hus” med ett passionerat förord av Jila Mossaed, som också har översatt dikterna tillsammans med Lars Andersson. Diktaren rör sig lätt genom estetiska landskap, vingårdar och hyllar skönheten, men också ibland med en viss skeptisk attityd som förlorar sig i mysticism. Hans dikter lever fortfarande i Iran, vilket inte är svårt att förstå.
Höstens för mig allra mest krävande men också mest betydelsefulla läsning var dock “Den röda fläcken” av min gamle vän Mikael van Reis. Här rör det sig om 600 sidor som på van Reis karaktäristiska vis går på djupet i konsten och litteraturen. Den röda fläcken visar sig vara ett ofta återkommande, men ändå i fysisk mening, försvinnande litet tema som finns med i förvånande många böcker, men inte minst i bilder genom århundradena – som på bokens omslag vilket omfattar Diego Velásques ikoniska målning “Las Meninas” (Hovdamerna) från 1656, Velásques mest kända och troligtvis en av konstvärldens mest tolkade bilder. Texten är en monumental djupdykning i och analys av bilden, men också av de flesta relevanta tolkningar – även filosofer som Foucault har skrivit om bilden, här givande kommenterad, finns med. Texten om “Las Meninas” upptar nästan en fjärdedel av boken och är grundläggande för de estetiska resonemang som driver författaren i bokens vitt skilda teman.
Det är omöjligt att kommentera alla författar- och konstnärskap som van Reis här täcker av, men avhandlas gör Rembrandt, Proust, Kafka, Mann Joyce, för att nämna några. Min egen favorit efter Velásques är texten om “Drottningens juvelsmycke” av Almqvist, som är en förtjusande text i skimret av Gustafs dagar, en androgyn Tintomara som stjäl tiaran med – ja just det – röda rubiner, opaler och diamanter. Den röda fläcken gnistrar i nattmörkret.
Den fråga som van Reis driver genom boken är en sorts definition av vad han uppfattar som verklig konst, det vill säga vad som händer när man fördjupar sig i ett verk och läser det, oavsett om det är en berättelse eller en bild. Det avgörande ögonblicket är när jag som läsare märker att verket “läser oss” som van Reis formulerar det. Jag tolkar det som ett sätt att beskriva just det ögonblick när något i texten eller bilden talar till mig på ett sätt som andra saker kanske inte gör. Det enklaste sättet att beskriva det ur mitt perspektiv är nog den odefinierbara känsla av att bara vilja läsa vidare i en bok som jag precis påbörjat. Det finns något där som väcker viljan att läsa på, pausa det som är runt omkring bara för att komma vidare i texten. När det gäller bilder är mina egna upplevelser snarare att frysa till is framför en specifik bild, att inte kunna ta in mer, att lämna utställningen eller museet. Jag försökte skildra den upplevelsen i boken “Jag är en annan” för några år sedan. Men här visar van Reis, som han väljer att beskriva det, hur texten eller bilden skickar iväg en sorts kurirpost till just Dig i framtiden och att det därmed blir Du som blir läst av texten eller bilden.
Det leder mig vidare till den skönlitterära text som drabbade mig starkast under hösten och det var Sara Meidells roman “Ut ur min kropp” som jag sträckläste på annandag jul. På 1900-talet, när jag arbetade som lärare och rektor hade jag några elever som i olika grad hade anorexia. I mina yrkesroller kunde jag vara ett stöd för att leda eleverna och deras föräldrar vidare och det landar inte på lärare eller skolledare att skapa rehabilitering och vård av så pass sjuka elever. Men det hindrar inte att jag tillsammans med föräldrar eller skolpsykologer fick en glimt av de här unga flickornas (alltid flickornas) inre strider. Jag kan bara säga att de ögonblicken har etsat sig fast hos mig och jag kommer ihåg dem för alltid.
Meidells bok har både hyllats för sina litterära kvaliteter och rekommenderats att placeras i giftskåp. Jag har svårt att förstå hur enskilda kritiker utser sig till någon sorts högsta instans avgör vad konst är. Det gäller allt från att förbjuda Meidells bok för dålig vandel, till att ogiltigförklara konstnärlig forskning om autism som en faktor i litterärt skapande eller om det är acceptabelt att spela scenkonst som avviker från socialrealismen och vilket Gud förbjude, närmar sig postdramatiken. Min erfarenheter av de här flickorna rullades upp för min inre syn när jag läste boken och jag läste tacksamt vidare med en upplevelse av att ha brutit igenom obegriplighetens höga mur i relation till dem jag mött. I den meningen var “Ut ur min kropp” höstens mest oväntade läsning för mig.
Två böcker jag läste på tyska tog stor plats under hösten. Den första var “Ein von Schatten begrenzter Raum” (Ett rum begränsat av skugga) av Emine Sevgi Özdamar, som fick Büchnerpriset, Tyskland finaste litterära utmärkelse, 2022. Berättelsen börjar efter militärkuppen i Turkiet 1971 och skildrar hur hon, som lovande ung skådespelare, flydde till Tyskland och efter att ha fått spela turkisk städerska ett par gånger slog igenom och senare även levde och arbetade i Paris. Konsten blev ett andningshål i helvetet och på vissa sätt är det också en (huvudsakligen) kärleksfull skildring av människor hon mött och arbetat med i efterkrigstidens Europa.
En lika omfångsrik och lika stimulerande roman var “Schauergeschichten” av Peter Nádas, även den på nästan 600 sidor, om en liten by norr om Budapest, invid Donau. Den utspelar sig på sextiotalet och präglas av hopplöshet i skuggan av kommunistregimen, som dock nästan aldrig nämns. Det är bönder och drängar, bybor, myndighetspersoner och tillresta sommargäster med rötter i byn. Avund och elakhet ligger ständigt i luften i denna by. Jag har läst de flesta av Peter Náds böcker, mitt minne är att “Minnesanteckningarnas bok” är hans främsta verk, men denna kommer inte långt efter.
En annan historisk roman jag läste var “Brinn” av Sisela Lindblom, som på ett plan handlar om häxjakten och efterföljande processer i Stockholm i slutet av 1600-talet. Lindblom har en fin tonträff i språket och miljöerna i Gamla stan och på Södermalm i Stockholm, som fortfarande är möjliga att känna igen. Huvudpersonen Lisbet Carlsdotter betraktar och berättar om en ganska omvälvande tid, när häxprocesserna hade sin höjdpunkt och dubbelmoralen skickade signaler ända in i det tjugoförsta århundradet. Slutet manifesterar denna historiens ömsesidighet på ett oväntat och närmast rafflande vis.
Carina Rydbergs “Vitt slödder” skildrar några minnen från barndom och ungdom på ett för mig mycket igenkännbart vis. Rydberg är ett par år yngre än jag och vi har liknande minnen av tonåren under 1970-talet. Det finaste med denna roman är Rydbergs lätta handlag och hur hon visar att det går att skriva självbiografiska böcker utan att fastna i en egocentrisk autofiktion. Här ligger istället stora frågor som klass och en växande rasism under ytan men omöjliga att bortse från.
Athena Farrokhzads diktsamling “Åsnans år” är ett nytt poetiskt verk där författaren berättar om migrantens liv sett genom en åsnans perspektiv. Här skildras moderskap, arbetet, längtan efter uppror och vardagslivets stora och små händelser. Farrokhzads skarpa bilder dröjer sig kvar och det är spännande att se utvecklingen från hennes förra bok “I rörelse” som betydde mycket för mig när den kom.
Två av de pjäser jag läst kan jag nämna: “Vox Humana” av Jean Cocteau som har premiär i regi av Thomas Ostermeier på Dramaten i mitten av april, med Lena Endre i den enda rollen. En kvinna som pratar med sitt ex på telefon från ett hotellrum någonstans och försöker upprätthålla bilden av ett förnöjsamt liv, men som efter hand pekar ut i katastrofen. Kafkas “Processen”, i bearbetning och regi av Pontus Stenshäll, blir en kraftfull metasatir av NPM-samhället som utspelar sig på en teater och går upp på Göteborgs Stadsteater den 31/3.
I höstas blev jag inbjuden att tolka ett samtal mellan den tyske författare Uwe Wittrock och Elisabeth Åsbrink, vilket jag gjorde med glädje. Annars hade jag nog inte tagit mig tid till att läsa Wittrocks “Februari 33” just i höstas. Men det är en stark historisk roman som går igenom dag för dag hur den nazistiska diktaturen växte fram under en enda månad i februari 1933. Förloppet skildras ur de då ledande kulturpersonligheternas liv, vad de gjorde, om de stannade kvar i Tyskland eller lämnade landet. Efter det kaotiska valet i slutet av februari beslutades om ett nyval i början av mars. Det blir utgångspunkten för denna gastkramande berättelse, som i värsta fall också pekar framåt. Tack och lov lyckades den tyska polisen och säkerhetspolisen i höstas avvärja ett eventuellt uppror av den så kallade Reichsbürger-rörelsen i Tyskland, vars historia är tydlig, men vars omfattning i landet ännu kanske ändå måste betraktas som oviss.
Mattias Svensson, numera ledarskribent på SvD, gav 2016 ut boken “Den stora statens återkomst”. Hans utgångspunkt är att de politiskt lyckliga åren på 1990-talet, redan mot decenniets slut gick över i en mera tvivelaktig framtid. Hans redogörelse för hur George W Bush mer eller mindre skapade förutsättningarna för en bostadsbubbla som redan 2008 kastade USA och världen i en djup ekonomisk kris är mycket träffande och läsvärda. Svenssons tes är att dessa händelser byggde på att presidenten ville stärka statens roll i USA, vilket förefaller naturligt utifrån det sakliga resonemang Svensson för. För egen del har jag svårare att se att detta är en tendens som skulle gälla även för Sverige, där en betydande del av centrala svenska välfärdsinstitutioner som vård, skola, apotek, elnät, allmänna kommunikationer m m har sålts ut till näringslivet, inte sällan till rena vrakpriser. Hur det stärker den svenska staten ser jag ingen förklaring till. Inte heller EU har någon tydlig agenda för att stärka staterna, utan arbetar i stället för att skapa en hållbar federation som i bästa fall kan bevara de europeiska staterna som fungerande och inte helt maktlösa enheter i en världsekonomi som domineras av USA, Kina och snart även Indien, men som också utmanas av autokratier Ryssland, Turkiet och Iran.
Under året kom Andreas Cervenkas bok “Girig-Sverige” ut. Det är en noggrann genomgång över hur inkomstskillnaderna i Sverige numera är bland de största i världen och att antalet miljardärer ökat med flera hundra procent bara det senaste decenniet. Under pandemin, hör och häpna, ökade antalet miljardärer med över 300. Svenskar i allmänhet fick det på många sätt sämre då, för att inte tala om hur det är nu, med krig i närområdet och periodvis skenande energipriser. Cervenkas genomgång av den svenska inflationens utveckling är värd ett eget kapitel. Inflationen beräknas utifrån KPI – Konsumentprisindex – och detta har legat stabilt i ett par decennier. I kombination med avskaffade arvsskatter, förmögenhetsskatter och fastighetsskatter har detta skapat en underliggande ekonomi inom bostäder och kommersiella eller offentliga fastigheter. Här har, låt oss kalla den fastighetsbranschen, en skyhög inflation, som skapat fiktiva värden. När nu konjunkturen vänder undrar jag vad som ska bromsa denna krasch? Cervenkas bok är helt enkelt måste-läsning för alla som äger en bostad eller funderar på att köpa en.
På julafton läste jag som jag gjort i ett par decennier nu, Bonniers julbok. I år “Källaråren. Jean Staffords samlade tystnad” av Monika Fagerholm. Det var en för mig helt ny berättelse om en författare jag inte kände till, men också om hur Stafford varit mycket betydelsefull för Fagerholm genom åren – inte minst under hennes arbete arbete med “Underbara kvinnor vid vatten”. Även den sträckläste jag på tåget mellan Umeå och Luleå, i en, förutom oss, nästan tom tågvagn som rullade fram genom vinterlandskapet.
Och för Dig som orkat läsa ända hit – tack för det – vill jag avrunda med ett tips om läsning som faktiskt utspelar sig i Norrtågs slutstation Luleå. “Häng City” av Mikael Yvesand, som är en annan tonårsskildring några decennier efter Rydbergs med ett gäng killar som försöker ta sig fram i Luleås utkanter och möter världen på olika sätt. Det finns en sorts poesi i denna prosa som är svår att konkretisera, men som skymtar fram ibland, till exempel när stålverkets skorsten puffar ut rök som svar på ej ställda frågor. Jag såg att boken nominerats till Katapultpriset i Borås för lovande debutanter. Yvesand är definitivt ett författarskap att hålla ögonen på. Ser redan fram emot hans nästa bok.
