Kategori: Okategoriserade

Vi har alla haft personer som betytt mycket för oss under kortare eller längre perioder i livet. Lasse Lundberg i Fjällbacka var en sådan person för väldigt många, inte minst för mig. Hans vänlighet, idérikedom, kreativa energi, humor och vänskap kommer att finnas kvar som ett starkt minne hos många av oss. Lasse blev nästan 90 år och jag såg honom först som pianist i bandet ”Lösnäsan” med bland andra Klasse Möllberg, Tompa Hård och hans bror Hans Lundberg. Deras spelningar på Gröna Lid i Fjällbacka var otroliga, huset gungade, alla dansade och sjöng med. Några år senare, runt 1980, lärde jag känna honom genom gemensamma bekanta. Då var han gift med Ingela och 45 år gammal, själv var jag 20 och hade nyligen muckat från lumpen. 

De hade hyrt ett hus på en ö i Grenadinerna i Västindien, Palm Island, och hans svåger Lars-Eric Persson och jag åkte dit och stannade i fem veckor över årsskiftet in på 1981. Lasse hade varit i Västindien i många år av och till, efter att han seglade över ensam med den då minsta segelbåten någonsin, Scalare. Turen från Kanarieöarna tog 45 dagar innan han landade på Barbados. Några år bodde han på Saint Vincent, som vi också besökte tillsammans ett par gånger. Stämningen på den lilla hamnkrogen Harbour Light där han välkomnades som en kär vän glömmer jag aldrig.

Några månader efter att vi kommit hem från Västindien fick jag frågan om jag ville åka med på en kappseglingstur till Medelhavet. Jag hade ingen Snipe, ingen att segla med och visste inte hur det skulle gå till. Men inom loppet av ett par dagar hade  Lasse styrt upp allt och jag hade köpt en Snipe ute i Åkered, lastat den ovanpå Lasses och Ingelas båt och var tillsammans med Janne Hellgren på väg till Amsterdam, för att via Bryssel och Lyon ta oss till Mallorca och Prinsessan Sophias trofé, som tävlingen hette. Efter ett mellanspel med min familj i Rom över påsken åkte jag tillbaka till fortsatta seglingar i Championnat Mediterraneé i St Jean Cap Ferrat. Då hade Janne blivit tvungen att åka hemåt, men Lasse ordnade snabbt en kille som hette Jacques, vill jag minnas, och vi kämpade på under ett par dagar. 

Väl hemma gav han mig ett nytt uppdrag, att fixa ett mingel efter invigningen av Ingrid Bergmans staty som skulle avtäckas på torget i Fjällbacka i början av juni. Jag ordnade snittar, champagne, syrener och Eric Satie-musik i det som då var biblioteket och senare blev Café Bryggan, en rörelse som Lasse och Ingela då drev i liten skala men som efterhand växte allt mer till det det är idag.

Jag var då 21 år, stod där i röda byxor och förberedde allt, när dörren öppnades och prinsessan Caroline av Monaco klev in. Hon försvann in bland bokhyllorna utan att hälsa, men efter en stund kom de andra in också, Isabella Rosselini , Roberto Rosselini, Marcello Mastroianni och alla andra som varit med på invigningen, som arrangerades av Lasse Schmidt, Ingrid Bergmans ex-man, och mycket god vän med Lasse Lundberg och Ingela.

Något år innan dess hade jag också mött just Ingrid Bergman i köket till Café Bryggan, som då fortfarande hette Båtshopen, och vi hjälptes åt att brygga kaffe till de tre bord man köpt på IKEA för att komma igång med caféet.

Så för mig blev mötet med Lasse en väg rakt in i en värld jag bara läst om i veckotidningar, även om jag inte hade någon speciell plats där. Året därpå tog det nya vägar och jag besökte ett hus i Grimaud i Provence som Lasse och Ingela hyrt under vintern. Där lärde jag känna Christopher Tolkien, son till min tonårsidol J R R Tolkien som skrev Sagan om ringen. Vi blev till och med inbjudna till hans hus i La Garde-Freinet och några dagar senare, när Lasse Schmidt kom på besök och vi åkte ner till marknaden i Saint Tropez sprang de på Brigitte Bardot i jeans och afghanväst, jag lyckades få till att utbyta ett par ord. Vill minnas att det var då Lasse jobbade med sin första Fjällbacka-bok, men också skrev visan ”Fjällbacka skärgård” som blivit en signaturmelodi för Fjällbacka i världen.

Vi höll kontakten i många år, men jag flyttade till Tyskland och hem igen, och senare till Göteborg. Sista gången vi sågs var av en händelse i min båt vid fiskebryggan i Fjällbacka för några år sedan, minns inte när. Vi pratade någon halvtimme och han var sig precis lik, sprudlande energi och nära till skratt. Vi bestämde att ses och prata mer, men så blev det inte.

Med denna text med ögonblicksbilder vill jag bara visa några av de saker som Lasse gjorde och vad han betydde för mig i mina unga år. Och skicka med en reflektion från Alice i Underlandet;

Alice: -How long is eternity?

White Rabbit: – Sometimes just a second

Tack för allt Lasse!

En av de saker jag uppskattar mest med Thomas Ostermeiers produktioner på Schaubühne i Berlin är det långsiktiga arbetet med att på olika sätt ta sig an viktga samhällsfrågor, men också psykologiska eller filosofiska problem. 

Jag uppskattade mycket hans uppsättning av Ibsens ”En folkefende” (”Ein Volksfeind”) för ett tiotal år sedan (även som gästspel inom ramen för Göteborgs Dans & Teaterfestival på Göteborgs Stadsteater). Där handlade det om att sätta ljuset på en som säger sanningen rakt ut i samhället, även om det är obekvämt. Det fick konsekvenser även i verkligheten. Två veckor efter gästspelet i Göteborg spelades uppsättningen i Shanghai. Efter en föreställning, under vilken Christoph Gawenda, i rollen som Stockman, eldat upp den lokala publiken så mycket att regimen kritiserades fritt, fick uppsättningen spelförbud i hela landet. Det fria ordet är ingen självklarhet, ens på teaterscenen.

När det gäller ”Vildanden” (Wildente) som hade premiär på Schaubühne igår, gör man det intressanta konstnärliga valet att spela den av Ibsens pjäser som är motpolen till ”En folkefiende”. Den senare handlar om att slå sönder den offentliga lögnen medan den förra handlar om att till varje pris bevara livslögnen inåt i familjen och när det misslyckas slutar det som en klassisk grekisk tragedi med döden.

För egen del tycker jag att det är en intressant hållning – att gå in i en så stor och komplex fråga som sanning och lögn, och hålla ihop den interna diskursen ännu tio år senare. Hur man resonerat kring begreppet lögn framgår när man läser programhäftet. Ett par av texterna diskuterar just det. Tydligast blir det kanske hos Christian Bermes, som lyfter fram 

Kafkas ”Processen” där man kan läsa att ”Lögnen blir den nya världsordningen”, och det känns som en bra skildring av vad som hände sedan, när det Första världskriget bröt ut. ”Lögnen finns överallt och är gränslös” skriver Bermes. Utan att han nämner det är det inte svårt att tänka på att det var så det blev även ett par decennier senare, innan Andra världskriget bröt ut, för att inte tala om hur träffande de fraserna är just nu, när till och med USA:s president kunde styrkas ha ljugit över 20 000 gånger, bara under sin första presidentperiod. 

För att inte prata om hur fakta som för bara några år sedan betraktades som självklara sanningar nu plötsligt framställs som personliga åsikter, inte minst i sociala medier och av ledande politiker som Trump eller Putin i Ryssland, som sprider rena lögner för att stödja sin egen sak. Med tanke på hur världen utvecklats de senaste decennierna har frågan fått större betydelse också filosofiskt. Jacques Derrida publicerade 2012 boken ”Histoire du mensonge; Prolégomènes ” (ung. ”Lögnens historia”) som även Bermes hänvisar till och man kan nog säga att Derrida gör det möjligt att bättre förstå sanningens och lögnens komplexa karaktärer också i ”Vildanden”. Hans dekonstruktion visar att det inte finns en sanning och en lögn, utan att det finns både sanningar och lögner som bär varandra, men som också ibland pekar åt ett helt annat håll.

I Ostermeiers ”Wildente”, där också dramaturgen Maja Zade medverkat i hög grad i manusbearbetningen, upplevde jag den första akten som ganska traditionell, med en presentation av familjerna Werle och Ekdahl, i en modernare kontext, pausad med starka musikinslag, som skapar en sorts rum att tänka efter kring vad det egentligen var som hände.

Efter pausen kommer explosionen när brevet från Håkon Werle landar hos Hedvig och där han skriver att hon ska få ett underhåll på 2000 € i månaden livet ut. Hedvigs pappa Hjalmar Ekdahl blir rasande eftersom han utgår ifrån att det beror på att det inte är han själv, utan Håkon Werle som är Hedvigs pappa. Hedvigs mamma, Gina Ekdahl, arbetade hos Håkon Werle under tiden hon träffade Hjalmar Ekdahl, problemet är att hon inte vet vem av dem som är Hedvigs pappa eftersom deras relationer överlappade varandra.

Pjäsen skrevs 1844, långt innan man kunde göra genetiska tester, så i den meningen är fadersfrågan utdaterad. Men i sak ändrar det inget. Hade Gina ljugit, eller var det bara så att hon inte visste? I denna uppsättning lutar det åt det senare. 

I detta skede i föreställningen kliver den sanningssökande och arvlösa sonen Gregers Werle 

(Markus Kohler) fram på scenen och börjar intervjua publiken, vänligt och  eftertänksamt om publikens egna förhållade till sanning och lögn. På frågan ”Har Du ljugit någon gång?” räcker alla upp handen, nästa steg blir att de som känner varandra och besöker föreställningen tillsammans nu får i uppgift att prata med varandra om saken. Från min plats i salongen var det svårt att se om det faktiskt blev några sådana samtal. Men det är förstås en diskussion som kanske inte tar slut med föreställningen, utan fortsätter efteråt. 

Å ena sidan är det i princip samma grepp att prata med publiken som Stockman/Gawenda hade i ”En folkefiende”. Å andra sidan är deras agerande helt olika. När Stockman försöker säga sanningen försöker Werle få reda på något om lögnerna. Cirkeln sluts, och den rest som blir över i denna dekonstruktion som Derrida skulle pekat på här är istället den stora tragedin när Ekdahl vänder sig bort från den flicka han varit far för i femton år och tar avstånd från henne helt. Och det är här som människan och tätt inpå henne teatern kommer in.

Människor är levande varelser fyllda av känslor, tankar, impulser och intuition. De fungerar inte som en gestaltning av filosofisk teori. I Ostermeiers ”Wildente” får detta ett ännu mer fasansfullt slut än i de flesta uppsättningar av pjäsen. Hedvig drar sig undan och skjuter sig med pappans pistol. I de flesta föreställningar är man van vid att knallen från skottet i princip är det sista man hör. Här blir det istället en utdragen och ytterst plågsam akt när vridscenen gång på gång, i varv efter varv, exponerar den döda flickan, hennes utom sig av sorg gråtande mamma och apatiska pappa längst till höger i rummet.

Är Hjalmar Ekdahl en projicering av Ibsen själv? Under studietiden var han tillsammans med en tio år äldre kvinna, Else Sophie Birkedalen, som födde en son som Ibsen aldrig träffade, men som han betalade underhåll för i femton år. Även i denna fråga, som egentligen inte spelar någon roll för pjäsens innehåll, blir sanningens och lögnens overifierbarhet väldigt tydlig.

Thomas Ostermeier, Maja Zade och teamet på Schaubühne lämnar publiken med fler ftågor än när den klev in i salongen. Och det är ur mitt perspektiv det bästa som kan hända i en teaterföreställning.

Redan när jag pluggade engelsk litteratur på universitetet för över fyrtio år sedan läste jag delar av ”Beowulf”, men jag nådde aldrig in i texten. Däremot fängslades jag av lokala skrönor om att delar av förloppet utspelades i mina hemtrakter, vid Joredfjorden söder om Fjällbacka och att rösgraven inte så långt från badplatsen i Sälvik skulle kunna vara just Beowulfs grav.

Det verkar inte finnas något som tyder på att det skulle vara så även om Beowulf var en av götarna, det nordgermanska folkslag som höll till i Västergötland och sannolikt också dök upp på Bohuskusten av och till eftersom man bedrev handel med nuvarande Frankrike och England.

Som många andra på sjuttiotalet förläste jag mig på Tolkiens ”Sagan om ringen” men jag visste inte hur viktig Beowulf hade varit för Tolkiens arbete med ringens värld. I efterordet till sin nyöversättning av ”Beowulf” skriver Gunnar D Hansson om en essä av Tolkien; ”Beowulf: The Monster and the Critics”, som med något halvår föregick publiceringen av ”The Hobbit”, upptakten till ringtrilogin. 

Och nu, när jag läser ”Beowulf” i Gunnar D Hansons lysande översättning är det mycket som kommer tillbaka, särskilt från ”The Hobbit” faktiskt. När jag genom gemensamma bekanta träffade Christopher Tolkien i södra Frankrike i början av åttiotalet förstod jag att Bilbo var en figur som dök upp när fadern skulle berätta godnattsagor för barnen och som därefter trollband Christopher under en stor del av hans liv, så starkt att han senare efter militärtjänst i RAF och lärare vid universitetet i Oxford blev både medförfattare och redaktör för ”The Silmarillion” (som jag köpte samma dag den kom ut i Sverige, jag fick läsa förordet tre gånger för att förstå det.) och ”History of the Middle Earth” i tolv band.

För första gången blir jag dessutom drabbad av ”Beowulf” när jag läser den. Inte för att jag ser kopplingen till Tolkien, utan av verkets egen kraft. Det är fascinerande att se hur de båda skrivare som nedtecknat det aktuella manuskriptet ”The Nowell Codex” smugit in en kristen Gud i berättelsen, trots att det framgår tydligt att detta är en berättelse som härstammar från hednisk tid, med olika typer av andeväsen som deltar i historien.

Det som friläggs i berättelsen är helt enkelt ett annat socialt system, ett hövdingedöme med noggrant utmejslade sociala regler, hur man markerar sin lojalitet och hur man blir belönad med guld, brynjor och svärd. När Beowulf rycker in för att hjälpa danerna och deras hövding Hrotgar gör han det ädelmodigt, utan något tydligt mål med egen vinning. Det handlar om att döda det våldsamma odjuret Grendel, vilket han lyckas med, och även dess moder. Ritualerna kring processen bär på ett allvar som i sin detaljrikedom och starka spänning mellan ont och gott är svårt att vända bort. Om man skalar av den språkliga högstämdheten, som hanteras skickligt av översättaren, blir det en rest som i sin energi fortsätter att leva sitt eget liv.

Efter processen kring Grendel händer inte så mycket, den gode hövdingen Beowulf regerar sitt område i femtio vintrar innan en ny drake börjar plåga grannskapet i Beowulfs kungarike i Götaland. Slutstriden äger rum runt ett kummel i en ödslig och bergig trakt, den plats som jag i ungdomen trodde var bronsåldersgraven i Sälvik. 

Denna strid, som slutar med att Beowulf dödar draken, men själv avlider av sviterna, får mig att tänka på Bilbos samtal med draken Smaug djupt nere i grottan med guldskatten, även om inte Bilbo strider med Smaug, så lyckas han upptäcka drakens oskyddade punkt, som senare bågskytten Bard träffar med en svart pil och därmed dödar draken.

Så ur mitt perspektiv är det så att Tolkien möjligen hämtat inspiration av Beowulf, men skrivit en helt annan berättelse utifrån sin egen litterära fantasi. Men de allra flesta klassiska berättelser har någon typ av påverkan från andra föregångare. Det är, inte minst i den muntliga berättartraditionen, en viktig faktor.

Gunnar D Hansson reder ut det mesta om kopplingen mellan Beowulf och Tolkien i sitt korta med innehållsrika efterord, så ur mitt perspektiv behöver inte den frågan utredas ytterligare. 

Det som istället återstår är att läsa denna nyöversättning av Beowulf och förundras över tidens gång, kulturens förändring och människors egenskaper som däremot inte verkar ha förändrats mot hur det såg ut för 1500 år sedan.