Under många år, hela andra halvan av 1900-talet, sågs Tyskland av västvärlden som ett sorts centrum för seklets historiska katastrofer. Och bland tyskarna fanns hela tiden minnet av Nazitysklands förbrytelser och framför allt Shoa i bakgrunden. Det stora genomslaget för att bryta tabun och prata om den kom genom den amerikanska TV-serien ”Holocaust” i slutet av 1970-talet. Därefter började en bearbetning på riktigt. I Västtyskland.
I DDR sköt man över skulden på nazisterna i Väst och vi ser fortfarande sviterna av det med den tilltagande högerextremismen i gamla DDR. Det är som om vissa delar av gamla öst inte tog in den stora förändring och frihetskänsla som drog genom Europa, främst förstås Tyskland när Berlinmuren föll.
Nu ser vi konsekvenserna av den eufori som rådde då. Händelsen sågs som nyliberalismen totala seger över världsordningen, en idag häpnadsväckande naivitet som tog sig uttryck i livsstilar som nog aldrig tidigare funnits, med frilansande entreprenörer som har kontakt med olika delar av världen via internet och utvecklar personliga varumärken i osannolikt hög takt. Victor Malm lyfte i en essä i Expressen (16/3 -25) om tidsandan fram Vincenzo Latronicos 2022 utgivna kortroman ”Perfection”, som elegant sammanfattar vidden av aningslösheten hos ”chicki-micki” kulturens fakturerande homeoffice-konsulter i Berlin.
Det handlar oftast om gamla Östberlin. Stadsdelar som Friedrichshain, Mitte och Alexanderplatz finns i bakgrunden. Jag läste den med stort intresse, för att det är en bild från en tid som nog aldrig kommer tillbaka. Under mitt besök i Berlin i april bläddrade jag på Pension Funk i en tidskrift som heter ”Berlin Direkt”. Numret handlade om en renovering av ett mindre slott i Berlin, dock var renoveringen inte mindre ambitiös. På tredje sidan lyftes ett Nietzsche-citat fram; ”Wer sich mit dem Zeitgeist vermählt, wird ganz schnell verwitvet” (Den som gifter sig med tidsandan blir ganska snabbt änkling). Citatet fascinerade mig, särskilt när jag tänkte på ”Perfection, som jag just då läst, så jag kollade upp citatet. Det visade sig vara av Kirkegaard, som visserligen betydde mycket för Nietzsche, men som ju ändå var en filosof i egen kraft.
Hynek Pallas refererade också till Vincenzo Latronicos ”Perfection” i GP nyligen (4/6) och såg det italienska paret i romanen som ett exempel på politiskt aningslösa hipsters som tydligt representerar den vanligaste typen även av svenskar som bott i utlandet, underförstått även Victor Malm som kände igen sig och mindes sin tid i Berlin som utvecklat sig snarlikt. Men den atmosfär som finns i Berlin nu är präglad inte bara av andra europeiska människor som hänger i Friedrichshain. Där har befolkningen genomgått stora förändringar sedan tiden för återföreningen. För ett par år sedan var vi på den klassiska krogen Ständige Vertretung och började prata med ett tyskt par vid bordet intill. De berättade om natten när muren föll, de bodde alldeles i närheten då och jag minns ännu deras förklarade ansiktsuttryck när de berättade att de ”bara gick rakt ut och vi möttes alla runt muren”. För den gruppen människor försvinner denna händelse aldrig, men det har också på allvar kommit att påverka de unga generationerna och i just Berlin har man verkligen börjat släppa på formalia och den klassiskt tyska stelheten som fanns i alla offentliga sammanhang.
Däremot är de hippa stadsdelarna i gamla Östberlin inte särskilt representativa ens för hur det ser ut i Berlin som helhet. Berlin är ungefär tre gånger så stort som Stockholm, både till ytan och antalet invånare. När jag för tredje gången var i Berlin i år, i slutet av maj gjorde Ann-Marie och jag en utflykt till Botanischer Volkspark Pankov. På kartan ser det ut som om det ligger i norra centrum av stan, men det visade sig ligga väldigt långt bort. Först tog vi U-Bahn till Pankov, som också är det gamla DDR:s mest klassiska stadsdel. Där utropades DDR 1949 och på slottet Schönhausen fördes de så kallade 4+2 samtalen (USA-Storbritannien-Frankrike-Sovjet + Väst- och Östtyskland) om Tysklands framtid inför återföreningen 1990.
Sedan kuskade vi runt på lokala bussar för att sedan gå till fots en halvtimme upp till Volkspark. Det var kanske promenaden mellan de delvis slitna villaområdena och småstadskänslan som gav åtminstone mig en bild av hur det ser ut i en stor del av gamla DDR. Huvudsakligen äldre personer som åker kollektivt, sannolikt bodde de flesta där även innan 1989. Ute på gatorna såg jag endast personer med fysiska problem, rullstol eller på andra sätt. De enda yngre jag kunde se var personer från hemtjänsten, sjukvården eller matbud. Här fanns inget av det storstadstempo som präglar de centrala delarna av stan, snarare uppgivenhet och letargi.
Volkspark Pankov var en upplevelse. Där fanns en yta på 2000 kvadratmeter där man fritt kunde odla grönsaker. Flera kvinnor i hijab gick omkring och rensade ogräs och planterade saker. Parken hade inte mycket information att erbjuda. Däremot var det en väldigt stor och inte så välordnad naturupplevelse. Vid ett slitet förrådshus hängde ett gäng parkarbetare i orangea arbetskläder och drack kaffe i solen.
Kontrasten mot Botanischer Garten i närheten av Dalhem i gamla Västberlin var slående. Dit åkte vi dagen därpå och en mer vetenskapligt strukturerad och planerad botanisk trädgård är nu svår att hitta. Den är mycket mindre än Pankov, men presenterar växter från hela världen, indelat i områden i parken, med enorma växthus och vackra vandringsleder och promenadvägar genom hela parken. Jag kunde inte låta bli att tänka på att det var här som min vän Hans Heynemann arbetade som trädgårdsmästare fram till 1938, när han som jude flydde från Tyskland till Sverige. Så skillnaderna inom Berlin, såväl som inom Tyskland, är fortfarande stora och mycket av den specifika karaktären som finns i gamla Väst och Öst hittar man snart om man rör sig bortom Alexanderplatz och Kurfürstendamm.
Men kanske är det så att det framför allt är människorna snarare än träd och gator som präglar staden och hur den uppfattas. Nu är det tredje/fjärde generationen efter kriget och det råder ett helt annat tonläge. Det skulle man möjligen kunna sammanfatta med hälsningsfrasen jag hörde på den tyska radiokanalen Deutschlandfunk för några dagar sedan när en journalist ringde upp en professor på ett prestigefullt universitet i (Väst-)Tyskland. Journalisten sa:
”Hallo aus Berlin”
