En av de saker jag uppskattar mest med Thomas Ostermeiers produktioner på Schaubühne i Berlin är det långsiktiga arbetet med att på olika sätt ta sig an viktga samhällsfrågor, men också psykologiska eller filosofiska problem.
Jag uppskattade mycket hans uppsättning av Ibsens ”En folkefende” (”Ein Volksfeind”) för ett tiotal år sedan (även som gästspel inom ramen för Göteborgs Dans & Teaterfestival på Göteborgs Stadsteater). Där handlade det om att sätta ljuset på en som säger sanningen rakt ut i samhället, även om det är obekvämt. Det fick konsekvenser även i verkligheten. Två veckor efter gästspelet i Göteborg spelades uppsättningen i Shanghai. Efter en föreställning, under vilken Christoph Gawenda, i rollen som Stockman, eldat upp den lokala publiken så mycket att regimen kritiserades fritt, fick uppsättningen spelförbud i hela landet. Det fria ordet är ingen självklarhet, ens på teaterscenen.
När det gäller ”Vildanden” (Wildente) som hade premiär på Schaubühne igår, gör man det intressanta konstnärliga valet att spela den av Ibsens pjäser som är motpolen till ”En folkefiende”. Den senare handlar om att slå sönder den offentliga lögnen medan den förra handlar om att till varje pris bevara livslögnen inåt i familjen och när det misslyckas slutar det som en klassisk grekisk tragedi med döden.
För egen del tycker jag att det är en intressant hållning – att gå in i en så stor och komplex fråga som sanning och lögn, och hålla ihop den interna diskursen ännu tio år senare. Hur man resonerat kring begreppet lögn framgår när man läser programhäftet. Ett par av texterna diskuterar just det. Tydligast blir det kanske hos Christian Bermes, som lyfter fram
Kafkas ”Processen” där man kan läsa att ”Lögnen blir den nya världsordningen”, och det känns som en bra skildring av vad som hände sedan, när det Första världskriget bröt ut. ”Lögnen finns överallt och är gränslös” skriver Bermes. Utan att han nämner det är det inte svårt att tänka på att det var så det blev även ett par decennier senare, innan Andra världskriget bröt ut, för att inte tala om hur träffande de fraserna är just nu, när till och med USA:s president kunde styrkas ha ljugit över 20 000 gånger, bara under sin första presidentperiod.
För att inte prata om hur fakta som för bara några år sedan betraktades som självklara sanningar nu plötsligt framställs som personliga åsikter, inte minst i sociala medier och av ledande politiker som Trump eller Putin i Ryssland, som sprider rena lögner för att stödja sin egen sak. Med tanke på hur världen utvecklats de senaste decennierna har frågan fått större betydelse också filosofiskt. Jacques Derrida publicerade 2012 boken ”Histoire du mensonge; Prolégomènes ” (ung. ”Lögnens historia”) som även Bermes hänvisar till och man kan nog säga att Derrida gör det möjligt att bättre förstå sanningens och lögnens komplexa karaktärer också i ”Vildanden”. Hans dekonstruktion visar att det inte finns en sanning och en lögn, utan att det finns både sanningar och lögner som bär varandra, men som också ibland pekar åt ett helt annat håll.
I Ostermeiers ”Wildente”, där också dramaturgen Maja Zade medverkat i hög grad i manusbearbetningen, upplevde jag den första akten som ganska traditionell, med en presentation av familjerna Werle och Ekdahl, i en modernare kontext, pausad med starka musikinslag, som skapar en sorts rum att tänka efter kring vad det egentligen var som hände.
Efter pausen kommer explosionen när brevet från Håkon Werle landar hos Hedvig och där han skriver att hon ska få ett underhåll på 2000 € i månaden livet ut. Hedvigs pappa Hjalmar Ekdahl blir rasande eftersom han utgår ifrån att det beror på att det inte är han själv, utan Håkon Werle som är Hedvigs pappa. Hedvigs mamma, Gina Ekdahl, arbetade hos Håkon Werle under tiden hon träffade Hjalmar Ekdahl, problemet är att hon inte vet vem av dem som är Hedvigs pappa eftersom deras relationer överlappade varandra.
Pjäsen skrevs 1844, långt innan man kunde göra genetiska tester, så i den meningen är fadersfrågan utdaterad. Men i sak ändrar det inget. Hade Gina ljugit, eller var det bara så att hon inte visste? I denna uppsättning lutar det åt det senare.
I detta skede i föreställningen kliver den sanningssökande och arvlösa sonen Gregers Werle
(Markus Kohler) fram på scenen och börjar intervjua publiken, vänligt och eftertänksamt om publikens egna förhållade till sanning och lögn. På frågan ”Har Du ljugit någon gång?” räcker alla upp handen, nästa steg blir att de som känner varandra och besöker föreställningen tillsammans nu får i uppgift att prata med varandra om saken. Från min plats i salongen var det svårt att se om det faktiskt blev några sådana samtal. Men det är förstås en diskussion som kanske inte tar slut med föreställningen, utan fortsätter efteråt.
Å ena sidan är det i princip samma grepp att prata med publiken som Stockman/Gawenda hade i ”En folkefiende”. Å andra sidan är deras agerande helt olika. När Stockman försöker säga sanningen försöker Werle få reda på något om lögnerna. Cirkeln sluts, och den rest som blir över i denna dekonstruktion som Derrida skulle pekat på här är istället den stora tragedin när Ekdahl vänder sig bort från den flicka han varit far för i femton år och tar avstånd från henne helt. Och det är här som människan och tätt inpå henne teatern kommer in.
Människor är levande varelser fyllda av känslor, tankar, impulser och intuition. De fungerar inte som en gestaltning av filosofisk teori. I Ostermeiers ”Wildente” får detta ett ännu mer fasansfullt slut än i de flesta uppsättningar av pjäsen. Hedvig drar sig undan och skjuter sig med pappans pistol. I de flesta föreställningar är man van vid att knallen från skottet i princip är det sista man hör. Här blir det istället en utdragen och ytterst plågsam akt när vridscenen gång på gång, i varv efter varv, exponerar den döda flickan, hennes utom sig av sorg gråtande mamma och apatiska pappa längst till höger i rummet.
Är Hjalmar Ekdahl en projicering av Ibsen själv? Under studietiden var han tillsammans med en tio år äldre kvinna, Else Sophie Birkedalen, som födde en son som Ibsen aldrig träffade, men som han betalade underhåll för i femton år. Även i denna fråga, som egentligen inte spelar någon roll för pjäsens innehåll, blir sanningens och lögnens overifierbarhet väldigt tydlig.
Thomas Ostermeier, Maja Zade och teamet på Schaubühne lämnar publiken med fler ftågor än när den klev in i salongen. Och det är ur mitt perspektiv det bästa som kan hända i en teaterföreställning.
