Björn Sandmark bloggar.

Redan när jag pluggade engelsk litteratur på universitetet för över fyrtio år sedan läste jag delar av ”Beowulf”, men jag nådde aldrig in i texten. Däremot fängslades jag av lokala skrönor om att delar av förloppet utspelades i mina hemtrakter, vid Joredfjorden söder om Fjällbacka och att rösgraven inte så långt från badplatsen i Sälvik skulle kunna vara just Beowulfs grav.

Det verkar inte finnas något som tyder på att det skulle vara så även om Beowulf var en av götarna, det nordgermanska folkslag som höll till i Västergötland och sannolikt också dök upp på Bohuskusten av och till eftersom man bedrev handel med nuvarande Frankrike och England.

Som många andra på sjuttiotalet förläste jag mig på Tolkiens ”Sagan om ringen” men jag visste inte hur viktig Beowulf hade varit för Tolkiens arbete med ringens värld. I efterordet till sin nyöversättning av ”Beowulf” skriver Gunnar D Hansson om en essä av Tolkien; ”Beowulf: The Monster and the Critics”, som med något halvår föregick publiceringen av ”The Hobbit”, upptakten till ringtrilogin. 

Och nu, när jag läser ”Beowulf” i Gunnar D Hansons lysande översättning är det mycket som kommer tillbaka, särskilt från ”The Hobbit” faktiskt. När jag genom gemensamma bekanta träffade Christopher Tolkien i södra Frankrike i början av åttiotalet förstod jag att Bilbo var en figur som dök upp när fadern skulle berätta godnattsagor för barnen och som därefter trollband Christopher under en stor del av hans liv, så starkt att han senare efter militärtjänst i RAF och lärare vid universitetet i Oxford blev både medförfattare och redaktör för ”The Silmarillion” (som jag köpte samma dag den kom ut i Sverige, jag fick läsa förordet tre gånger för att förstå det.) och ”History of the Middle Earth” i tolv band.

För första gången blir jag dessutom drabbad av ”Beowulf” när jag läser den. Inte för att jag ser kopplingen till Tolkien, utan av verkets egen kraft. Det är fascinerande att se hur de båda skrivare som nedtecknat det aktuella manuskriptet ”The Nowell Codex” smugit in en kristen Gud i berättelsen, trots att det framgår tydligt att detta är en berättelse som härstammar från hednisk tid, med olika typer av andeväsen som deltar i historien.

Det som friläggs i berättelsen är helt enkelt ett annat socialt system, ett hövdingedöme med noggrant utmejslade sociala regler, hur man markerar sin lojalitet och hur man blir belönad med guld, brynjor och svärd. När Beowulf rycker in för att hjälpa danerna och deras hövding Hrotgar gör han det ädelmodigt, utan något tydligt mål med egen vinning. Det handlar om att döda det våldsamma odjuret Grendel, vilket han lyckas med, och även dess moder. Ritualerna kring processen bär på ett allvar som i sin detaljrikedom och starka spänning mellan ont och gott är svårt att vända bort. Om man skalar av den språkliga högstämdheten, som hanteras skickligt av översättaren, blir det en rest som i sin energi fortsätter att leva sitt eget liv.

Efter processen kring Grendel händer inte så mycket, den gode hövdingen Beowulf regerar sitt område i femtio vintrar innan en ny drake börjar plåga grannskapet i Beowulfs kungarike i Götaland. Slutstriden äger rum runt ett kummel i en ödslig och bergig trakt, den plats som jag i ungdomen trodde var bronsåldersgraven i Sälvik. 

Denna strid, som slutar med att Beowulf dödar draken, men själv avlider av sviterna, får mig att tänka på Bilbos samtal med draken Smaug djupt nere i grottan med guldskatten, även om inte Bilbo strider med Smaug, så lyckas han upptäcka drakens oskyddade punkt, som senare bågskytten Bard träffar med en svart pil och därmed dödar draken.

Så ur mitt perspektiv är det så att Tolkien möjligen hämtat inspiration av Beowulf, men skrivit en helt annan berättelse utifrån sin egen litterära fantasi. Men de allra flesta klassiska berättelser har någon typ av påverkan från andra föregångare. Det är, inte minst i den muntliga berättartraditionen, en viktig faktor.

Gunnar D Hansson reder ut det mesta om kopplingen mellan Beowulf och Tolkien i sitt korta med innehållsrika efterord, så ur mitt perspektiv behöver inte den frågan utredas ytterligare. 

Det som istället återstår är att läsa denna nyöversättning av Beowulf och förundras över tidens gång, kulturens förändring och människors egenskaper som däremot inte verkar ha förändrats mot hur det såg ut för 1500 år sedan.

Igår kväll kom vi hem till Göteborg mitt i straffsparksläggningen i EM-kvartsfinalen mellan Sverige och England. Folk stod samlade framför en TV inne på Centralstationen och jublade när vi gick förbi, eftersom Sverige då tydligen satt en straff. Sedan gick det sämre, vilket vi var lyckligt omedvetna om. Vi hann med 11:n som kom precis när vi kom ut på Drottningtorget.

Vid Brunnsparken steg det på två lag från samma portugisiska klubb, pojkar i yngre tonåren. De var på gott humör, men det eskalerade snabbt när ett engelskt flicklag hoppade på vid Järntorget med ett jubelvrål, eftersom matchen mot Sverige tydligen var över och England hade vunnit.

Det är svårt att sätta ord på den stämning som spred sig i hela den extralånga vagnen över den engelska segern och även vi som kanske hade hoppats på en svensk seger drogs med.

Alla pratade med alla, skratt, högljutt gafflande, omtänksamma gester, ren glädje. Det var en förmån att råka hamna mitt i denna klang-och-jubelföreställning och det gjorde absolut inget att det var kokhett, trångt, ja till och med svårt att röra sig, särskilt när vi försökte ta oss av vagnen med ryggsäck och varsin resväska. Men alla hjälptes åt och och det gick fint. Det var värt varenda minut.

Under många år, hela andra halvan av 1900-talet, sågs Tyskland av västvärlden som ett sorts centrum för seklets historiska katastrofer. Och bland tyskarna fanns hela tiden minnet av Nazitysklands förbrytelser och framför allt Shoa i bakgrunden. Det stora genomslaget för att bryta tabun och prata om den kom genom den amerikanska TV-serien ”Holocaust” i slutet av 1970-talet. Därefter började en bearbetning på riktigt. I Västtyskland.  

I DDR sköt man över skulden på nazisterna i Väst och vi ser fortfarande sviterna av det med den tilltagande högerextremismen i gamla DDR. Det är som om vissa delar av gamla öst inte tog in den stora förändring och frihetskänsla som drog genom Europa, främst förstås Tyskland när Berlinmuren föll.  

Nu ser vi konsekvenserna av den eufori som rådde då. Händelsen sågs som nyliberalismen totala seger över världsordningen, en idag häpnadsväckande naivitet som tog sig uttryck i livsstilar som nog aldrig tidigare funnits, med frilansande entreprenörer som har kontakt med olika delar av världen via internet och utvecklar personliga varumärken i osannolikt hög takt. Victor Malm lyfte i en essä i Expressen (16/3 -25) om tidsandan fram Vincenzo Latronicos 2022 utgivna kortroman ”Perfection”, som elegant sammanfattar vidden av aningslösheten hos ”chicki-micki” kulturens fakturerande homeoffice-konsulter i Berlin.  

Det handlar oftast om gamla Östberlin. Stadsdelar som Friedrichshain, Mitte och Alexanderplatz finns i bakgrunden. Jag läste den med stort intresse, för att det är en bild från en tid som nog aldrig kommer tillbaka. Under mitt besök i Berlin i april bläddrade jag på Pension Funk i en tidskrift som heter ”Berlin Direkt”. Numret handlade om en renovering av ett mindre slott i Berlin, dock var renoveringen inte mindre ambitiös. På tredje sidan lyftes ett Nietzsche-citat fram; ”Wer sich mit dem Zeitgeist vermählt, wird ganz schnell verwitvet” (Den som gifter sig med tidsandan blir ganska snabbt änkling). Citatet fascinerade mig, särskilt när jag tänkte på ”Perfection, som jag just då läst, så jag kollade upp citatet. Det visade sig vara av Kirkegaard, som visserligen betydde mycket för Nietzsche, men som ju ändå var en filosof i egen kraft.  

Hynek Pallas refererade också till Vincenzo Latronicos ”Perfection” i GP nyligen (4/6) och såg det italienska paret i romanen som ett exempel på politiskt aningslösa hipsters som tydligt representerar den vanligaste typen även av svenskar som bott i utlandet, underförstått även Victor Malm som kände igen sig och mindes sin tid i Berlin som utvecklat sig snarlikt. Men den atmosfär som finns i Berlin nu är präglad inte bara av andra europeiska människor som hänger i Friedrichshain. Där har befolkningen genomgått stora förändringar sedan tiden för återföreningen. För ett par år sedan var vi på den klassiska krogen Ständige Vertretung och började prata med ett tyskt par vid bordet intill. De berättade om natten när muren föll, de bodde alldeles i närheten då och jag minns ännu deras förklarade ansiktsuttryck när de berättade att de ”bara gick rakt ut och vi möttes alla runt muren”. För den gruppen människor försvinner denna händelse aldrig, men det har också på allvar kommit att påverka de unga generationerna och i just Berlin har man verkligen börjat släppa på formalia och den klassiskt tyska stelheten som fanns i alla offentliga sammanhang.

Däremot är de hippa stadsdelarna i gamla Östberlin inte särskilt representativa ens för hur det ser ut i Berlin som helhet. Berlin är ungefär tre gånger så stort som Stockholm, både till ytan och antalet invånare. När jag för tredje gången var i Berlin i år, i slutet av maj gjorde Ann-Marie och jag en utflykt till Botanischer Volkspark Pankov. På kartan ser det ut som om det ligger i norra centrum av stan, men det visade sig ligga väldigt långt bort. Först tog vi U-Bahn till Pankov, som också är det gamla DDR:s mest klassiska stadsdel. Där utropades DDR 1949 och på slottet Schönhausen fördes de så kallade 4+2 samtalen (USA-Storbritannien-Frankrike-Sovjet + Väst- och Östtyskland) om Tysklands framtid inför återföreningen 1990. 

Sedan kuskade vi runt på lokala bussar för att sedan gå till fots en halvtimme upp till Volkspark. Det var kanske promenaden mellan de delvis slitna villaområdena och småstadskänslan som gav åtminstone mig en bild av hur det ser ut i en stor del av gamla DDR. Huvudsakligen äldre personer som åker kollektivt, sannolikt bodde de flesta där även innan 1989. Ute på gatorna såg jag endast personer med fysiska problem, rullstol eller på andra sätt. De enda yngre jag kunde se var personer från hemtjänsten, sjukvården eller matbud. Här fanns inget av det storstadstempo som präglar de centrala delarna av stan, snarare uppgivenhet och letargi. 

Volkspark Pankov var en upplevelse. Där fanns en yta på 2000 kvadratmeter där man fritt kunde odla grönsaker. Flera kvinnor i hijab gick omkring och rensade ogräs och planterade saker. Parken hade inte mycket information att erbjuda. Däremot var det en väldigt stor och inte så välordnad naturupplevelse. Vid ett slitet förrådshus hängde ett gäng parkarbetare i orangea arbetskläder och drack kaffe i solen. 

Kontrasten mot Botanischer Garten i närheten av Dalhem i gamla Västberlin var slående. Dit åkte vi dagen därpå och en mer vetenskapligt strukturerad och planerad botanisk trädgård är nu svår att hitta. Den är mycket mindre än Pankov, men presenterar växter från hela världen, indelat i områden i parken, med enorma växthus och vackra vandringsleder och promenadvägar genom hela parken. Jag kunde inte låta bli att tänka på att det var här som min vän Hans Heynemann arbetade som trädgårdsmästare fram till 1938, när han som jude flydde från Tyskland till Sverige. Så skillnaderna inom Berlin, såväl som inom Tyskland, är fortfarande stora och mycket av den specifika karaktären som finns i gamla Väst och Öst hittar man snart om man rör sig bortom Alexanderplatz och Kurfürstendamm.  

Men kanske är det så att det framför allt är människorna snarare än träd och gator som präglar staden och hur den uppfattas. Nu är det tredje/fjärde generationen efter kriget och det råder ett helt annat tonläge. Det skulle man möjligen kunna sammanfatta med hälsningsfrasen jag hörde på den tyska radiokanalen Deutschlandfunk för några dagar sedan när en journalist ringde upp en professor på ett prestigefullt universitet i (Väst-)Tyskland. Journalisten sa:  

”Hallo aus Berlin”