Björn Sandmark bloggar.

En av de saker jag uppskattar mest med Thomas Ostermeiers produktioner på Schaubühne i Berlin är det långsiktiga arbetet med att på olika sätt ta sig an viktga samhällsfrågor, men också psykologiska eller filosofiska problem. 

Jag uppskattade mycket hans uppsättning av Ibsens ”En folkefende” (”Ein Volksfeind”) för ett tiotal år sedan (även som gästspel inom ramen för Göteborgs Dans & Teaterfestival på Göteborgs Stadsteater). Där handlade det om att sätta ljuset på en som säger sanningen rakt ut i samhället, även om det är obekvämt. Det fick konsekvenser även i verkligheten. Två veckor efter gästspelet i Göteborg spelades uppsättningen i Shanghai. Efter en föreställning, under vilken Christoph Gawenda, i rollen som Stockman, eldat upp den lokala publiken så mycket att regimen kritiserades fritt, fick uppsättningen spelförbud i hela landet. Det fria ordet är ingen självklarhet, ens på teaterscenen.

När det gäller ”Vildanden” (Wildente) som hade premiär på Schaubühne igår, gör man det intressanta konstnärliga valet att spela den av Ibsens pjäser som är motpolen till ”En folkefiende”. Den senare handlar om att slå sönder den offentliga lögnen medan den förra handlar om att till varje pris bevara livslögnen inåt i familjen och när det misslyckas slutar det som en klassisk grekisk tragedi med döden.

För egen del tycker jag att det är en intressant hållning – att gå in i en så stor och komplex fråga som sanning och lögn, och hålla ihop den interna diskursen ännu tio år senare. Hur man resonerat kring begreppet lögn framgår när man läser programhäftet. Ett par av texterna diskuterar just det. Tydligast blir det kanske hos Christian Bermes, som lyfter fram 

Kafkas ”Processen” där man kan läsa att ”Lögnen blir den nya världsordningen”, och det känns som en bra skildring av vad som hände sedan, när det Första världskriget bröt ut. ”Lögnen finns överallt och är gränslös” skriver Bermes. Utan att han nämner det är det inte svårt att tänka på att det var så det blev även ett par decennier senare, innan Andra världskriget bröt ut, för att inte tala om hur träffande de fraserna är just nu, när till och med USA:s president kunde styrkas ha ljugit över 20 000 gånger, bara under sin första presidentperiod. 

För att inte prata om hur fakta som för bara några år sedan betraktades som självklara sanningar nu plötsligt framställs som personliga åsikter, inte minst i sociala medier och av ledande politiker som Trump eller Putin i Ryssland, som sprider rena lögner för att stödja sin egen sak. Med tanke på hur världen utvecklats de senaste decennierna har frågan fått större betydelse också filosofiskt. Jacques Derrida publicerade 2012 boken ”Histoire du mensonge; Prolégomènes ” (ung. ”Lögnens historia”) som även Bermes hänvisar till och man kan nog säga att Derrida gör det möjligt att bättre förstå sanningens och lögnens komplexa karaktärer också i ”Vildanden”. Hans dekonstruktion visar att det inte finns en sanning och en lögn, utan att det finns både sanningar och lögner som bär varandra, men som också ibland pekar åt ett helt annat håll.

I Ostermeiers ”Wildente”, där också dramaturgen Maja Zade medverkat i hög grad i manusbearbetningen, upplevde jag den första akten som ganska traditionell, med en presentation av familjerna Werle och Ekdahl, i en modernare kontext, pausad med starka musikinslag, som skapar en sorts rum att tänka efter kring vad det egentligen var som hände.

Efter pausen kommer explosionen när brevet från Håkon Werle landar hos Hedvig och där han skriver att hon ska få ett underhåll på 2000 € i månaden livet ut. Hedvigs pappa Hjalmar Ekdahl blir rasande eftersom han utgår ifrån att det beror på att det inte är han själv, utan Håkon Werle som är Hedvigs pappa. Hedvigs mamma, Gina Ekdahl, arbetade hos Håkon Werle under tiden hon träffade Hjalmar Ekdahl, problemet är att hon inte vet vem av dem som är Hedvigs pappa eftersom deras relationer överlappade varandra.

Pjäsen skrevs 1844, långt innan man kunde göra genetiska tester, så i den meningen är fadersfrågan utdaterad. Men i sak ändrar det inget. Hade Gina ljugit, eller var det bara så att hon inte visste? I denna uppsättning lutar det åt det senare. 

I detta skede i föreställningen kliver den sanningssökande och arvlösa sonen Gregers Werle 

(Markus Kohler) fram på scenen och börjar intervjua publiken, vänligt och  eftertänksamt om publikens egna förhållade till sanning och lögn. På frågan ”Har Du ljugit någon gång?” räcker alla upp handen, nästa steg blir att de som känner varandra och besöker föreställningen tillsammans nu får i uppgift att prata med varandra om saken. Från min plats i salongen var det svårt att se om det faktiskt blev några sådana samtal. Men det är förstås en diskussion som kanske inte tar slut med föreställningen, utan fortsätter efteråt. 

Å ena sidan är det i princip samma grepp att prata med publiken som Stockman/Gawenda hade i ”En folkefiende”. Å andra sidan är deras agerande helt olika. När Stockman försöker säga sanningen försöker Werle få reda på något om lögnerna. Cirkeln sluts, och den rest som blir över i denna dekonstruktion som Derrida skulle pekat på här är istället den stora tragedin när Ekdahl vänder sig bort från den flicka han varit far för i femton år och tar avstånd från henne helt. Och det är här som människan och tätt inpå henne teatern kommer in.

Människor är levande varelser fyllda av känslor, tankar, impulser och intuition. De fungerar inte som en gestaltning av filosofisk teori. I Ostermeiers ”Wildente” får detta ett ännu mer fasansfullt slut än i de flesta uppsättningar av pjäsen. Hedvig drar sig undan och skjuter sig med pappans pistol. I de flesta föreställningar är man van vid att knallen från skottet i princip är det sista man hör. Här blir det istället en utdragen och ytterst plågsam akt när vridscenen gång på gång, i varv efter varv, exponerar den döda flickan, hennes utom sig av sorg gråtande mamma och apatiska pappa längst till höger i rummet.

Är Hjalmar Ekdahl en projicering av Ibsen själv? Under studietiden var han tillsammans med en tio år äldre kvinna, Else Sophie Birkedalen, som födde en son som Ibsen aldrig träffade, men som han betalade underhåll för i femton år. Även i denna fråga, som egentligen inte spelar någon roll för pjäsens innehåll, blir sanningens och lögnens overifierbarhet väldigt tydlig.

Thomas Ostermeier, Maja Zade och teamet på Schaubühne lämnar publiken med fler ftågor än när den klev in i salongen. Och det är ur mitt perspektiv det bästa som kan hända i en teaterföreställning.

Redan när jag pluggade engelsk litteratur på universitetet för över fyrtio år sedan läste jag delar av ”Beowulf”, men jag nådde aldrig in i texten. Däremot fängslades jag av lokala skrönor om att delar av förloppet utspelades i mina hemtrakter, vid Joredfjorden söder om Fjällbacka och att rösgraven inte så långt från badplatsen i Sälvik skulle kunna vara just Beowulfs grav.

Det verkar inte finnas något som tyder på att det skulle vara så även om Beowulf var en av götarna, det nordgermanska folkslag som höll till i Västergötland och sannolikt också dök upp på Bohuskusten av och till eftersom man bedrev handel med nuvarande Frankrike och England.

Som många andra på sjuttiotalet förläste jag mig på Tolkiens ”Sagan om ringen” men jag visste inte hur viktig Beowulf hade varit för Tolkiens arbete med ringens värld. I efterordet till sin nyöversättning av ”Beowulf” skriver Gunnar D Hansson om en essä av Tolkien; ”Beowulf: The Monster and the Critics”, som med något halvår föregick publiceringen av ”The Hobbit”, upptakten till ringtrilogin. 

Och nu, när jag läser ”Beowulf” i Gunnar D Hansons lysande översättning är det mycket som kommer tillbaka, särskilt från ”The Hobbit” faktiskt. När jag genom gemensamma bekanta träffade Christopher Tolkien i södra Frankrike i början av åttiotalet förstod jag att Bilbo var en figur som dök upp när fadern skulle berätta godnattsagor för barnen och som därefter trollband Christopher under en stor del av hans liv, så starkt att han senare efter militärtjänst i RAF och lärare vid universitetet i Oxford blev både medförfattare och redaktör för ”The Silmarillion” (som jag köpte samma dag den kom ut i Sverige, jag fick läsa förordet tre gånger för att förstå det.) och ”History of the Middle Earth” i tolv band.

För första gången blir jag dessutom drabbad av ”Beowulf” när jag läser den. Inte för att jag ser kopplingen till Tolkien, utan av verkets egen kraft. Det är fascinerande att se hur de båda skrivare som nedtecknat det aktuella manuskriptet ”The Nowell Codex” smugit in en kristen Gud i berättelsen, trots att det framgår tydligt att detta är en berättelse som härstammar från hednisk tid, med olika typer av andeväsen som deltar i historien.

Det som friläggs i berättelsen är helt enkelt ett annat socialt system, ett hövdingedöme med noggrant utmejslade sociala regler, hur man markerar sin lojalitet och hur man blir belönad med guld, brynjor och svärd. När Beowulf rycker in för att hjälpa danerna och deras hövding Hrotgar gör han det ädelmodigt, utan något tydligt mål med egen vinning. Det handlar om att döda det våldsamma odjuret Grendel, vilket han lyckas med, och även dess moder. Ritualerna kring processen bär på ett allvar som i sin detaljrikedom och starka spänning mellan ont och gott är svårt att vända bort. Om man skalar av den språkliga högstämdheten, som hanteras skickligt av översättaren, blir det en rest som i sin energi fortsätter att leva sitt eget liv.

Efter processen kring Grendel händer inte så mycket, den gode hövdingen Beowulf regerar sitt område i femtio vintrar innan en ny drake börjar plåga grannskapet i Beowulfs kungarike i Götaland. Slutstriden äger rum runt ett kummel i en ödslig och bergig trakt, den plats som jag i ungdomen trodde var bronsåldersgraven i Sälvik. 

Denna strid, som slutar med att Beowulf dödar draken, men själv avlider av sviterna, får mig att tänka på Bilbos samtal med draken Smaug djupt nere i grottan med guldskatten, även om inte Bilbo strider med Smaug, så lyckas han upptäcka drakens oskyddade punkt, som senare bågskytten Bard träffar med en svart pil och därmed dödar draken.

Så ur mitt perspektiv är det så att Tolkien möjligen hämtat inspiration av Beowulf, men skrivit en helt annan berättelse utifrån sin egen litterära fantasi. Men de allra flesta klassiska berättelser har någon typ av påverkan från andra föregångare. Det är, inte minst i den muntliga berättartraditionen, en viktig faktor.

Gunnar D Hansson reder ut det mesta om kopplingen mellan Beowulf och Tolkien i sitt korta med innehållsrika efterord, så ur mitt perspektiv behöver inte den frågan utredas ytterligare. 

Det som istället återstår är att läsa denna nyöversättning av Beowulf och förundras över tidens gång, kulturens förändring och människors egenskaper som däremot inte verkar ha förändrats mot hur det såg ut för 1500 år sedan.

Igår kväll kom vi hem till Göteborg mitt i straffsparksläggningen i EM-kvartsfinalen mellan Sverige och England. Folk stod samlade framför en TV inne på Centralstationen och jublade när vi gick förbi, eftersom Sverige då tydligen satt en straff. Sedan gick det sämre, vilket vi var lyckligt omedvetna om. Vi hann med 11:n som kom precis när vi kom ut på Drottningtorget.

Vid Brunnsparken steg det på två lag från samma portugisiska klubb, pojkar i yngre tonåren. De var på gott humör, men det eskalerade snabbt när ett engelskt flicklag hoppade på vid Järntorget med ett jubelvrål, eftersom matchen mot Sverige tydligen var över och England hade vunnit.

Det är svårt att sätta ord på den stämning som spred sig i hela den extralånga vagnen över den engelska segern och även vi som kanske hade hoppats på en svensk seger drogs med.

Alla pratade med alla, skratt, högljutt gafflande, omtänksamma gester, ren glädje. Det var en förmån att råka hamna mitt i denna klang-och-jubelföreställning och det gjorde absolut inget att det var kokhett, trångt, ja till och med svårt att röra sig, särskilt när vi försökte ta oss av vagnen med ryggsäck och varsin resväska. Men alla hjälptes åt och och det gick fint. Det var värt varenda minut.