Björn Sandmark bloggar

Idag avslutas FIND-festivalen på Schaubühne i Berlin. Det är en av de festivaler i Tyskland som har störst internationell närvaro. Theatertreffen som är i andra halvan av ma,j är också en fin festival, men där väljer man ut och spelar de tio bästa tyska utsättningarna från det gångna året.

Teatern i Europa är hotad på flera sätt, främst ekonomiskt. När ETC, European Theatre Convention, som är Europas största teaternätverk, genomförde sin årsstämma i Aten förra veckan blev det tydligt att det går snabbt nu. Neddragningarna är omfattande på många håll i Europa och man enades om en strategi för att sätta ljuset på de omständigheterna.

Backa Teater var representerad på ETC, genom Lisa Nowotny och konstnärliga chefen Lasse Melin. Även på FIND-festivalen kunde man märka att flera föreställningar faktiskt hade några år på nacken, även om det inte var något problem att fördjupa sig ytterligare i. Allt var av högsta kvalitet.

Jag var där när festivalen öppnade förra fredagen (3 maj) och såg tre föreställningar den dagen. ”Safe House” av Enda Walsh och Anna Mullarkey med en lysande skådespelarinsats av Kate Gilmore, om en traumatisk uppväxt på Irland. Kvällen avrundades med ”Héritage” av Cedric Eeckhout, som tillsammans med sin mamma berättar om hennes liv och hans uppväxt tillsammans med sin ensam- och enastående mamma.

Men kvällens absoluta höjdpunkt var ”Medeas Kinderen” av Milo Rau, en uppsättning från hans förra teater NT Gent, som också spelade på Wiener Festwochen, där Milo Rau numera är konstnärlig chef, 2024. ”Kinderen” är plural på nederländska för Kinder (Barn) och det är barnen som står i centrum, i texten och på scenen. ”Medea” av Euripides är ett av de mest fasansfulla antika dramerna, där Medea, när hennes man sviker henne och vill ta över vårdnaden om barnen, dödar först barnen och sedan sig själv för att det inte ska kunna hända. I Euripides pjäs är barnen tysta offer, men Milo Rau vänder på steken (som en gång Suzanne Osten gjorde i Sverige) och låter barnen spela hela föreställningen, inklusive den mördande mammans roll. Det hela utspelar sig i 2010-talet Belgien, där just en sådan tragedi faktiskt ägde rum. Jag vill inte gå in på detaljerna, utan nöjer mig med att säga att detta var sannolikt den hemskaste scenkonstupplevelse jag varit med om, i den meningen att det var svårt att uthärda barnamorden på ett så realistiskt vis. En person svimmade följdriktigt och fick bäras ut ute salongen. Men när föreställningen var över och barnen – i åldrarna 8 – 13 år – kom springande ut för att samtala om det vi just sett vändes ångesten i en stark lyckokänsla. Den yngsta, åttaåringen, höll i slutskedet en perfekt inarbetad monolog om livet, som jag sent ska glömma. ”Medeas Kinderen” kommer att spelas här och var framöver. Försök att se den om det är möjligt.

På lördagen såg jag först Caroline Guiena Nguyens ”Lacrima” som utspelade sig i en fransk Haut Couture-atelje’ där man precis fått uppdraget att ta fram en brudklänning till en engelsk prinsessa som ska gifta sig i sommar. Under de tre timmarna utspelar sig konstnärliga konflikter, hantverkshistoriens nollpunkter, upphandlade tjänster i Indien och privata relationer mellan personerna i ateljén. Det var vackert, hade osannolik konstnärlig höjd och frilade maktstrukturer, professionella och privata med stor träffsäkerhet. Men jag uppskattade hennes genombrottsföreställning ”Saigon”, som jag för övrigt såg på Dramaten för några år sedan, mera. ”Saigon” spelas faktiskt just nu på FIND, när jag skriver detta, och avslutas med ett publiksamtal senare ikväll. För ett par dagar sedan spelade man också en preview av Nguyens ”Valentina” som är en helt ny produktion som har premiär i Strasbourg i slutet av april. Den handlar om mor-barn-relationer och blir tillsammans med de båda två andra uppsättningarna av Nguyen en sorts tema för årets FIND-festival.

Efter ”Lacrima” såg jag ”Paradiesische Zustände” som är en scenisk bearbetning av Henri Maximillian Jakobs bok med samma namn, som författaren gjort tillsammans med Thomas Ostermeier och Elisa Leroy. Där handlade det om en kvinna som upptäckte att hon i själva verket var man och läsningen, som ackompanjerades av författarens egenproducerade och framförda musik blev ett allkonstverk som man bara kunde luta sig tillbaka och ta in.

Förra söndagen hade Schaubühnes samtalsledare Caroline Emcke en diskussion om teaterns läge i Europa idag med just Milo Rau. Det samtalet hade jag gärna sett och lyssnat till, men på söndagen var jag redan på väg hem till Göteborg och hann precis få i mig en Matjesbrötchen på Hamburg Hauptbahnhof ungefär samtidigt som diskussionen i Berlin pågick för fullt.

På en av öarna i Fjällbacka skärgård, Korsö, finns en vik på norra sidan. När jag växte upp låg det ett skrotat skepp invid bergväggen mot den högra västra bergväggen längst inne i viken.  Skeppet hette ”Flit” och som barn lärde jag känna dess sista ägare, som hette Algot.

Med åren bröts det ner och ruttnade långsamt, inte minst på grund av den på Västkusten aktiva skeppsmasken. När jag kom upp i tonåren såg man några stumpar som stack upp ur vattnet, ytterligare några år senare, på åttiotalet låg det bara rester kvar på havsbottnen.  På många sätt är det en sorts metafor för historien. Ett fartyg som seglar längst kusterna med last, människor möts, gör affärer. Man tjärar skrovet och försöker hålla det i ordning och det betyder mycket för dem som är med på båten och som får sitt levebröd från den. 

Men till slut går det inte längre och efterhand som det sjunker ner i leran försvinner det ur människors medvetande. Så är det förstås för alla. För oss boomers (Jag föddes 15 år efter Andra världskrigets slut och växte upp med Kalla kriget) som upplevde Berlinmurens fall och under några år vågade hoppas på en fredligare och ljusare framtid har just den skutan sjunkit ner så djupt att det bara syns några små spant som sticker upp ur vattnet.

I mitten av oktober var jag i Berlin för att se två föreställningar på Schaubühne som på ett sällsamt vis knöt an till berättelsen om den sjunkande historien. Dagen vi kom fram hamnade vi på café i Charlottenburg – Nickis Mommsen, i hörnet vid Bleibtreustrasse och Mommsenstrasse. Runt bordet bredvid satt fem personer inbegripna i ett samtal om läget i Tyskland, de politiska förskjutningarna, kriget i Ukraina och andra aktuella frågor. Diskussionen pågick under de två timmar vi var där och avtog inte i styrka. Innan vi gick bröt jag in i samtalet och sade att jag var imponerad av nivån och att det sannolikt inte finns den typen av konstellationer någon annanstans än i det gamla Västberlin. De slog ifrån sig och hänvisade till Frankrike, Italien. Jag svarade att jag inte visste, men jag gissade att de i den här gruppen hade arbetat vid något universitet i Berlin och upplevt allt på nära håll. Och jo, så var det. Två av dem gav mig sina visitkort och de var professorer som hade jobbat både vid Freie Universitet i Västberlin och sedan flyttat över till Humboldt i gamla Öst efter Återföreningen. En av dem hade lämnat DDR innan muren föll – 1986. 

Hur vitala och intellektuella de än var så är det en generation som snart är borta och minnena från Murens fall – i dagarna för 35 år sedan – bleknar och sjunker längre ner under ytan. Jag kom att tänka på när jag för några år sedan blev inbjuden till Universitetet i Kiel för att föreläsa om svensk teater för studenterna i Teatervetenskap. Professorn som bjudit in mig och jag kommenterade en händelse och refererade till Murens fall. Efter en stund räckte en student upp handen och bad om ursäkt men ingen av studenterna som satt i rummet var ens födda då. Det är förstås så det är och generationer före oss har gjort samma erfarenheter.

När vi dagen efter kom till Schaubühne fick Falk Richter, i anslutning till kvällens föreställning, priset för årets bästa teaterföreställning i Berlin/Potsdam. Falk Richters uppsättning ”The Silence”, som tillsammans med Yael Ronens föreställning ”Bucket List”, som spelade på Göteborgs Stadsteater under årets upplaga av Göteborgs Dans- och Teaterfestival, blev också utvalda att spela på årets mest prestigefyllda tyska teaterfestival; Theatertreffen i Berlin i maj. 

”The Silence” är en drabbande föreställning. En skådespelare – Dmitrij Schaad – gestaltar regissören och dramatikern Falk Richter, som också medverkar i flera samtal med sin mamma på film. I det avseendet påminner filmen något om Didier Eribons ”Tillbaka till Reims” (som Thomas Ostermeier regisserade i en samproduktion mellan Göteborgs Stadsteater och Dramaten för ett par år sedan). Men de viktigaste skillnaderna är dels att en skådespelare själv gestaltar författaren och framförallt att bearbetningen av den tyska historien ser helt annorlunda ut än den i Frankrike. Vichyregeringen samarbetade med nazisterna, men ingen upparbetning och inget ansvarstagande för denna mörka period i Frankrikes historia har ägt rum på det sätt som skett i Tyskland. 

Richter vill sätta ljuset på den tystnad som dels fanns i samhället även bland ”vanliga” tyskar, som hans föräldrar, och dels den tystnad som hans föräldrar drabbades av när de insåg att han var homosexuell. Inte ens på sin dödsbädd hade hans far ett ord till övers för sin son, det var onekligen en sorglig historia. Men nu handlar det inte om pappan, utan om Richters samtal med sin mamma. Det rör sig om långa och djupgående samtal och inte heller från henne får Richter några förklaringar eller stöd i efterhand. Det som publiken däremot får är bilden av en väldigt fin kvinna som fogade sig i sitt öde med en man som var krigsskadad och som underhöll ett flertal relationer med andra kvinnor under deras gemensamma liv, utan att ens hemlighålla det. Hon sitter där i sitt småborgerligt inredda hus, välfriserad och starkt engagerad i samtalet med sin son, som hon försöker få att förstå varför tystnaden inte var varken avsiktlig eller ängslig. I mina ögon framstår det som om hon inte för ett ögonblick gör anspråk på något för egen del. Som publik undrar jag om Richter verkligen ser och förstår vad hans mor gjort och vilka uppoffringar som var nödvändiga i skammens och efterkrigstidens Tyskland. Men det är ju inte uteslutet att det är just vad Richter vill gestalta. Tystnaden blir till slut också publikens.  And the rest is silence, som Hamlet sa.

Den andra föreställningen denna helg som på ett annat sätt anknyter till Tysklands historia är Robert Lepages ”Glaube, Geld, Krieg und Liebe”, som är en helkväll, drygt fem timmar. Den börjar på ett katolskt kloster 1945, i spillrorna efter Andra världskriget och en man kommer till klostret och lämnar en nyfödd baby i ett biktbås. Snabbt växer flickan upp och lämnar klostret med ett kuvert pengar, en biljett till Paris och en kort biografi. Där fångas hon upp av en filmregissör på Café de Flore och filmar, arbetar som mannekäng och efter att ha adopterat bort sina tvillingar engagerar hon sig i en fransk rörelse för föräldralösa barn.

Andra delen av pjäsen utspelar sig på 1990-talet på ett casino i Baden-Baden, där en kvinna spelar bort sina och sin mans ganska omfattande förmögenhet. Deras son bryter med familjen och tar värvning i Bundeswehr och är under flera år med i den misslyckade satsningen i Afghanistan. En annan man som också varit i Afghanistan dyker upp i tredje delen tillsammans med sin partner, en bisexuell man som tidigare varit gift med dottern till filmstjärnan i första akten. De är fortfarande goda vänner och hon donerar ett ägg till en konstgjord befruktning, vars hela process gestaltas och mynnar ut i en absolut samtid i krigets Ukraina. 

Som koncept finns det likheter med Lepages monumentala ”The Seven Streams of the River Ota” som började i det av atombomben förstörda Hiroshima och som följer en familj ända in i den 2018 uppdaterade versionen, som jag också såg på Schaubühne för ett par år sedan. Det var då Lepage bestämde sig för att göra en egen produktion med ensemblen där, som varit starkt delaktig i arbetet med att ta fram föreställningen. Det nämns ingenstans, men vad jag förstår har föreställningen växt fram som ett devising-projekt. Oavsett är det en lysande föreställning och även den problematiserar hur historien långsamt sjunker undan ur människors medvetande. Snart är det bara vi och några uthålliga akademiker på Nickis Mommsen som minns vad det egentligen var som hände under mitten och slutet av 1900-talet. 

How long is eternity? som Alice I Underlandet frågade White Rabbit. Sometimes just a second, svarade kaninen.

När ”Forum för levande historia” öppnade i Stockholm 2003 fick jag möjlighet att intervjua Yehuda Bauer för för någon tidning jag skrev för då. Kanske var det Expressen, eller möjligen den kort uppflammade Dagens politik, där Peter O Nilsson var redaktör, minns inte längre.

Samtalet med Yehuda Bauer glömmer jag däremot aldrig. Han avled i dagarna, 98 år gammal, vilket betyder att han då var 77 år. En vänlig och spirituell människa, nyfiken och med starkt engagemang. Just då var han särskilt aktiv vid Yad Vashem – The World Holocaust Remembrance Center i Jerusalem.

Jag minns speciellt två saker från vårt samtal. En av de händelser som gjorde att Förintelsen blev ett stort samtalsämne i Tyskland var TV-serien ”Holocaust”, en amerikansk produktion som hade premiär 1978, med Meryl Streep i en av huvudrollerna. Jag såg den själv när den visades i svensk TV när jag gick i gymnasiet. Bauer hade då varit i Tyskland och deltagit i ett seminarium och ett projekt kring Förintelsen och man hade ordnat en redaktion dit folk kunde ringa och ställa frågor till honom och andra experter på området. Redaktionen blev helt nerringd och de jobbade dag och natt för att besvara tittarnas frågor. Han berättade särskilt om en kvinna som ringt, detta var alltså 25 år senare, som han inte kunde glömma. När hon och hennes man hade tittat på serien fanns det ett inslag från en attack mot en synagoga någonstans i Tyskland. Minns inte riktigt vilken stad det var, men jag tror det var Göttingen. Hon hade frågat sin man om han kände till det, de bodde där då. – Jag var med sade han. Kvinnan hade plockat ihop sina viktigaste tillhörigheter och lämnat huset omedelbart, hon ringde från en väninnas lägenhet. Bauer kunde inte glömma den händelsen och jag kan inte glömma hur han berättade det.

En tid senare hade han varit i delstatsparlamentet i Nordrhein-Westfalen i Düsseldorf. Han hade suttit och lyssnat på de lokala politikerna som högtidlighöll Rikspogromnatten 1938 och plötsligt kom det upp en yngre politiker, för ung för att ha varit med om pogromen och Andra världskriget och höll ett tal som enligt Bauer var helt korrekt historiskt, men framförallt var så gripande i erkännandet av den tyska skulden, helt utan några försök till bortförklaringar eller förminskningar. Han var djupt imponerad, bland det bästa han hört i Tyskland och det var i början på en mycket samvetsgrann bearbetning av Tysklands 1900-talshistoria.

Jag var också imponerad, av Yehuda Bauer. Vila i frid.