Idag avslutas FIND-festivalen på Schaubühne i Berlin. Det är en av de festivaler i Tyskland som har störst internationell närvaro. Theatertreffen som är i andra halvan av ma,j är också en fin festival, men där väljer man ut och spelar de tio bästa tyska utsättningarna från det gångna året.
Teatern i Europa är hotad på flera sätt, främst ekonomiskt. När ETC, European Theatre Convention, som är Europas största teaternätverk, genomförde sin årsstämma i Aten förra veckan blev det tydligt att det går snabbt nu. Neddragningarna är omfattande på många håll i Europa och man enades om en strategi för att sätta ljuset på de omständigheterna.
Backa Teater var representerad på ETC, genom Lisa Nowotny och konstnärliga chefen Lasse Melin. Även på FIND-festivalen kunde man märka att flera föreställningar faktiskt hade några år på nacken, även om det inte var något problem att fördjupa sig ytterligare i. Allt var av högsta kvalitet.
Jag var där när festivalen öppnade förra fredagen (3 maj) och såg tre föreställningar den dagen. ”Safe House” av Enda Walsh och Anna Mullarkey med en lysande skådespelarinsats av Kate Gilmore, om en traumatisk uppväxt på Irland. Kvällen avrundades med ”Héritage” av Cedric Eeckhout, som tillsammans med sin mamma berättar om hennes liv och hans uppväxt tillsammans med sin ensam- och enastående mamma.
Men kvällens absoluta höjdpunkt var ”Medeas Kinderen” av Milo Rau, en uppsättning från hans förra teater NT Gent, som också spelade på Wiener Festwochen, där Milo Rau numera är konstnärlig chef, 2024. ”Kinderen” är plural på nederländska för Kinder (Barn) och det är barnen som står i centrum, i texten och på scenen. ”Medea” av Euripides är ett av de mest fasansfulla antika dramerna, där Medea, när hennes man sviker henne och vill ta över vårdnaden om barnen, dödar först barnen och sedan sig själv för att det inte ska kunna hända. I Euripides pjäs är barnen tysta offer, men Milo Rau vänder på steken (som en gång Suzanne Osten gjorde i Sverige) och låter barnen spela hela föreställningen, inklusive den mördande mammans roll. Det hela utspelar sig i 2010-talet Belgien, där just en sådan tragedi faktiskt ägde rum. Jag vill inte gå in på detaljerna, utan nöjer mig med att säga att detta var sannolikt den hemskaste scenkonstupplevelse jag varit med om, i den meningen att det var svårt att uthärda barnamorden på ett så realistiskt vis. En person svimmade följdriktigt och fick bäras ut ute salongen. Men när föreställningen var över och barnen – i åldrarna 8 – 13 år – kom springande ut för att samtala om det vi just sett vändes ångesten i en stark lyckokänsla. Den yngsta, åttaåringen, höll i slutskedet en perfekt inarbetad monolog om livet, som jag sent ska glömma. ”Medeas Kinderen” kommer att spelas här och var framöver. Försök att se den om det är möjligt.
På lördagen såg jag först Caroline Guiena Nguyens ”Lacrima” som utspelade sig i en fransk Haut Couture-atelje’ där man precis fått uppdraget att ta fram en brudklänning till en engelsk prinsessa som ska gifta sig i sommar. Under de tre timmarna utspelar sig konstnärliga konflikter, hantverkshistoriens nollpunkter, upphandlade tjänster i Indien och privata relationer mellan personerna i ateljén. Det var vackert, hade osannolik konstnärlig höjd och frilade maktstrukturer, professionella och privata med stor träffsäkerhet. Men jag uppskattade hennes genombrottsföreställning ”Saigon”, som jag för övrigt såg på Dramaten för några år sedan, mera. ”Saigon” spelas faktiskt just nu på FIND, när jag skriver detta, och avslutas med ett publiksamtal senare ikväll. För ett par dagar sedan spelade man också en preview av Nguyens ”Valentina” som är en helt ny produktion som har premiär i Strasbourg i slutet av april. Den handlar om mor-barn-relationer och blir tillsammans med de båda två andra uppsättningarna av Nguyen en sorts tema för årets FIND-festival.
Efter ”Lacrima” såg jag ”Paradiesische Zustände” som är en scenisk bearbetning av Henri Maximillian Jakobs bok med samma namn, som författaren gjort tillsammans med Thomas Ostermeier och Elisa Leroy. Där handlade det om en kvinna som upptäckte att hon i själva verket var man och läsningen, som ackompanjerades av författarens egenproducerade och framförda musik blev ett allkonstverk som man bara kunde luta sig tillbaka och ta in.
Förra söndagen hade Schaubühnes samtalsledare Caroline Emcke en diskussion om teaterns läge i Europa idag med just Milo Rau. Det samtalet hade jag gärna sett och lyssnat till, men på söndagen var jag redan på väg hem till Göteborg och hann precis få i mig en Matjesbrötchen på Hamburg Hauptbahnhof ungefär samtidigt som diskussionen i Berlin pågick för fullt.
