Björn Sandmark bloggar

I fredags hade vi en härlig eftermiddag med två fullsatta presentationer av spelåret 23/24. Som vanligt samverkade Backa Teater, Stora Teatern och Göteborgs Stadsteater och det blev en fin uppstart med många spännande föreställningar under året.

Nu på på fredag (1/9) är Berlinbaserade Schaubühne tillbaka på Stadsteatern med regissören Katie Mitchells uppsättning av Virginia Wolfs “Orlando”. Föreställningen är en samproduktion inom vårt europeiska teaternätverk Prospero och vi är stolta medproducenter av denna vackra och vindlande historia genom de senaste 400 åren. Orlando startar sin resa som en ung man i början av 1600-talet och landar i 2000-talet som kvinna. Huvudrollen spelas av Jenny König, medlem av Schaubühnes ensemble. König har stått tidigare på Stadsteaterns scen, senast 2016 när hon spelade huvudrollen i Katie Mitchells “Forbidden Zone” om 1900-talets såriga historia.

Jag såg både genrepet och premiären i Berlin i september 2019 och det känns som om det var väldigt länge sedan när man tänker på allt som hänt sedan dess. Men nu har man turnerat runt i Europa och föreställningen sitter perfekt, senast fantastiskt mottagande Teatros del Canal i Madrid i april, bara någon vecka innan Stadsteatern gästspelade där med  Ingmar Bergmans “Tystnaden” av Dead Centre.

Att “Orlando” utspelar sig under 400 år passar utmärkt nu eftersom gästspelet är vårt bidrag till Göteborgs 400-årsfirande. Vi får också ett särskilt stöd från Göteborg & Co:s jubileumsfond och från Goethe Institut som också firar – i år att man varit på plats i Sverige i 60 år. Stort tack till båda!

Säger som Bob Dylan: “Don´t You dare to miss it!”

På Etnografiska museet i Göteborg kallade vi El Calendario 179:an. Det är förstås mer praktiskt att ha specifika namn. Det är lätt att blanda ihop nummer. Men det var då det.

Att försöka tolka en sådan bildsvit är verkligen inte lätt, för att inte säga omöjligt. Din fråga om den skall räknas till Paracaskulturen eller Nascakulturen kan nog bara de som grävde fram den svara på. Ingen tvekar väl om att den legat i en grav på Paracashalvön. Gravarna i Nascakulturen är gjorda på ett helt annat sätt.

Det fanns ett litet museum i närheten av där utgrävningarna gjordes, tyvärr finns inte det kvar längre. Det förstördes vid en tsunami, jag har inte sett några bilder från den händelsen. Där fanns ingen annan bebyggelse – bara den byggnad då jag var där 1999. Det var ett litet museum som visade förhållandena innan själva Paracaskulturen kom till. Själva halvön, längre ut, är en mycket vacker öken. Färgskiftningarna och ljuset, det är kanske så det blir när det är vatten nästan runt om.

Sven-Erik Isacsson, f. d. chefen på Etnografiska museet, hade en idé om att flera länder som hade textilier från kulturen skulle gå samman och göra ett digitalt museum över alla textilier, just på den platsen, för att inte behöva frakta dem om allt skulle lämnas tillbaka. Det var ju tur att det inte blev så – med det var verkligen ingen plats där man tänkte att det skulle kunna bli en tsunami. Området låg inte alls vid vattnet, det var som en liten dal in mellan stora kullar. Hans tanke var fin, jag tycker att den borde vara möjlig att genomföra på något annat sätt och i många olika sammanhang.

Frågan om Kalendern ska räknas till Paracas eller Nasca är inte så lätt. Jag tänker att inga kulturer försvinner eller går upp i en annan så snabbt att man kan tidsbestämma det, särskilt inte när det gäller högt utvecklade hantverk. Kulturövergångar sker överallt och hela tiden, att sätta gränserna kan man bara göra om man har tillräckligt med fakta.

Det fanns en annan historia om 179:an. Det var att Kalendern låg överst på ett stort gravbylte och att alla textilierna i det byltet skulle vara de som kom till Göteborg. Men – någon bekräftelse på det finns troligen inte heller. Det har helt säkert varit så att att Paracas var en erkänd gravplats där högt stående personer begravdes. Det var troligen ingen av dem som begravdes där som bott på Paracashalvön, utan de stora gravbyltena var personer med hög status. Att det skulle kommit personer även från Nasca är inte alls otroligt. Nasca ligger bara en bit bort. Titta gärna på en karta hur halvön ser ut och och var gravarna låg. Jag har inte tagit med sådana fakta i min bok eftersom det var själva textilierna jag ville dokumentera och förklara.

Många av figurerna i Kalendern är svårtydda, andra är klara och tydliga som krabban, grodan och de dansande flickorna. Andra ser ut att vara sammansatta varelser som håller i andra figurer och är lite svårtolkade. De verkar vara figurer som är sammansatta av olika väsen, från olika element. Ett tydligt exempel är valen, som är både räv och fågel. Djuret representerar alltså luft, jord och vatten.

Om man ser på alla textilierna, tror jag att det måste ha varit folk från många olika grupper som kommit med gåvor till begravningarna. Det skulle förklara varför de skiljer sig åt. En berömd “härskare” drog förmodligen mycket folk till just sin begravning. Om det har kommit några från Nasca är det ju inte alls otroligt.

Allt detta är mina lösa tankar. Jag har svårt att tänka mig att sådana stora händelser som en begravning på Paracashalvön skulle kunna ske utan interaktion mellan många olika grupper av människor. Det fanns ju inte så mycket annat att haka upp händelser på i den delen av världen, annat än att vi alla människor, oavsett tid och rum uppvisar likartade beteenden. Det är också vad jag försöker visa i min bok – hur trådens historia och vävnadskulturen faktiskt fanns runt om i världen på liknande sätt, trots att det ligger oceaner emellan. Det är också det som gör det extra spännande att undersöka dessa föremål på djupet, något jag haft förmånen att få göra.

Kerstin Paradis Gustafsson

 

SLUTREPLIK

Stort tack för att Du tagit Dig tid att fördjupa denna diskussion, som gett mig, och förhoppningsvis andra läsare ny kunskap och mycket att fundera över.   Jag besökte Paracashalvön två gånger på våren 2014 och då fanns det där ett mycket litet hus som informerade om kulturen och dess historia., troligen en tillfällig lösning efter att museet förstörts. Men Paracaskulturen fanns representerad på historiska och arkeologiska museer runt om i Lima.

2021 öppnade man en del av det nya, stora kulturhistoriska museet MUNA  (The National Museum of Peru) i södra Lima. Det beräknas bli helt klart 2024. Det kommer att visa över en halv miljon föremål från den pre-columbianska tiden (där Paracas och Nasca ingår) och Incaperioden.

Det var en fantastisk upplevelse att ströva omkring där i Cerro Colorado och vi var på en plats som sannolikt var ganska nära gravplatsen Necropolis de Warykayan, där en stor del av de textilier som fördes till Göteborg kom ifrån.  När vi var ute med båt, utanför Paracashalvön, blev det särskilt klart hur nära Nasca verkligen är. Det som gjort Nasca mest känt är de specifika sandskulpturer som tillverkades och som fortfarande finns kvar. Man lyckades uppfinna någon sorts “klister” som gjorde att sanden inte fallit isär under de här två tusen åren. Jag såg två stora föremål som liknade trearmade ljusstakar, men det var nog inte det som de skulle föreställa.

Så givetvis kan man inte dra några specifika gränser i tiden. Nascakulturen tog över och Paracaskulturen försvann mer eller mindre runt år 0. Ingen vet varför och det är förstås fullt möjligt att personer från Nasca vid någon tidpunkt även använde Necropolis de Warykayan för begravningar. De var kanske inte ens fiender, utan bara möttes i en normal historisk utveckling.

Hur som helst, Paracaskulturen är fascinerande och Din bok bidrar till att fördjupa kunskaperna om den på ett storartat sätt. Vi drar nu ett streck i den här debatten och jag väljer att avsluta med ett citat av Anne Paul, som skrev en fin bok som dokumenterade Göteborgssamlingen på 1970-talet. Citatet sammanfattar upplevelsen att stå på en ökenkulle i Cerro Colorado och se ut över Stilla havet.

Björn Sandmark

 

“Atmospheric conditions on the Paracas peninsula fluctuate throughout the day. Dawn is foggy, cool and calm, while midday is very warm with generally hazy skies. The most climatically active time of the day is the late afternoon, when strong winds blowing from the southwest, send silt and sweeping over the surface of the peninsula with relentless intensity (the word paracas means dust storm in Quechua). This brief turbulence subsides by dusk, and the air becomes cold and still.”

Anne Paul   Paracas Textiles (1979)

 

Läs gärna också Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet av Ann-Marie Ljungberg och mig, Bokförlaget Korpen 2019.

Så roligt att du kommer med kommentarer den här fantastiska textilen!            Du tyckte att jag skulle ”sagt” något – eller mycket mer – om  den mest unika textilen i paracaskulturen. Men det är nog också den mest komplexa av alla av dem som fanns  i museets samlingar. (Det finns kanske några som ännu inte är funna – tänk om?)

I Peru har de ju en stor samling, de flesta har aldrig lämnat landet. Hur som helst – det sägs att denna – 179:an – som vi kallade den, eftersom det är/var museets katalognummer, är en sorts kalender.  Men vem eller vilka som säger det – den tolkningen är jag inte så säker på. Det är därför jag inte skrivit mer om den i min bok. 

Jag är mycket intresserad av symboler oavsett vilken kultur det gäller.  En sak som jag har mycket stor respekt för är en kulturens egna tankar och föreställningar om det som bedömer som ”deras” egen tolkning.  Jag har också mött den attityden att folket själva inte pratar om sina symbolers betydelse. Det är främst kvinnor jag haft kontakt med – och vet att man skall vara mycket försiktig när man pratar om deras symboler.  

En vanlig kommentar jag mött är: Jamen det ser du väl!  Visst, det svaret kan vara en väg in i ett litet samtal – men oftast inte.  Det är som att de tycker: sånt behöver man inte prata om – symbolen, bilden, finns där ju. 

Det är alltid ett aber att vi västerlänningar över huvud taget lägger oss i. Män kan svara – men det kan bli ett kort svar – som i alla fall jag inte riktigt litar på. Kvinnor pratar inte om själva symbolen, på något sätt är det för känsligt. Själva syftet med en symbol är ju att på sitt eget sätt ha en ”inre förklaring”. 

Jag har dyslexi = bokstäver är ”krångliga”, då är bilder och symboler mer praktiska när man vill ”prata” om sånt som egentligen inte har några språkliga svar. (Jag skall inte fördjupa mig i ytterligare i den diskussionen)  

 För det första, 179:an är alltså precis likadan på avigsidan som på den sidan som kan ligga uppåt – för mig betyder det något. Vad det betyder kan jag inte hitta några bra ord för. Den har alltså ingen avigsida. Rent praktiskt så är varje liten figur sydd runt den enklaform som är sydd först. Det är jättebra att en liten del är trasig – då kan man se sånt. Men hela denna ”skapelse” är så komplex och representerar ett enormt arbete bara det har ju en mening.                                                                                                     

Men om man ser efter så finns flera av figurerna i ett par olika upplagor – eller med olika uttryck. Då känns en kalender som lite futtigt, eller också är det bara vad jag själv lägger in i det ordet.  Om man med kalender tänker sig tidens förlopp – så kanske – men de tankarna tolkar jag som att de finns i alla textilierna. 

 Hur som helst är det en fantastisk vävnad och även om vi aldrig kan få veta allt om den.

Kerstin Paradis Gustafsson

 

 

SVAR:

Stort tack Kerstin för detta intressanta och fördjupande svar. Jag håller helt med om att respekt för dessa föremål och de människor, vars kulturarv det ju faktiskt är, givetvis är absolut nödvändig. Det var ju också därför Göteborgs stad lämnade tillbaka dem till Peru.

Det är möjligt att namnet “El Calendario” också är en västerländsk konstruktion, men vad jag förstått används det även i peruanska museikretsar numera. Din precisering på vilket sätt man skulle kunna uppfatta det som en kalender fördjupar bilden.

Min enda kvarstående punkt är kanske den att man numera verkar ha bekräftat att det inte är en väv från Paracaskulturen, utan från Nascaperioden, som kom direkt efter Paracas (och ligger strax söder om Paracas. Men det är vid närmare eftertanke kanske inte den viktigaste frågan när man, som Du gör, diskuterar historiens tråd genom textiliekonstens  Peru.

Tack för en fantastisk bok!

Björn Sandmark