Pontus Stenshäll regisserar “Romeo och Julia” på Nynäs slott och Margareta Sörenson recenserar.

Ibland kan en recension av ett konstnärligt verk bli en förlängning av själva verket genom sin pregnanta stil och språkliga innovation. Det händer i dagens Expressen när Margareta Sörenson sett Pontus Stenshälls uppsättning av “Romeo och Julia” på Nynäs slott i Sörmland. Själv hade jag inte möjlighet att vara med på gårdagens premiär, så jag får tills vidare nöja mig med Sörensons poetiska omdömen – som här: “Inte mycket av Shakespeares text är kvar, men den finns och glittrar till som frisk dagg på rosorna i det törnsnår av den knagglighetens estetik som är typisk för Moment (teater).”

Vad jag förstår är intrigen förflyttad till en romsk Julia och “sjåpgrisen” Romeo som dessutom är rik. Musiken glider mellan Simon Steensland, Dylan och Disneys “Bella Notte”. Allt detta är “Litet och fult, men med en storslagen loppighet som vilar skönt i musikens famn.”

Fem getingar till Margareta Sörenson för det svängiga bildspråket!

Facebooktwitter

Grekland – teaterns urscen. Dramatiken om Grekland.

Midsommarhelgen tillbringade jag på Aten-festivalen som pågår i Aten i juni och i Epidauros i juli. Här spelas det främsta av europeisk scenkonst från det gångna året.

Anledningen till besöket var också mötet i vårt europeiska nätverk Prospero som utöver Göteborgs Stadsteater (Götaplatsen och Backa Teater) består av Schaubühne i Berlin, Theatre National de Bretagne i Rennes, Theatre de la Place i Liège, Emilio Romagna Teatre Fondazione i Modena, Nationalteatern i Zagreb och Stadsteatern i, just det, Aten. Vi fattade några viktiga linjebeslut och resultatet av förhandlingarna återkommer vi till längre fram.

Det var onekligen lite speciellt att sitta där i värmen i Aten och känna sig delaktig i ett europeiskt sammanhang och prata om teater och kommande projekt i ljuset av de ödesmättade förhandlingarna om Europas framtid och Euron som grekiskt betalningsmedel. Vi satt där allihop för att vi tror på Europa och på att samverka över nationella gränser. Vi satt där för att vi är en del av ett gemensamt europeiskt kulturarv, som när det gäller teatern, kom till som konstform just där i de grekiska bergen för snart tretusen år sedan.

På Midsommarafton såg vi Thomas Ostermeiers uppsättning “The Little Foxes” – en amerikans pjäs, spelad av tyskar med en tysk regissör i en grekisk industrilokal. På Midsommardagen såg vi Vico Nahimas dervisch-inspirerade pjäs “Strofodines”, som gjorde en lång loop tillbaka i tiden och ett djupt inrtyck med sitt extatiskt-religiösa anslag.

Just nu pågår Berliner Festspiele. Jag läser en recension i Die Zeit av den belgiska gruppen Trobleyns uppsättning av “Mount Olympus” som är en sentida iscensättning av antika festspels extatiska orgier i ett tjugofyra timmar långt performance. Upphovspersoner är koreografen Jean Fabre, kompositören Dag Taeldeman och författaren Jeroen Olyslaegers. 27 dansare spelar sig igenom hela den grekiska teaterhistorien från A för Antigone till P för Pentheus. Det är en ännu starkare klangbotten för det nutida grekiska dramat.

Den grekiska frågan präglar mycket av den aktuella politiska diskussionen just nu, med all rätt. Skuldfrågan är het. För egen del tänker jag tillbaka på en intervju som jag gjorde med förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt på hans kontor just på Die Zeit i Hamburg 1996. Vi pratade om Euron och dess framtid. Tyskland hade just gått med. Han menade att en absolut förutsättning är att man har en gemensam finanspolitik, vilket ännu inte är fallet och att “Sverige kommer att gå med i den gemensamma valutan när man ser att den fungerar bra.”

Det är många nu som recenserar Grekland och dess förda ekonomiska politik, inte minst från ett svenskt perspektiv. Det kan vara bra att tänka en stund på Schmidts krassa kommentar om egennyttan.  Om EU skulle övervinna krisen och gå starkare ur den (vilket förstås är helt öppet, men ändå inte osannolikt) kan det vara bra att tänka på.

Rätt eller fel är det många europeer likt Helmut Schmidt som noggrant följer vilka som gärna vill vara med och dela när det går bra, men som har väldigt mycket annat för sig när det gäller att ta ansvar och vara solidarisk. Sista akten återstår ännu.

Det är som i en pjäs av Sofokles.

 

Fotnot. Intervjun med Helmut Schmidt finns att läsa i min bok Tyska frågor? från 1998.

 

Facebooktwitter

“Vilket land, mina vänner, är detta? Detta är Illyrien, milady.”

“Och vad ska jag göra i Illyrien?” fortsätter Viola i inledningen till Shakespeares “Trettondagsafton”.
Ja, det är en bra fråga. Själv tänker jag att Illyrien är ett fint namn på en blogg om teater och saker som relaterar till scenkonst och litteratur.
På många sätt är det också en fin metafor för teaterns underbara värld. Ända sedan jag för drygt ett halvår sedan klev in genom sceningången på Göteborgs Stadsteater har jag känt mig helt uppslukad av denna värld.
Den vibrerande scenen där alla livets stora frågor tar plats – kärlek, död, vänskap, hat, glädje och sorg – allt det som gör människan. Den stora produktionen av scenografi, rekvisita, kostymer och allt annat som behövs på scenen.
Diskussionerna och läsningarna av texter och pjäser. Samtal om litteratur och konst. Scenteknikernas precision under förberedelser och spel. Maten i restaurangen som smakar så bra, både ute i Foajébaren och i personalmatsalen. Den hårt kämpande administrationen som servar både Backa Teater och Götaplatsen.
På Backa finns inriktningen mot barn och ungdomsteater, på Götaplatsen en blandning av klassiker och nyskrivna svenska och utländska verk.
Det är som ett eget universum, där illusionerna och verkligheterna avlöser varandra.
Välkommen till Illyrien!

Facebooktwitter