Jag var nog tjugotvå år, hade flyttat hemifrån ett par år tidigare och bodde högst upp i ett hus på Nordhemsgatan i centrala Göteborg. Efter en tid flyttade det in en kvinna som kanske var ett tiotal år äldre än jag på bottenvåningen. Vi hälsade i tvättstugan eller på gården, men pratade aldrig vad jag minns.
Efter en tid började det dyka upp en man som jag först trodde var hennes pappa, sedan visade det sig att det var hennes partner. Tänkte inte så mycket mer på det förrän en kväll när trapphuset genomskars av fruktansvärda skrik.
Jag gick ut i trappan och på våningen nedanför stod redan paret som bodde under mig i morgonrockar och höll om den blödande kvinnan som grät och skrek: -Ring inte polisen.
En halvtrappa längre ned stod den kraftigt berusade mannen och vinglade fram och tillbaka med en blodig kökskniv i handen. Grannarna hade dock tack och lov redan ringt polisen som avhämtade mannen och kvinnan fick övernatta hos grannarna på soffan.
För mig, som hade haft en trygg och skyddad uppväxt och aldrig konfronterats med familjärt våld var det en omskakande upplevelse. Jag kunde inte sova, utan ältade det jag sett halva natten, innan jag möjligen somnade in frampå morgonen.
Dagen därpå frågade jag grannarna och de sade att kvinnan var ok. Ett par dagar senare knackade hon på och bad om ursäkt för det som hänt. Hon var blåslagen i ansiktet och darrade när hon pratade. Jag sade att det verkligen inte var hon som skulle be om ursäkt utan den förfärliga mannen som gjort det här mot henne. Hon svarade att det är slut nu och han kommer aldrig tillbaka. Kort därpå flyttade hon ut och jag såg henne aldrig mer.
Trots att det är trettiofem år sedan har jag aldrig glömt det där blåslagna ansiktet och den helt tomma blicken.
Nästa gång jag såg den blicken var när jag skulle intervjua den tyska radikalfeministen Alice Schwarzer på redaktionen till tidskriften Emma. Redaktionen låg då på en lite ö i floden Rhen ganska nära Kölnerdomen. Det enda som fanns på ön var en liten borg och man fick veva ner en vindbrygga för att komma över till. När jag kom in i borgen fanns några kvinnor i foajén som tittade på mig med en skräckslagen blick, som slog över i avsky. Det visade sig att det också fanns ett hem för våldsutsatta kvinnor där och de trodde att jag hade lyckats nästla mig in där för att hämta en av kvinnorna. Strax därpå berättade Schwarzer att de där hade några av de värst utsatta kvinnorna i staden, med helt galna män som i vissa falla satt på fastlandssidan dag ut och dag in och väntar på en möjlighet att ta sig över och hämta ”sin” kvinna.
Jag tänker på det när jag läser Alexandra Pascalidous utmärkta bok ”Mammorna”, som alla måste läsa. Den ger de utsatta kvinnorna en röst, en röst som nästan aldrig hörs och som kanske ger läsarna en möjlighet att identifiera den där tomma blicken, blicken utan hopp. Jag har ingen analys av vad som bör göras för att komma tillrätta med detta på ett övergripande plan. Jag känner bara sorg.
Björn Sandmark
