Manligt våld – patriarkatets värsta effekt

Jag var nog tjugotvå år, hade flyttat hemifrån ett par år tidigare och bodde högst upp i ett hus på Nordhemsgatan i centrala Göteborg. Efter en tid flyttade det in en kvinna som kanske var ett tiotal år äldre än jag på bottenvåningen. Vi hälsade i tvättstugan eller på gården, men pratade aldrig vad jag minns.
Efter en tid började det dyka upp en man som jag först trodde var hennes pappa, sedan visade det sig att det var hennes partner. Tänkte inte så mycket mer på det förrän en kväll när trapphuset genomskars av fruktansvärda skrik.
Jag gick ut i trappan och på våningen nedanför stod redan paret som bodde under mig i morgonrockar och höll om den blödande kvinnan som grät och skrek: -Ring inte polisen.
En halvtrappa längre ned stod den kraftigt berusade mannen och vinglade fram och tillbaka med en blodig kökskniv i handen. Grannarna hade dock tack och lov redan ringt polisen som avhämtade mannen och kvinnan fick övernatta hos grannarna på soffan.
För mig, som hade haft en trygg och skyddad uppväxt och aldrig konfronterats med familjärt våld var det en omskakande upplevelse. Jag kunde inte sova, utan ältade det jag sett halva natten, innan jag möjligen somnade in frampå morgonen.
Dagen därpå frågade jag grannarna och de sade att kvinnan var ok. Ett par dagar senare knackade hon på och bad om ursäkt för det som hänt. Hon var blåslagen i ansiktet och darrade när hon pratade. Jag sade att det verkligen inte var hon som skulle be om ursäkt utan den förfärliga mannen som gjort det här mot henne. Hon svarade att det är slut nu och han kommer aldrig tillbaka. Kort därpå flyttade hon ut och jag såg henne aldrig mer.
Trots att det är trettiofem år sedan har jag aldrig glömt det där blåslagna ansiktet och den helt tomma blicken.
Nästa gång jag såg den blicken var när jag skulle intervjua den tyska radikalfeministen Alice Schwarzer på redaktionen till tidskriften Emma. Redaktionen låg då på en lite ö i floden Rhen ganska nära Kölnerdomen. Det enda som fanns på ön var en liten borg och man fick veva ner en vindbrygga för att komma över till. När jag kom in i borgen fanns några kvinnor i foajén som tittade på mig med en skräckslagen blick, som slog över i avsky. Det visade sig att det också fanns ett hem för våldsutsatta kvinnor där och de trodde att jag hade lyckats nästla mig in där för att hämta en av kvinnorna. Strax därpå berättade Schwarzer att de där hade några av de värst utsatta kvinnorna i staden, med helt galna män som i vissa falla satt på fastlandssidan dag ut och dag in och väntar på en möjlighet att ta sig över och hämta ”sin” kvinna.

Jag tänker på det när jag läser Alexandra Pascalidous utmärkta bok ”Mammorna”, som alla måste läsa. Den ger de utsatta kvinnorna en röst, en röst som nästan aldrig hörs och som kanske ger läsarna en möjlighet att identifiera den där tomma blicken, blicken utan hopp. Jag har ingen analys av vad som bör göras för att komma tillrätta med detta på ett övergripande plan. Jag känner bara sorg.

Björn Sandmark

Facebooktwitter

Wiener Festwochen 2019 “Ein Raum für Imagination und Wiederspruch”

Läser programmet till vårens Wiener Festwochen som äger rum mellan 10 maj till 16 juni och måste säga att jag bli ganska imponerad över antalet intressanta föreställningar.
I förordet skriver teaterchefen Christoph Slagmuylder om årets tema som ytterst handlar om hur teatern kan balansera och skapa nyanser i en politiskt polariserad värld.
“Konsten och speciellt de som äger rum “live” har förmågan att återfinna spontana gester och leda oss bort från färdigformulerade diskurser och säkrar ett rum för Imagination och opposition”, skriver Slagmuylder.
De föreställningar jag omedelbart blir sugen på är; “The Scarlet Letter” av Angélica Liddell och Krystian Lupas omtalade sextimmarsuppsättninge “Proces” som förstås är en dramatisering av Kafkas “Processen”.
Den starka trion Robert Wilson, Darryl Pickney och Isabelle Huppert sätter upp “Mary Said What She Said”- samma team som satte upp den omtalade “Orlando” 1992 har nu återförenats.
Milo Rau följer upp sitt löfte från “Gent Manifestet” där det framgår att en aktuell uppsättning alltid måste spelas i ett krigsområde och visar sin “Orest in Mossul”. Och slutligen Romeo Castellucci sätter upp “Le Metope del Partenone”.
Hur ska jag hinna åka till Wien vid denna tid på året? “Wenn der ist Wille, gibt es ein Weg” som vi brukar säga i Klagenfurt.
Vi får väl se.

Facebooktwitter

Min kommande bok om Paracas-textilierna från Peru

I början av 1930-talet överfördes 89 textilier från Paracas-halvön i Peru till Göteborgs museum. Bland dem finns den mytiska “El Calendario” som dock uppvisar vissa skillnader i vävtekniken från de övriga textilierna. Möjligen kom den till i övergången till Nasca-kulturen, eller så finns det någon annan förklaring.
Historien om textilierna från Paracas har dokumenterats några gånger, Den mest läsvärda texten på senare år skrevs av Stefan Jonsson på uppdrag av Världskulturmuseet i Göteborg med anledning av deras utställning “En stulen värld” 2008. Jonssons text heter “Tingen vi delar”.
Utställningens provocerande titel ledde till att Peru krävde tillbaka textilierna från Göteborgs stad, som fortfarande ägde dem, men som fanns på Världskulturmuseet och i dess magasin. Som dåvarande chef för kulturförvaltningen i Göteborg hamnade hela frågan på mitt bord. Nu har jag skrivit en bok om händelseförloppet, hur förhandlingarna gick och vad som hände sedan.

Frågan om återlämning av kulturföremål på etnografiska museer har blivit allt mer vanlig. Nyligen meddelade Frankrikes president Macron att 90 000 föremål på franska museer ska lämnas tillbaka till olika afrikanska länder.

Världskulturmuseet har blivit stämt av en ättling till indianen White Fox, som hämtades till Sverige och visades upp runt om i landet under andra halvan av 1800-talet. Kravet är att museet ska lämna tillbaka kläder och ett par andra föremål som antas ha tillhört White Fox. Justitiekanslern har prövat ärendet med bistånd av Ann Follin, chef för Statens museer för Världskultur, och konstaterat att man avvisar kravet. Vi får se vad som händer.

I boken diskuterar jag olika aspekter av de här frågorna och texten mynnar ut i ett konkret förslag, eller snarare en princip som skulle kunna vara tillämplig i den här typen av frågor.

Andra delen av boken är en essä skriven av min hustru författaren Ann-Marie Ljungberg, som varit fascinerad av “El Calendario” sedan ett par decennier tillbaka. Det är en litterär essä om Peru, Paracas och textilierna ur ett annat perspektiv. Den texten är bokens höjdpunkt!

Boken kommer ut under våren 2019 på Bokförlaget Korpen.

Facebooktwitter