Premiär för Lenin på Schaubühne/Berlin

Det historiska ögonblick när allt ännu känns möjligt, men innan hela skeendet tar en annan väg. Allt är möjligt, samtidigt är inget längre möjligt.
Kanske skulle det kunna vara en bra sammanfattning av den starka känsla av eufori som uppfyllde mig när vi runt midnatt släntrade nedför Ku’damm på väg mot hotellet efter gårdagens premiär av Milo Raus uppsättning ”Lenin”. Rau är noga med att påpeka att föreställningen växt fram i nära samarbete med ensemblen, vilket hedrar honom.

Scenen är en datja utanför Moskva och en sjuk, nästan döende Lenin, lysande gestaltad av Ursina Lardi, är omgiven av sina närmaste, som Krupskaja (Nina Kunzendorf) och Trotskij (Felix Römer) men även sekreterare, livvakter och andra i hans stab.
Stalin (skickligt gestaltad av Damir Avdic) kommer på besök och det är oundvikligt att känna en annan framåtrörelse, som vi vet slutade i en av mänsklighetens största politiska, ekonomiska och humanitära katastrofer.
Med det visste ingen 1923. Då fanns fortfarande hoppet om en bättre värld för alla.
Rau, som också är filmregissör, tar här den filmregi som Frank Castorf och framförallt Katie Mitchell utvecklat, ett steg till. Tekniskt och estetiskt når filmregin här höjder jag aldrig hittills sett på en teaterscen. Som extra markering presenteras även roller och övriga medverkande på filmduken under talet som vore det en film.
Men det tar aldrig över. Vridscenens gedigna hus, (scenografi och kostym av Anton Lukas och Silvie Naunheim) som långsamt rör sig medurs genom föreställningen är den självklara spelplatsen. Filminslagen bara fördjupar rolltolkningarna och ger skådespelarna möjligheten till ett direkt tilltal här.
Ursina Lardi förvandlas i inledningen från att vara huvudpersonen i Raus senaste uppsättning med henne i ”Compassion. The History of the Machine Gun”. Jo, hon har samma blå klänning och utslagna hår som i ”Compassion” och förändras under föreställningens gång till att bli allt mer Lenin, fysiskt, med ny mask och kostym, och mentalt från att ha varit sängliggande och svag till att ta över helt. Den dramatiska höjdpunkten är Lenins brandtal för den leninism som han skrev fram i ”Staten och revolutionen” och fortsatte att arbeta med till sin död.
Sällan har jag sett den brutala kontrasten mellan teoretisk idealism och dess krassa omvandling i människofientlig och maktfixerad diktatur gestaltas så distinkt och effektivt som på Schaubühnes scen som igår kväll.

Den som vill veta mer om hur Milo Rau tänker kring de här frågorna kan gärna läsa hans text
”Vad bör göras? En kritik av det postmoderna förnuftet” som sedan i måndags finns tillgänglig på Göteborgs Stadsteaters sida för konstnärlig och kritisk fördjupning:
www.teaterrummet.se

Facebooktwitter

Vad bör göras? Milo Raus kritik av det postmoderna förnuftet.

I dagarna är det hundra år sedan oktoberrevolutionen i Ryssland. Det är inte en sak man gärna vill fira, men det är svårt att bortse från den kedja av händelser som ledde till en av de största katastroferna under 1900-talet med miljontals döda och ödelagda, miljöförstörda länder som följd. En annan, direkt följd av revolutionen, var att Finland blev självständigt och firar sitt hundraårsjubileum som självständig stat den 6 december.

Den schweiziske författaren, dramatikern, regissören och filmaren Milo Rau har jag tidigare skrivit om på denna sida i texterna: “Vad är global realism?” den 11/11 2015 och “Compassion. The History of the Machine Gun” ett gästspel från Schaubühne/Berlin på Backa Teater den 5/11 2016.

I sommar har jag ägnat mig åt att översätta Raus essäistiska pamflett “Vad bör göras? En kritik av det postmoderna förnuftet”, som syftar dels på Lenins “Staten och revolutionen” från 1917 men också på romanen “Vad bör göras?” av Nikolaj Tjernysjevskij från 1885, som var en av Lenins utgångspunkter.

Milo Raus essä är en spännande text som intar en ståndpunkt bortom den (åtminstone svenska) kulturdebattens huvudfåra. Vi är glada över att kunna presentera Milo Rau närmare och översättningen av texten “Vad bör göras? Kritik av det postmoderna förnuftet” på Göteborgs Stadsteaters webbsida för konstärliga och intellektuella fördjupningstexter:
www.teaterrummet.se

Vi är också glada över att kunna göra det just denna vecka, när Milo Raus uppsättning “Lenin” har premiär på Schaubühne/Berlin på torsdag den 19/11.

Facebooktwitter

Volksbühne intar Schaubühne.

Den 19 september var nervositeten i den berlinska teatervärlden påtaglig. Herbert Fritsch, mångårig medarbetare på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz hade valt att lämna nya Volksbühne-Berlin och istället börja på en av de tidigare konkurrenterna Schaubühne på Lehniner Platz i Charlottenburg. Klokt av Schaubühne att knyta Fritsch och några av skådespelarna till sig. Frank Castorf går till Berliner Ensemble och René Pollesch till Deutsches Theater, de båda teatrarna ligger i gamla Öst-Berlin, medan Schaubühne alltid legat på västsidan, först vid Halleschen Ufer och sedan åttiotalet vid Kurfürstendamm.
Idag lär inte detta spela någon större roll, men Volksbühne är kanske ändå den teater som bibehållit en identitet som bärare av någon sorts minne från DDR. Frank Castorf kommer själv från Öst-Berlin.
Schaubühne har under många år haft en helt annan estetik än Volksbühne och har alltid varit min personliga favoritteater i Berlin. Thomas Ostermeiers legendariska uppsättningar av “Hamlet” eller “En Folkefiende” präglas av en närmast postmodern klassicism med den lysande Lars Eidinger som prinsen av Danmark i grå kostym, avskalat, om än med effektfulla detaljer av mest skiftande slag. Castorf däremot jobbar med teatraliskt överlastade scenbilder, grotesker och otyglad lust eller våld.
Därför var det ganska omtumlande att se Herbert Fritschs uppsättning “Zeppelin” på Schaubühne i tisdags. Fritsch står för textbearbetning, regi och scenografi. Stämningen var tät. Ostermeier syntes först vid högra parkettingången, strax därpå vid vänstra, sedan inte alls.
Och första entrén gjordes av Ingo Günther iklädd stor cylinderhatt, stora runda glasögon, långt skägg och iklädd en mörkbrun åttiotalskostym med väst. Han steg fram till en Moog (ja, just det, föregångaren till synthesizern) och började spela, tonerna dessutom distribuerade till olika platser i det gigantiska Zeppelin-skrovet som fyllde hela scenen. Det var ett elektriskt ögonblick – för mig en nästan övertydlig Volksbühne-karaktär som nu tog över scenen helt för en stund, innan de övriga skådespelarna kom in.
“Zeppelin” bygger på texter och utkast ur Ödon von Horvaths efterlämnade skrifter. Det är mystiska små scener, trollsagor och utkast till hans mera berömda pjäser. von Horvaths fascination för det mystiska och spöklika är väldigt framträdande i detta collage där allt utspelar sig i och omkring det utbrända Zeppelin-skrovet, en bild som för mig handlar om en sorts förebådande av den stora katastrofen under Andra världskriget. von Horvath dog 1938, efter att under ett åskoväder träffats av en stor gren som föll ned från ett träd i vilket blixten slagit ned, kort efter att ha mottagit en spådom från en spåkvinna om hans nära förestående “livs största äventyr”.
Zeppelinarna var en högst tillfällig företeelse under trettiotalet och mest känt var Luftschiff Hindenburg, döpt efter den tyske presidenten Paul von Hindenburg, som störtade i Lakehurst i USA 1937 och brann ned till grunden. Konstruktionen var omöjlig, genom att den var gasfylld. Zeppelinarna blev en parentes i flygets historia, en drömsk felsatsning, som ändå inte kan frånkännas en viss skönhet i det förhållandevis tysta glidandet genom luften över oceaner och land. Kanske ska man förstå föreställningen som krocken mellan de marginaliserade och bortglömda sagoelementen som aldrig blev varken Alice i Underlandet eller Frankenstein (bara nästan om man ska tro mask och kostym i denna uppsättning) och transportsystemets men också i förlängningen det futuristisk-rasistiskt framåtsyftande Tredje riket som likaså slutade i en brinnande katastrof och Tysklands, men även Berlins delning.
Får vi några svar? Inte efter att ha sett föreställningen bara en gång. Men däremot fick jag se några helt magiska scener av konkretion när skådespelarna rörde sig runt luftskeppsvraket. Tiden vred sig under ett ögonblick. Och förstärktes av den sceniska tystnadens absoluta provokation i en slutscen som sannolikt har olika längd beroende på vem som sitter i publiken.
Föreställningen försvinner inte ur mitt medvetande. Faktum är att jag fortfarande tänker på den nästan hela tiden.

Facebooktwitter