Sedan några år bor Horace Engdahl i Göteborg – för honom, som är uppväxt i Karlskrona i marinens skugga, är Göteborg sannolikt en bättre hemstad än Stockholm. Det är också med en helt annan energi, retorik och karaktäristisk stil som han skrivit sin nya essäsamling, eller om man vill essä, än de senaste årens böcker som avslutade Stockholmsejouren. För jag tycker nog att hans (ganska få) samtal med den brittiske filosofen David Hume i varje text korsar bokens tema, huruvida det finns ont och gott, vid Brunnsparken. Som sig bör med olika linjer.
Det kanske är den alltid fuktiga västvinden som slår emot en när man kliver av tåget från Stockholm på Centralen som blåst bort de sista ärret efter drömmen i huvudstaden, was weiß ein Fremder, som Nobelpristagaren Peter Handke skrev mer än en gång.
I tider präglade av apokalyptiskt tänkande går det inte sällan att finna tröst i denna bok: “Det totala slutet är en fantasieggande idé, som i Byrons ‘Darkness’. Vem föredrar inte innerst inne apokalypsen framför att bli utbytt (det som väntar alla)? Men när man föreställer sig hur lång tid det i praktiken skulle ta att genomföra en total världskatastrof och hur mycket som skulle kunna gå fel på vägen, inser man att mänskligheten alltid kommer att se sig snuvad på undergången.” skriver Engdahl i den starka inledningen av boken.
En sak som slår mig är att Horace Engdahls mångåriga studier av Addison och Gustaf Philip Creutz nu tar litterär form och på många sätt betyder dessa båda mer än Mr Hume (som han kallas i bokens titel), som snarare blir en sorts konduktör än en spårvagnsförare som segar sig upp för Stigbergsliden i motvind och ösregn med en skraltig gammal trea på väg mot Marklandsgatan.
I någon slängig bisats avslöjar författaren de grundläggande arkivstudier som ligger bakom beskrivningen av de parisiska salongsvärdinnornas olika arrangemang för att upprätthålla det bildade samtalet, alldeles oavsett maktstrukturerna i Versailles eller Stockholm. Creutz blir en lots genom kotterierna, en fyrbåk från det avlägsna Sverige och ljuset flämtar till ibland, men lämnar nog, om sanningen ska fram, inga bestående avtryck i societetens centripetala världsbild. För egen del läser jag just den texten lite snabbare, för att därefter korsa Järntorget med en verkligen udda och otidsenlig betraktelse av lyxens nödvändighet för samhällets utveckling. Sannolikt en av det svenska kultursamtalets mest avvikande texter i en värld som antingen gör djupdykningar i enskilda kulturpersonligheters narcissistiska monologer över sju helsidor som numera tränger ut det mesta på kultursidorna, eller fokuserar på överflödets starkt negativa klimatpåverkan ur ett miljöperspektiv.
I någon mening skulle man kunna kalla denna resa också en färd med Hegels fenomenologi på den röda linje 5, som rör sig förbi Korsvägen mot en utdragen stoicism längs med Delsjövägen och slår över i skepticism vid Munkebäckstorget, då både Engdahl och Mr Hume hoppar av innan de kommer fram till det olyckliga medvetandet vid Östra Sjukhuset. Rosseau hade i bästa fall fått hjälp med sin paranoia om han följt med dem, men även han lämnas på vägen efter en biljettkontroll vid St Sigfrids plan.
Denna essä är mer att likna vid ett månadskort, eller kanske till och med ett årskort, snarare än en digital tripp med Västtrafikappen och förtjänar att läsas minst två gånger i sträck, kanske fler gånger. När Engdahl gör studiebesök hos Göteborgs Spårvägar på vagnhallen i Gårda kastar hans guide fram förslaget att Engdahl kanske ska gå en kurs för att fixa förarbevis och hoppa in extra när det är brist på förare (allt som oftast). Ett ögonblick lockas han av tanken, det är ju ändå en barndomsdröm som är inom räckhåll, men förnuftet hinner i kapp känslan denna gång och det får istället bli en fika vid Valand.
