Vad är global realism? Ett samtal med Milo Rau i Theater der Zeit.

“Varje sekund dör ett barn på den här planeten som direkt följd av den globala, ekonomiska politiken” säger författaren och regissören Milo Rau i en intervju som är en kortare version av den under hösten publicerade samtalsboken Buchenwald, Bukavu, Bochum. Was ist globaler Realismsus på Diaphanes Verlag. Rau arbetar också med det han kallar IIPM – International Institute of Political Murder. Samtalet sker med en av institutets medarbetare Rolf Bossart.

Rau, som föddes 1977 i Bern studerade sociologi, germanistik och romanistik i Paris, bl a med Pierre Bordieu som lärare, i Zürich och Berlin. 1997 gjorde han sin första reportageresa till Chiapas och Cuba. Han har också jobbat mycket i krigets Kongo. Några år senare började han regissera film och teater och hans uppsättningar har spelats i 30 länder.

I boken lanserar han begreppet “global realism” som handlar om “beskrivningen av kapitalets inre världsomspännande rum, dess mardrömmar och hopp, dess undre världar och motvärldar”. För att realisera detta krävs en total öppenhet och en insikt om att realismen i sig är en sorts bristtillstånd i vilket man tvingas konstatera att man inget vet. Det har inget med dokumentär-teater att göra – Rau menar att det inte heller finns någon dokumentärfilm. Att arbeta realistiskt betyder istället att dra fram verkligheten ur “dokumenten”, att sätta ljuset på verkliga skeenden snarare än på en berättelse om verkliga skeenden. Skillnaden kan tyckas hårfin, men kan kanske snarast liknas vid skillnaden mellan traditionell filosofi och fenomenologi, där fenomenologin sätter ljuset på de ontologiska frågorna om varats karaktär, snarare än på filosofiska frågor som via begrepp och definitioner skapar en filosofisk meta-språkvärld om vilken diskursen rör sig.

För att förklara saken närmare tillgriper Rau ett citat av Godard: “Realism betyder inte att gestalta något verkligt, utan att gestaltningen i sig själv är verklig.  – Att en situation uppstår som för med sig alla verklighetens konsekvenser som är öppna frågor, moraliskt, politiskt och existentiellt.” Ett konkret exempel på hur Rau skulle vilja jobba är att tvinga IS att debattera Sharia-lagarnas dumheter. Inte om femton år eller när de är besegrade, utan nu. För att de ska lägga av med det imaginära och utopiska och landa i nuet. Det är realistisk estetik, enligt Milo Rau.

Han pekar också på en ganska obehaglig sanning när han lyfter fram att under några decennier har Europa varit ett lycksalighetens land utan större krig och konflikter. Konsekvenserna av krigen i Mellanöstern, som han anser att Väst bär ett stort ansvar för, börjar nu nå Europa på riktigt, det är med andra ord verklighetens genombrott i Europa. För honom, som rest många år genom världens konfliktområden ser han istället “enorma flyktingläger. Utanför den europeiska komfortzonen är migration, inbördeskrig, våldsamma deportationer och massmord vardag.” Detta kräver en annan konstsyn och i många fall ser han europeiska konstnärer som istället för att förhålla sig till verkligheten degraderas till organisatörer av minneståg och Facebook-administratörer. Den estetiska kraft som kan förändra medvetanden fastnar på vägen. Istället måste den realistiska konstnären omvandla det omedvetna till ett medvetet förhållningssätt, som samtidigt sätter på spel att själv bli moraliskt och politiskt otydlig. Samtidigt ändå ta plats i verkligheten, trots den egna ambivalensen och dubbelheten, den egna positionen. Det är att arbeta med en verklig, global realism, enligt Milo Rau.

 

 

Facebooktwitter

Ett teaterhus med flera scener – Dagens Lunchteater

En av fördelarna med att arbeta i ett teaterhus  som är byggt för att vara en teater är de olika scener som på ett naturligt sätt finns i huset. Från Stora Scenen med sina 600 platser till Foyerbaren med drygt hundra sittplatser för den populära Dagens Lunchteater. När Lunchteatern har biljettsläpp inför kommande spelsäsong köar publiken redan från sextiden på morgonen – det är inget skämt! På ett sätt behövs det inte – en kan boka på nätet. Men för många är det ett sätt att umgås och en rolig händelse.

Dagens Lunchteater spelar mindre uppsättningar med en eller ett par skådespelare och scenen är inte så stor. Men någonstans återfinns scenkonstens kärna här. Goethe sade en gång att i vissa fall behövs det bara ett par tunnor och en bräda som scen – dvs när skådespeleriet är av den klassen att det fångar publiken.

Så är det ofta på Dagens Lunchteater och idag spelade Lunchteaterns konstnärliga ledare Christel Körner Melissa och Ingemar Carlehed Thomas i Albert Ramsell Gunreys lilla förtjusande, men också upprivande pjäs Kärleksbrev. En fullsatt salong, knäpptyst i en dryg timme och skådespeleri som trollbinder publiken. Spelas även imorgon!

Och lunchteater spelar vi fram till veckan innan jul, därefter till våren igen!

Facebooktwitter

Stödkvällen igår tillsammans med Röda Korset på Göteborgs Stadsteater

Är fortfarande kvar i efterglöden av gårdagens stödkväll till förmån för människor på flykt som Göteborgs Stadsteater genomförde tillsammans med Röda Korset. Kvällen blev verklighet genom personalens stora engagemang och vilja att göra något, dels samla in pengar förstås, men också att visa solidaritet och stöd med dem som är på flykt. Och den genomfördes på ett underbart sätt av en väldigt stor del av teaterns personal, både från Götaplatsen och Backa Teater. Även många av dem som inte kunde vara med igår har på lika sätt bidragit till att vi kunde genomföra kvällen, i planering eller genom förberedelser.

Samhället har hårdnat de senaste åren, problem, intressemotsättningar, krig och fattigdom sköljer över även vår världsdel på olika sätt. Det är en ganska stark kontrast mot hur det kändes efter Berlinmurens fall, Östeuropas frihet från sovjetiskt förtryck, Apartheids upplösning i Sydafrika några år senare. Cyniker från olika håll menar att välgörenhetsgalor, stödkvällar och andra sympatiyttringar är ytliga, ibland rent av kontraproduktiva eller syftar enbart till att odla myten om den egna godheten. Det tycker jag är en förenkling, eftersom en i så fall underskattar kraften och övertygelsen vi kan ge varandra när mycket ser mörkt ut runtomkring.

Ett synnerligen läsvärt reportage i dagens DN handlar just om de här frågorna. Carin Ståhlberg har följt processen när Mattias Andersson, konstnärlig ledare på Backa Teater, sätter upp Dostojevskijs Idioten på Dramaten. Mattias har arbetat en tid med begreppet godhet, senast i pjäsen Acts of Goodness som turnerat i Europa det senaste året, och även spelats på Dramaten. Mattias tes är att godheten är en sällan problematiserad fråga som inte har haft någon framskjuten plats i litteraturen eller konsten. Just därför är den intressant att undersöka, något som vad jag förstår kommer att äga rum i den nya uppsättningen på Dramaten. Ser mycket framemot att se den veckan.

Så det behöver inte nödvändigtvis vara ett utslag av godhet att anordna en stödkväll, därtill är nog själva begreppet godhet för problematiskt. Men att innan stödföreställningen av Hedda Gabler lyssna på Röda Korsets koordinator för kvällen, Inger Magnusson, när hon berättade om Röda Korsets arbete, var inte bara inspirerande, utan mycket motiverande. Bara i Göteborg är det 800 frivilliga som jobbar för Röda Korset för att hjälpa flyktingarna på olika sätt. Och det finns flera andra stora ideella organisationer som arbetar på liknande vis med sådana insatser.

Det blev ett omväxlande och fint program mellan dagens tidigare föreställningar av Markurells i Wadköping och Hedda Gabler och stödföreställningen senare på kvällen. Med sång, musik, spoken word poesi, tal av Anneli Hulthén som denna kväll representerade Göteborgs Stad och påminde om stadens historia som fristad också efter Andra världskriget. Efter kvällsföreställningen blev det även DJ-stafett med skådespelare och andra. Stort tack till alla medverkande – ingen nämnd och ingen glömd! Och inte minst ett stort tack till den stora och engagerade publiken som frikostigt stöttade Röda Korsets arbete med bidrag av olika slag! Love You all!

För varje gång ett ljus slocknar måste vi tända ett nytt.

Facebooktwitter