Björn Sandmark bloggar

Nytt år och redan den 11 januari är det premiär på Backa Teater för “Krigerska” av Athena Farrokzhad och i regi av Saga Gärde. Föreställningen är ett körverk om relationen mellan mödrar och döttrar som bygger på en dokumentär process med ensemblen och artisten Beri Gerwise. Jag ska se en repetition imorgon och ser verkligen fram emot det efter en spännande läsning på kollationeringen i höstas.

Mattias Anderssons tack- och avskedsföreställning “Vi som fick leva om våra liv” såg jag för tredje gången i lördags och stämningen var på topp efteråt. Jag tror alla ser fram emot att spela på Dramaten nu under våren. Premiären på Elverket är den 23 januari. Det har varit ett lyckat samarbete med nationalscenen och min förhoppning är att vi givetvis kan fortsätta det samarbetet på ett bra sätt när nu Mattias Andersson blir konstnärlig ledare där från första mars.

Den 27 mars, däremot, är det premiär för “Färgen från yttre rymden” som bygger på en novell av H P Lovecraft och i regi av Lasse Melin som är tillbaka på Backa. Pjäsen riktar sig till barn från 9 år och uppåt och handlar om en meteorit med en helt okänd färg som kraschat mot jorden. Vad är egentligen en färg? Ja, det blir en fråga att diskutera även högre upp i åldrarna.
Vi har internt börjat förbereda för rekryteringen av ny konstnärlig ledare på Backa Teater och vi hoppas på att ha en ny person på plats till hösten.

På Stadsteatern spelar just nu Melanie Mederlinds charmiga uppsättning av Mozarts “Trollflöjten” – den såg jag för tredje gången igår och jag måste säga att jag älskar den. För musiken, för entusiasmen, för skådespelarnas glädje och charm. Jag ska se den minst en gång till, förhoppningsvis hinner jag med att se den två gånger till innan den går ner i mars.

För den Brecht-intresserade gäller det att passa på och inte missa “Puntila och hans dräng Matti”som bara har några få gånger kvar till den sista föreställningen 18/1. Pontus Stenshäll regisserar en synnerligen brechtiansk föreställning med sedvanliga överdrifter, “Verfremdung” och fokus på den ombytlige storbonden Mattilas taktik för att söndra och härska i sin egen del av världen. Vad händer när verkligheten i dagens värld överträffar pjäsen? En rolig fråga att fundera över när man ser föreställningen.

På Studion spelar just nu den kritikerhyllade och skruvade komedin “Vem är Schmitz?” skriven av den schweiziske författaren Lukas Bärfuß i regi av det ungerska stjärnskottet Ildiko Gaspar. Denna arbetsplatskomedi drar ner mycket skratt, men ibland fastnar skrattet i halsen. Fredrik Evers som VD:n är i högform och tillsammans med resten av ensemblen spelar underbart ihop i denna mycket speciella och roliga uppsättning.

På Lilla Scen är det den 24/1 premiär för “Sysslolösa många män med tillgång till vapen” som är ett “becksvart, brutalkomiskt samtidsdrama” av Annika Nyman i regi av Gustav Englund från teamet K.Polyfon, där även dramatikern Annika Nyman, ljusdesignern Mira Svanberg, ljuddesignern Niclas Annerstedt Lindgren och Annika Tosti, scenograf och kostymör, ingår. I dagens samhälle har gängkonflikter och skjutningar ökat och teatern har ett särskilt uppdrag att spegla samtiden och undersöka vad som händer. För några år sedan spelade vi “Jihadisten” i regi av Johan Gry och den låg så mycket i framkant att den offentliga debatt som utbröt hamnade till stora delar helt snett. Men det får inte förskräcka oss. När teater träffar rätt finns det få konstformer som kan engagera lika mycket.

Nästa premiär den 28 februari kommer Thomas von Brömssen tillbaka till Stora Scen i Patrick Süskinds “Kontrabasen” i regi av Eva Bergman, ett kärt återseende efter von Brömssens uppskattade roll som “Karl Gerhard” för ett par år sedan. Det kommer att bli fint och en bra avslutning på Stora Scen i vår.

Den 13 mars är det dags för förra teaterchefen Ronnie Hallgren att göra comeback på teatern som regissör på Studion för Samuel Beckets “Slutspel”, vars tema är tidens obönhörliga gång. Ronnie säger: “Trots Beckets mörka vision av världen är ‘Slutspel’ bitvis en rolig pjäs med en aldrig sinande kärlek till humoresken och parodin. Det ska vi ta vara på.” Och vi andra har verkligen något att se fram emot!

Bara fyra dagar senare återkommer Pepperland, världens främsta Beatles-tolkare enligt deras gamla producent George Martin, med föreställningen “Yeah, Yeah, Yeah” som spelar sig igenom Liverpool-bandets fascinerande historia. Föreställningen varvar med “Kontrabasen” på Stora Scen i mars och april.

Vårens sista premiär på Lilla Scen heter “Om kärlek” och är det tredje samarbetet mellan Max Bolotin, Daniel Nyström och Caroline Söderström från Stadsteaterns ensemble. Föreställningen är en apokalyptisk historia om klimatet och människors val på en nivå, men även en anspelning på Faust och världens möjliga räddning genom kärleken mellan Gretchen som blir kär i teknikentreprenören Heinrich. Så kan det gå!

Lunchteatern kör för fulla hus fram till Valborg, som vanligt!

Under 2020 kommer fastighetsägaren Higab att påbörja renovering och ombyggnad av teatern och vi stänger sista april för att börja förbereda ombyggnaden. Det handlar om fastighetsförbättringar som fasadrenovering och stambyten, men även permanentning av Lilla Scen och förbättrade publika ytor och arbetsmiljö för personalen. Vi vet ännu inte hur lång tid ombyggnaden kommer att ta, men hoppas komma igång under hösten 2021.

Så det blir ett händelserikt år – både på scenen och utanför. Vi satsar dock på den klassiska teaterdevisen:
“All drama must remain on stage”.

Nu har jag ganska exakt varit på Twitter i fem år och det har vart väldigt roligt ibland, ibland bli jag trött på debattklimatet. Hur det ibland kan gå skildrade jag senast i boken “Sceningång. Tre år på Göteborgs Stadsteater” 2017 i en text som skildrade den minst sagt uppskruvade debatt som rådde kring vår uppsättning “Jihadisten” tidigare samma år.

Igår var det val i Storbritannien, en fråga som engagerat mig ganska länge. Jag har följt debatten i The Guardian och jag har oroat mig för att Brexit ska bli av. För att det var sorgligt för Europas framtid. För att det knappast kommer att gagna människorna där, av en lång rad olika skäl. Jag förbehåller mig rätten att ha en uppfattning i frågan.

För att se vad som händer, lite på skämt, eller kanske snarare med en känsla av ironi (jag vet, funkar inte så bra i sociala medier) tweetade jag igår kväll
“Jag känner mig helt säker på att Boris Johnson kommer att förlora det här valet”.

Och nej, det var jag inte. Det är faktiskt en helt omöjlig ståndpunkt, även om det hade varit skönt av samma skäl som min EU-federalistiska Twitter-kollega Krister Thelin skrev i en kommentar. Inte för Corbyns skull, utan för ett eventuellt nytt Brexit-avtal skulle få chansen i en ny folkomröstning specifikt om den frågan.

Så tagga ner. Själv är jag ändå rätt förvånad över det stora intresset för tweeten inklusive medföljande spekulationer i olika tonarter. Jag kan konstatera att denna tweet visats knappt 60 000 gånger lajkats 142 gånger och retweetats 59 gånger. Tror att samtliga utfall här är någon sorts rekord i min i övrigt blygsamma Twitter-tillvaro.

Nu är lunchen snart slut, vi har en underbar premiär för Mozarts “Trollflöjten” i regi av Melanie Mederlind ikväll och jag önskar Er alla, glada som arga, en trevlig kväll och helg!

I somras fick den schweiziske författaren och dramatikern Lukas Bärfuss Tysklands finaste litterära pris, Büchnerpriset, som traditionellt delas ut av die Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung i Darmstadt. På Göteborgs Stadsteater blev vi extra glada eftersom Bärfuss skrivit pjäsen “Vem är Schmitz?” som har Norden-premiär på Studion den 6 december.

Det kommande samtalet ingår i en serie samarbeten som heter “Dramatiker på scen”. Redan den 26/11 är det dags för det första samtalet på Stadsteatern med dramatikern Gertrud Larsson som samtalar med dramaturgen Magnus Lindman. Det samtalet äger rum mellan 18.30 och 20.30. Gertrud Larsson skrev för ett par år sedan den mycket populära satiren om Göteborgs-Posten, “Tidningshuset som Gud glömde” som spelade för fulla hus hösten 2017.
Vi är glada över att Kulturakademin tog initiativet till denna samtalsserie och vi ska göra vårt bästa för att fortsätta hitta intressanta samtal på detta tema.

“Vem är Schmitz?” är en skruvad samtidskomedi om identitet, genus och det internationella näringslivet, som jag inte ska avslöja så mycket om här. Men kom och se uppsättningen – den kommer att bli minnesvärd!
Själv träffade jag Lukas Bärfuss i samband med att hans roman “Hundra dagar” kom ut på svenska, för snart tio år sedan. Vi hade ett samtal om romanen på Bokmässan och det är en fasansfull roman om inbördeskriget i Ruanda. Regissören Milo Rau, som har varit på plats i Ruanda och gjort verklighetsbaserad teater om inbördeskriget berättade för mig i våras att han ansåg att Bärfuss bok är det bästa som gjorts om den förfärliga tragedin som ledde till hundratusentals döda och vars sår ännu inte är läkta. Jag kan bara rekommendera romanen och sedan att se föreställningen “Vem är Schmitz?”. Då får man en bra bild av en spännande, och just nu, den mest firade författaren i det tyskspråkiga Europa.

Vi är särskilt glada att Schweiziska ambassaden stödjer föreställningen och författarsamtalet. Nästa år, 2020, har Schweiz haft en beskickning i Sverige i hundra år.