Kung Oidipus – temanummer Tidskriften Aiolos nummer 57-58

Ännu har jag inte haft möjlighet att se “Oidipus/Antigone” i Eirik Stubös uppsättning på Dramaten, men letar efter passande datum.
I väntan på det har jag nu istället läst Tidskriften Aiolos temanummer (57-58) om “Kung Oidipus”. Det kan sägas direkt – det är imponerande och uppslagsrik läsning.
“Kung Oidipus” har sedan urpremiären 429 f.kr. spelats genom tiderna utan att förlora sin relevans. Redaktören Niklas Haga påpekar att de tyska idealistiska filosoferna än en gång fördjupade läsningen och lyfte fram de filosofiska sidorna av verket.
Inte minst Hegels närläsningar av “Antigone”, som Sofokles skrev först, men som utspelar sig efter händelserna i “Kung Oidipus”. Hegels läsning finns i ”Andens fenomenologi”, som översatts av Brian Manning Delaney och Sven-Olof Wallenstein 2008. Wallenstein har också medverkat i detta tidskriftsnummer och översatt Hegels text “Övergång till den grekiska världen”, men även Derridas “Glas”.
För Hegel är själva kärnpunkten övergången från den egyptiska mytologin till den grekiska. Hegel skriver om gudinnan i Sais, som har en central roll:
“Detta fördolda väsen utsäger alltså klarheten, solen, att komma till klarhet över sig själv, och den andliga klarheten som den son vilken föds ur henne. Denna klarhet är vad som uppnås i den grekiska och judiska religionen, i den förra i konsten och den sköna människogestalten, i den senare i den objektiva tanken. Gåtan är löst; enligt en betydelsefull och beundransvärd myt dödades den egyptiska sfinxen av en grek och gåtan löstes: innehållet är människan, den fria ande som vet sig själv.” (Ur Hegels religionsfilosofi)
I dramat löser Oidipus sfinxens gåta genom att se människan i sfinxens fråga och sfinxen störtas därmed från sin klippa. För Hegel är detta, som Anders Lindström skriver, “ett avgörande moment i världsandens utveckling” där det symboliska (i den egyptiska världsbilen) ställs mot den klassiska (i den grekiska) och får sin fortsättning i begreppet “Känn dig själv”, vilket Hegel ser som en sammanfattning av kärnan i den klassiska, grekiska perioden.
Men Oidipus bär på denna motsättning inom sig, dialektiken mellan mythos (det egyptiskt mytiska) och logos (den grekiska klarheten) och kommer inte vidare. När han i slutet inser att han mördat sin far och gift sig med sin mor är det just ögonen han sticker ut, vänd mot solen:

“O ve! Nu har allt till sist blivit klart för mig.
Du ljus – nu får jag aldrig, aldrig se dig mer….
(1182-83)

Lika tragisk är förstås “Antigone”, dotter till Oidipus och hans mor Iokaste, som försöker skapa en gravplats åt sin bror Polyneikes, som lagvidrigt stupat i en duell med sin bror Eteokles. Kung Kreon förbjuder Antigone att begrava Polyneikes, vilket hon ändå gör och döms därmed till döden, stängs in levande i ett gravvalv och begår där självmord.
Även “Antigone” har Hegel analyserat i “Andens fenomenologi” och dessa passager har den franske filosofen Jacques Derrida skrivit om i sin synnerligen snåriga, men vackra bok “Glas” från 1974. Derridas Hegel-text ligger dessutom parallellt med en text om Jean Genet och enligt Sven-Olof Wallensteins herostratiska insats att översätta en viktig bit ur “Glas” menar han att Derrida försöker sätta fram Hegels läsning av “Antigone” som en text om den sedliga ordningen, medan texten om Genet istället ska kontrastera i kraft av författarens “osedliga” leverne med återkommande teman som “förräderiet, brottet, antifamiljen och homosexualiteten”.
När jag själv läste “Glas” – det tog ett helt läsår 1987-1988 och då läste jag bara vänstersidorna om Hegel – förstod jag det så att det Derrida försökte göra var att via Hegels tolkning av syskonskapet i Antigone, försökte komma åt en inkonsekvent punkt i Hegels eget liv för att ifrågasätta hela den hegelianska dialektiken. Något ologiskt, som inte passar in i det hegelianska systemet, och han fastnar för Hegels enligt olika utsagor ovanligt starka kärlek till sin egen syster. En sådan, möjligen rent platoniskt incestuös relation, trodde jag att Derrida försökte använda för att visa att Hegels hela systemfilosofi som i resonemanget om “Antigone” just fokuserade på den sedliga familjen, hade en ologisk punkt – en “differance” som Derrida då kallade de avvikelser från de binära oppositionerna i den hegelianska dialektiken.
Men till slut trodde jag mig förstå att Hegel ändå hade förutsett att det skulle komma någon som Derrida, som skulle vilja hitta punkten utanför det hegelianska systemet. Det går inte att hitta den punkten. Var och en som försöker inta en position utanför den hegelianska dialektiken går då i själva verket in i en ny dialektisk relation med systemet. Och till slut blir den införlivad.
Derrida skrev ett ofta diskuterat citat att “Det finns inget utanför texten”, vilket också påpekas av Wallenstein. I någon mening är det åtminstone för mig också ett medgivande till att det inte heller finns någon filosofi utanför systemet. (Hegels).
Hegels tänkande förblir den monolit som inte ens Derrida kan dekonstruera.
Det är till stora delar en njutning att kunna läsa Aiolos nummer om “Kung Oidipus” – denna tidskrift som på djupet ägnar sig åt dramatiken och filosofin på detta sätt.
Inte minst med tanke på hur mycket annat ser ut, runt omkring oss idag.

Facebooktwitter