2017 – året som gått på Göteborgs Stadsteater och Backa Teater

Backa Teater har även i år varit en stor källa till glädje för mig, med en varierande och spännande repertoar har man fortsatt att engagera barn, ungdomar och väldigt många vuxna under hela spelåret.
I torsdags spelades sista föreställningen av “Glängtan” av Stefan Åkesson – en pjäs som var influerad av Peter Wohllebens bestseller “Trädens hemliga liv” i regi av Lars-Eric Brossner. På en dryg timme lyckades man beröra jordens uppkomst, livets mening, trädens kommunikativa förmåga och individens ansvar på ett sätt som lockar barnen att tänka vidare och förundras över alltings storhet. Med 3D-teknik lade man sig än en gång i framkant, vilket ledde till av även GöteborgsOperan kom på studiebesök.

Men även höstens första stora uppsättning – “Jeanne D’Arc” av Sisela Lindblom, var en magisk föreställning. Den byggde på de verkliga rättegångsprotokollen från processen mot Jeanne D’ Arc fram till hennes bränning på bål för kätteri 1431. Lars Östbergs scenografi skapade ett medeltida rum som jag inte kan glömma. I båda uppsättningarna var skådespelarinsatserna som alltid lysande. Under våren spelades Johanna Larssons “5114”, om att gå i sjuan, Anna Sjövalls “Fursten” och “A Map to Get Lost”, en slutproduktion producerad av avgångsstudenterna från STDH (Stockholms Dramatiska Högskola). Ulf Rönnerstrand spelade “Axolotl” på Sjöfartsmuseet/Akvariet, en text ur Mattias Anderssons “The Misfits”, som bygger på en novell av Julio Cortazar. Backas konstnärliga ledare Mattias Andersson har varit tjänstledig en stor del av hösten och gjort två uppsättningar på Dramaten. Vi är glada att Mattias nu är tillbaka på Backa och ser fram emot hans egen produktion till våren – en bearbetning av Stig Dagermans “Skuggan av Mart”, som i Mattias version heter “Skuggorna av Mart” och har premiär 24 mars.

Under året blev vår samarbetspartner i Stockholm, Unga Klara, utsedd till nationalscen för barn- och ungdomsteater. Vi är väldigt glada för att Unga Klara nu får betydligt bättre möjligheter att bedriva sin utmärkta och nödvändiga verksamhet. För egen del tänker jag att det är en fördel att inte ha ett uppdrag som i värsta fall kan beskära den konstnärliga friheten. Jag tänker på Backa Teater mer som en internationell scen för barn – och ungdomsteater än en nationalscen.
Backas engagemang i vårt europeiska nätverk “Prospero” tillsammans med bland andra Schaubühne/Berlin, Theatre de National de Bretagne och Emilio Reggiano Teatro i Modena hann knappt avslutas förrän Backa gick in i ett nytt gemensamt projekt tillsammans med ett tiotal andra europeiska teatrar under ledning av Modena. “Europe of Transistions” om flyktingsituationen i Europa och dess konsekvenser. Det blir spännande, med nya internationella gästspel och en festival på Backa längre fram. Projektet har beviljats ett generöst EU-stöd.
“Prospero”-projektet tar nya tag och en ansökan om EU-stöd för europeisk teatersamverkan och utveckling tillsammans med våra tidigare partners och några nytillkomna; till min glädje även Odéon-teatern i Paris och Stadsteatern i Amsterdam. Projektsamordnare denna gång är inte Rennes, utan Liège.

På Stadsteatern har det varit ett riktigt dramatiskt teaterår i dess bästa bemärkelse. Pontus Stenshälls första egna repertoar på teatern visade sig innehålla en rad oförglömliga uppsättningar, på olika sätt.

Adde Malmbergs uppsättning av John Chapmans “Nil by Mouth” blev hos oss “Var god dröj!”, som bortsett från att vara en underhållande sjukhusfars som drog en storpublik också träffade mitt i prick vad gäller vårdkrisen och enligt olika källor pågick en stor debatt på Sahlgrenska Universitetssjukhuset om uppsättningens trovärdighet.
Alexandra Pascalidous “Alexandras Odyssé” i regi av Anna Ulén om den grekiska ekonomiska krisen och dess konsekvenser nådde en ny publik som aldrig varit på Götaplatsen tidigare och återupplivade en på teatern klassik teatergenre – den politiska plakatteatern. På en annan konstnärlig nivå var Anja Susas uppsättning av Anton Tjechovs “Körsbärsträdgården” – en i mina ögon genialisk dekonstruktion av klassikern. Varken kritiker eller någon större publik uppskattade den lika mycket så spelperioden blev något kortare än tänkt. En teater av Stadsteaterns storlek måste dock ta konstnärliga risker ibland och erbjuda publiken annorlunda teater på god europeisk nivå.

Samtidigt spelades Johan Grys uppsättning “Jihadisten” på Lilla Scen. “Jihadisten” kom mitt i en politisk debatt om IS-återvändare och terrorattacken på Westminister Bridge och ett par veckor senare på Drottninggatan i Stockholm. Om jag någonsin tvivlat på teaterns möjlighet att påverka samhällsdebatten rätades de eventuella frågetecknen ut då. Föreställningen diskuterades i samtliga medier; på alla ledar- och kultursidor och toppade även Aktuellt med en debatt om pjäsen mellan Johan Gry och moderate riksdagsmannen Hanif Bali som kritiserade föreställningen utan att ha sett den. En uppföljning av hela förloppet finns i min bok “Sceningång. Tre år på Göteborgs Stadsteater” som kom ut under Bokmässan. Johan Gry skriver medryckande om produktionsperioden och jag följer upp twitterstormen och övriga konsekvenser under och efter spelperioden. 11-12 januari gästspelar vi i Malmö med “Jihadisten”.

Pontus Stenshäll öppnade själv hösten med sin uppsättning av Vilhelm Mobergs “Utvandrarna”, som trots en del beska kritikerkommentarer hade ett sådant publikt tilltal att beläggningen blev knappt 80%, vilket förstås är väldigt bra för Stora Scen. Lars Ring skrev i sin årskrönika i SvD för ett par dagar sedan “Iscensättningen av ‘Utvandrarna’ var just en sådan, en möjlighet att nå nya publikgrupper och använda ensemblen och deras olika kulturella erfarenheter. Några blev dock upprörda av den provokativa lekfullheten, försöket att avdramatisera scenkonsten. En modernistisk spelstil, en experimentell form som använder överdrifter och det groteska är nu så sällsynt att den utmanar konsensus.”
Samtidigt måste jag säga att trots en del överraskande uttalanden om föreställningen är det ändå glädjande att diskussionen om Stadsteatern handlar om konstens innehåll, om estetik och teater och inte om ekonomi, personalfrågor eller revisionsrapporter.

En bit in på hösten var det dags för nästa stora debatt, denna gång utlöst av Gertrud Larssons pjäs “Tidningshuset som Gud glömde” i regi av Mikaela Granberg om tidningsbolaget Stampens uppgång och (nästan) fall. Under Bokmässan, som präglades av nazist- och kravallhot, var “Tidningshuset” den stora snackisen i mediekretsar. Bara under Bokmässedagarna var över 150 journalister på Studion och såg föreställningen, där Victoria Olmarker var lysande som Peter Hjörne och Lisa Lindgren likaså som Thomas Brunegård. På ett liknande sätt som “Jihadisten” diskuterades även “Tidningshuset” på de flesta ledarsidor och kultursidor. Alice Teoderescu, GP:s chef för ledarredaktionen, ansåg sig, utan att ha sett föreställningen, orättvist behandlad och klagade under en vecka, både i sin egen tidning, på Twitter och i Expressen. I onödan kan jag tycka. Dels är det ju inte så ofta nu levande personer får vara förebilder för teaterroller, dels framställdes inte Alice på något särskilt negativt sätt. Men för andra gången under 2017 blev det nationell debatt om innehållet i en av våra föreställningar.

Eva Bergmans uppsättning av Irena Krausz “Karl Gerhard” blev en stor framgång och jag måste säga att jag aldrig sett Thomas von Brömssen bättre. Musiken är underbar. Det är den också i Rikard Lekanders “Gösta Berlings saga”, som jag ska se för tredje gången imorgon, på Nyårsafton. I två tidigare inlägg här har jag fördjupat mig i “Gösta Berlings saga”

Det är omöjligt att skildra vad som händer på en teater under ett helt år, så därför kan jag inte här gå in på djupet alla andra spännande uppsättningar som gjorts på Stadsteatern. Under hösten firade vi femtioårsminnet av Beatles LP “Sgt Pepper’s Lonely Heart Club Band med en kommenterad konsert av världens bästa Beatles-coverband (enligt Beatles-produceten George Martin). Adde Malmberg modererade på scen.
På Studion spelade vi också Zinnie Harris “How to Hold Your Breath” i regi av Malin Stenberg och på Lilla Scen utöver “Jihadisten” även “Stjärnornas tröst”, tonsatta och sceniskt gestaltade dikter av Karin Boye i regi av Olof Runsten och framförande av bland andra Daniel Lemma. Höstens första produktion var Sartres “Flugorna” i regi av Angelina Stojcevska.
I boken “Sceningång. Tre år på Göteborgs Stadsteater” försökte jag i flykten hålla fast några händelser ur olika perspektiv. 22 olika skribenter medverkar för att åtminstone till en del fånga djupet och bredden på vad som händer i två teaterhus som Backa och Stadsteatern. Bokens kritikkapitel upprörde några kritiker och det blev lite debatt i några tidningar. Mest överraskande var när Leif Zern kom ut som teaterkritikens Staffan Heimersson och var upprörd över att jag missat att han nästan hade medverkat i samma paneldebatt som Frank Castorf för femton år sedan. Men var och en måste följa sin stjärna.

Som alla teatrar har vi förstås också påverkats av händelserna kring #metoo, #tystnadtagning och #metoobackstage. Vi har en långsiktig plan och några inplanerade åtgärder redan i början av året. Det är ingen tvekan om att detta är en av de största händelserna i svenskt arbetsliv på senare år, kanske någonsin. Jag är fullt medveten om mitt ansvar som chef för att leda verksamheten i rätt riktning och ta ansvar för att våra teatrar är arbetsplatser som alla kan gå till och känna sig trygga. Allt annat är ett misslyckande. Vi har mycket att göra nästa år.

Med denna förhoppning vill jag önska alla läsare som orkat läsa ända hit ett riktigt Gott Nytt År 2018. Hoppas vi ses på teatern!

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *