Gösta Berlings saga och teaterkonstens estetik.

I sina estetiska föreläsningar skriver den tyske filosofen G W F Hegel om teatern som den dramatiska poesin. Han anser att “Eftersom dramat har utbildats till den mest fulländade totaliteten både vad gäller sitt innehåll och sin form måste det anses vara poesins och konstens högsta nivå överhuvudtaget” (De relevanta delarna ur hans estetiska föreläsningar finns förtjänstfullt utgivna med initierade kommentarer av Sven-Olof Wallenstein i den vackra lilla utgåvan “Den dramatiska poesin” på Bokförlaget Faethon).
Det som ger teatern denna särställning är just triangeln av text, konstnärlig scenografi och skådespeleriet som ögonblickets konst. Text eller bildkonst kan avnjutas var för sig, men kombinationen av de båda och dess ögonblicklighet genom skådespeleriet skapar ett odödligt momentum på scenen som knappt går att överträffa.
Sedan Hegels dagar har även nya konstformer adderats, en annan möjlighet att lägga till ljus, musik och film för att fördjupa den konstnärliga gestaltningen och upplevelsen ytterligare.
I fredags var det premiär för “Gösta Berlings saga” på Göteborgs Stadsteater.
Vi är ödmjuka över det stora intresse föreställningen väckt och intresserade av att följa debatten om föreställningens komposition, regi och gestaltning. Det avtecknar sig inte minst en diskussion som olika perspektiv på det visuella som ett inslag i den samtida teatern.
På Göteborgs Stadsteater har denna trend, som inte bara står att finna hos oss, utan som är ett faktum på många scener runt om i landet och i Europa, fått några starka uttryck.
De senaste åren har denna trend synts i till exempel Anna Petterssons “Alice i Underlandet”, och nu i Rikard Lekanders uppsättning av “Gösta Berlings saga”. Detta är självfallet bara en av många trender i samtidsteatern, men väl värd att reflektera över. När en uppsättning visar sig ha en grundläggande struktur som utöver texten har en framträdande scenografi, ljussättning, filminslag och musikaliska inslag uppstår inte sällan en diskussion om verkets ytlighet. Det visuella förknippas med ytlighet.
För egen del tänker jag att nedlåtenheten mot den synliga ytan, i själva verkets inte är något annat än en gammal lutheransk tradition, där ordet (Bibeln) är det enda viktiga, det enda som har koppling till det gudomliga.
Inom katolicismen finns en helt annan förståelse och intresse för det visuella, i allt från gudstjänsten till gatubilden och människors olika personliga val.
Jag tänker att det kan finnas ett större djup i en storslagen, teatralisk gest på scenen än i en femton minuter lång monolog, eller en berättelse som stelnat i sin form.
Den antika teatern eller Shakespeares fundamentala pjäser härbärgerar alla de flesta frågor som litteraturen handlar om. Livet, Döden och Kärleken med alla de variationer som människan kan skapa. Men vi har bara texterna kvar och inte den konstnärliga upplevelsen när de spelades för publiken. Jag tror att det också kan vara en förklaring till det starka fokus på texten som fortfarande finns när en klassiker sätts upp.
Men ett mera visuellt sätt att arbeta med dramatisk text betyder inte automatiskt att det är en trivialisering eller relativisering. Vad vi vet är att både antikens dramer och Shakespeares scener inte var belamrade med scenografi. “Just a few props”, som är det vanliga medskicket för det Elisabethanska dramat, till exempel.
Betyder det då att en stilisering av scenen, med starka inslag av bild, ljud, ljus och musik är en mera ytlig teaterform? Knappast.
Det avgörande är förstås skådespelarna. Garrick, en av Shakespeares samtida hade en så stark scennärvaro att delar av publiken tappade sansen helt, vissa lär rent av ha svimmat av upplevelsen. Så om en scen inte är full av scenografi och dekor betyder det inte att den är tom. Inte heller betyder det att en starkt visuell föreställning är tom.
Det är snarare så som Peter Brook uttryckte saken i klassikern “Den tomma spelplatsen”:
“Jag kan ta vilket tomt utrymme som helst och kalla det en ren scen. En man går över denna tomma yta medan någon annan tittar på honom, och det är det enda som behövs för att skapa en teaterscen”.
Jag tror att det är dags att inse att det vi nu ser är en ny debatt om teaterns estetik; som handlar om relationen mellan den visuella teatern som fått nya tekniska uttrycksmedel och den traditionellt textbaserade.

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *