När jag 1988 och några år framöver arbetade som skandinavisk lektor vi Friedrich-Alexander-Universität-zu-Erlangen-Nürnberg fanns ännu inte internet. Med några dagars försening kom Dagens Nyheter med posten, ofta några ex samtidigt. Det var min enda lina bakåt, till Sverige. När det var ferier kom den inte alls. Jag saknade den inte, istället läste jag Süddeutsche Zeitung.
Men några saker dröjde sig ändå kvar. En mening som jag ännu bär mer mig är en kommentar av Horace Engdahl – i en text om “Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf, som då hade kommit ut i en nyutgåva:
“Den som kan läsa ‘Gösta Berlings saga’ utan att falla i gråt måste lämna litteraturen.” Det finns säkert en och annan som kan tycka att det är en bombastisk överdrift. Men det tycker inte jag. Varje gång jag läst “Gösta Berlings saga” har jag gråtit. Och jag gjorde det även vid genomdraget av Rikard Lekanders uppsättning av sin egen, lysande, bearbetning av romanen, som jag fick vara med om i fredags.
För egen del håller jag “Gösta Berlings saga” för den främsta romanen på det svenska språket. Selma Lagerlöfs berättelse om den gudomliga Majorskan, den Jesus-liknande Gösta Berling, lärjungekavaljererna på Ekeby och djävulsinkarnationen Sintram etablerar en sorts kristet färgad civilisation, som dock utmanas av hednisk natur och Dovrehäxans atavistiska framstötar.
Hela berättelsen utspelar sig i en post-romantisk, gotisk trivsel-skräckmiljö, där steget till förtappelsen aldrig är långt och den extatiska livskänslans hybris-känning till slut omvandlas i den sargade självkänslans lakoniska kompromiss mellan önskan och tvång i en outsägligt vacker relation mellan den krossade men segrande Elisabeth Dohna och den lika krossade och oväntat ödmjuke Gösta Berling.
För egen del har jag i decennier nu uppehållit mig vid Lagerlöfs precisa skildringar av tidlösa tillstånd i de oväntade mötena mellan Gösta och Anna Stjärnhök, Gösta och Marianne Sinclaire och till slut Gösta och Elisabeth Dohna. Mina iakttagelser finns att läsa i essän “Jag är en annan. Några nedslag i Erik Lindegrens extatiska diktning” (Bokförlaget Korpen), som inte bara handlar om Erik Lindegren, förstås.
Jag ska inte avslöja för mycket av Rikard Lekanders texttrogna bearbetning, som ändå har en så djupt personlig twist. Nina Franssons sparsmakade men distinkta scenografi skapar det rum som föreställningen kräver och Anna von Hauswolffs monumentala musik och ljudbild fick mig att sitta käpprak redan innan ridån gått upp. Räknar dagarna till premiären på Stora Scen på Göteborgs Stadsteater fredagen den 15 december.
Vi gick i pausen!