Volksbühne intar Schaubühne.

Den 19 september var nervositeten i den berlinska teatervärlden påtaglig. Herbert Fritsch, mångårig medarbetare på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz hade valt att lämna nya Volksbühne-Berlin och istället börja på en av de tidigare konkurrenterna Schaubühne på Lehniner Platz i Charlottenburg. Klokt av Schaubühne att knyta Fritsch och några av skådespelarna till sig. Frank Castorf går till Berliner Ensemble och René Pollesch till Deutsches Theater, de båda teatrarna ligger i gamla Öst-Berlin, medan Schaubühne alltid legat på västsidan, först vid Halleschen Ufer och sedan åttiotalet vid Kurfürstendamm.
Idag lär inte detta spela någon större roll, men Volksbühne är kanske ändå den teater som bibehållit en identitet som bärare av någon sorts minne från DDR. Frank Castorf kommer själv från Öst-Berlin.
Schaubühne har under många år haft en helt annan estetik än Volksbühne och har alltid varit min personliga favoritteater i Berlin. Thomas Ostermeiers legendariska uppsättningar av ”Hamlet” eller ”En Folkefiende” präglas av en närmast postmodern klassicism med den lysande Lars Eidinger som prinsen av Danmark i grå kostym, avskalat, om än med effektfulla detaljer av mest skiftande slag. Castorf däremot jobbar med teatraliskt överlastade scenbilder, grotesker och otyglad lust eller våld.
Därför var det ganska omtumlande att se Herbert Fritschs uppsättning ”Zeppelin” på Schaubühne i tisdags. Fritsch står för textbearbetning, regi och scenografi. Stämningen var tät. Ostermeier syntes först vid högra parkettingången, strax därpå vid vänstra, sedan inte alls.
Och första entrén gjordes av Ingo Günther iklädd stor cylinderhatt, stora runda glasögon, långt skägg och iklädd en mörkbrun åttiotalskostym med väst. Han steg fram till en Moog (ja, just det, föregångaren till synthesizern) och började spela, tonerna dessutom distribuerade till olika platser i det gigantiska Zeppelin-skrovet som fyllde hela scenen. Det var ett elektriskt ögonblick – för mig en nästan övertydlig Volksbühne-karaktär som nu tog över scenen helt för en stund, innan de övriga skådespelarna kom in.
”Zeppelin” bygger på texter och utkast ur Ödon von Horvaths efterlämnade skrifter. Det är mystiska små scener, trollsagor och utkast till hans mera berömda pjäser. von Horvaths fascination för det mystiska och spöklika är väldigt framträdande i detta collage där allt utspelar sig i och omkring det utbrända Zeppelin-skrovet, en bild som för mig handlar om en sorts förebådande av den stora katastrofen under Andra världskriget. von Horvath dog 1938, efter att under ett åskoväder träffats av en stor gren som föll ned från ett träd i vilket blixten slagit ned, kort efter att ha mottagit en spådom från en spåkvinna om hans nära förestående ”livs största äventyr”.
Zeppelinarna var en högst tillfällig företeelse under trettiotalet och mest känt var Luftschiff Hindenburg, döpt efter den tyske presidenten Paul von Hindenburg, som störtade i Lakehurst i USA 1937 och brann ned till grunden. Konstruktionen var omöjlig, genom att den var gasfylld. Zeppelinarna blev en parentes i flygets historia, en drömsk felsatsning, som ändå inte kan frånkännas en viss skönhet i det förhållandevis tysta glidandet genom luften över oceaner och land. Kanske ska man förstå föreställningen som krocken mellan de marginaliserade och bortglömda sagoelementen som aldrig blev varken Alice i Underlandet eller Frankenstein (bara nästan om man ska tro mask och kostym i denna uppsättning) och transportsystemets men också i förlängningen det futuristisk-rasistiskt framåtsyftande Tredje riket som likaså slutade i en brinnande katastrof och Tysklands, men även Berlins delning.
Får vi några svar? Inte efter att ha sett föreställningen bara en gång. Men däremot fick jag se några helt magiska scener av konkretion när skådespelarna rörde sig runt luftskeppsvraket. Tiden vred sig under ett ögonblick. Och förstärktes av den sceniska tystnadens absoluta provokation i en slutscen som sannolikt har olika längd beroende på vem som sitter i publiken.
Föreställningen försvinner inte ur mitt medvetande. Faktum är att jag fortfarande tänker på den nästan hela tiden.

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *