Uppdatering – Min nya teaterbok kommer i höst

Som jag tidigare nämnt här kommer min nya teaterbok ut på Bokförlaget Korpen i höst – sannolikt i anslutning till Bokmässan. Den handlar om  tre år på Göteborgs Stadsteater och är tänkt att vara en försök att bromsa in tiden ett ögonblick och tänka efter kring vad det egentligen är som händer på en teater, på scenen, i kulisserna, på kontoren och i verkstäderna. Arbetsnamnet är Sceningången.

Utöver mina egna texter finns det också några nyskrivna texter av Anna Takanen, Mattias Andersson, Pontus Stenshäll, Alexandra Pascalidou, Johan Gry och Sisela Lindblom. Därutöver bidrar många andra skribenter med sina perspektiv på våra båda teatrar på Götaplatsen och Backa Teater.

Sitter uppe i Bohuslän och filar på manusets första version som ska skickas till förlaget på fredag. Väldigt roligt!

Det blir min sjunde bok, de andra är:

Det andra Tyskland, 1995.

Tyska frågor? , 1998,

Alpskugga, 2001.

Vägen till Mitteleuropa, 2005.

Minnen från Fjällbacka skärgård (med Rune Johnsson), 2006.

Jag är en annan. Några nedslag i Erik Lindegrens extatiska diktning, 2014.

Facebooktwitter

Abschied von der Volksbühne, Frank Castorfs avskedstal 1 juli 2017.

Här är Frank Castorfs avskedstal efter sista föreställningen på Volksbühne den 1 juli, som avslutades med hans egen uppsättning av av Ibsens Byggmester Solness. Denna nedskrift gjordes av regissören och mångåriga medarbetaren Lydia Bunk, med vars tillstånd jag översatt texten:

*

Nyligen ringde mig en mycket stark, mycket stor, en mycket svart man och han sade till mig: ‘Frank, förväxla inte vreden med raseri!” Och han har rätt. Han sade: ”Om allt går åt helvete sticker vi till Afrika.’ Det var det finaste erbjudande jag fått de senaste åren. Tack Komi.

Hjulet, som så många jobbat under, är inte bara en symbol, det har varit vår hållning, sedan 25 år, alla de människor som jobbat tillsammans…som Klaus uttryckte det, de som har berusats av arbetet, hjulet är till för det, att det som Frank Castorf och Bert Neumann skapade 1989/1990….och detta hjul är ett rövarhjul och ett hjul måste snurra, det är inget museum, det står inte stilla, det rullar vidare till nästa plats.

Eftersom man i hela det här landet, i den här Förbundsrepubliken Tyskland, som jag hoppas inte kommer att macroniseras….det här hjulet rullar vidare, det kommer kanske också tillbaka. Men det är vårt rövarhjul och det betyder: ‘Se upp Volksbühne! Här finns en fara!’

Och det har vi gjort, vi har varit solidariska med de hemlösa, med politiskt obekväma, med asociala. En väninna från Hamburg sa till mig: ‘Det är otroligt hur du, en så asocial person kunnat hålla på så länge och sammanföra människor genom arbete, genom konstnärligt arbete. Jag skulle inte vilja att den här platsen, än en gång, som när vi valde det minst onda i Tyskland, än en gång döps till Horst-Wessel-Platz. Det är ett Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz!”

Frank Castorf gm Lydia Bunk, min översättning.

 

Fotnot: Nazismen kallades en gång på trettiotalet ”det minst onda” alternativet i den dåvarande politiska representationen i Tyskland. Senare kunde det dementeras. Men under Nazitiden hette Rosa-Luxemburg-Platz istället Horst-Wessel-Platz. Horst Wessel var en av de tidiga nazisterna som dog redan som 23-åring 1930. Han skrev texten till nazisternas partisång ”Horst-Wessel-Lied”.

 

 

Facebooktwitter