Den 7 april inträffade en fasansfull terrorattack mitt i centrala Stockholm, i stadens hjärta. Det finns stora likheter mellan detta dåd och de som under det senaste året genomförts i Nice, i Berlin och alldeles nyligen i London. Av en händelse var jag i Berlin dagen efter attentatet där. Vid de många blomsteruppsättningarna runt Kaiser-Wilhelms-Gedächtniskirche låg de också många brev, målningar och skriftliga kommentarer. Några av dem som etsade sig fast var “Ni kan aldrig förminska oss” och “Vi hedrar offren bäst genom att fortsätta leva våra liv och inte låta oss knäckas.”
I somras var jag ett par dagar på teaterfestivalen i Avignon. Avignon ligger bara några mil från Nice. Jag åkte tillbaka hem bara några timmar innan terrorattentatet på Promenad d’Anglais. Den som vill kan bläddra tillbaka och läsa mitt blogginlägg från just detta.
På festivalen i Avignon fattade man omedelbart beslutet att fortsätta spela och inte låta sig påverkas av våldet. Där skrev man och läste upp denna deklaration för publiken dagen därpå:
(Översättningen från franska gjordes av festivalen)
In this day of grief, we reaffirm that a spectator is an engaged woman, man or child. The fact to be here, present, is making the darkness lie.
Being together today is our strength. It is an act of resistance.
Hamlet says to Horatio “suspend your sorrow to tell my story”.
We will not suspend nor deny our grief, but telling it without interrupting the life and our solidarity to the victims.
We will again tell our common history, our common pretense and the hope that we will give to each other.
Against those who wants to impose silence, we offer to you instead of a minute of silence to applaud together the forces of life.
The Festival d’Avignon.
Festivalen valde alltså, trots närheten till Nice, att fortsätta spela som planerat. Igår diskuterade vi igenom saken ordentligt innan vi beslutade att inte ställa in någon föreställning. Det gällde Körsbärsträdgården av Tjechov på Stora Scen, Jihadisten på Studion och 5114 på Backa Teater. Vi diskuterade även med Folkteatern, som fattade samma beslut och med Stockholms stadsteater, som tillsammans med Dramaten och Kungliga Operan ställde in. Centrala Stockholm var ju som bekant avspärrat. Kollegorna i Stockholm bekräftade att vi absolut borde spela. De spelar ju också själva idag.
Det var förstås inte så lätt för skådespelarna att gå in på scenen en sådan kväll. Jag informerade publiken om vårt beslut och det mottogs väl. Vi upplevde alla att vi tog ett beslut för att visa våra vänner i Stockholm att vi, som denna gång inte drabbats av detta fruktansvärda, gör vårt för att samhället ska fortsätta att fungera och att människor ska kunna mötas och göra saker tillsammans. Därför upplevde vi att vi spelade för Stockholm. Som vårt sätt att visa respekt och kärlek.
Så har också en övervägande del av den nu mycket stora grupp som intresserar sig för Göteborgs stadsteater uppfattat saken. Men så finns det också en annan grupp, som valt att misstolka att vi spelat våra föreställningar, särskilt Jihadisten.
Ur mitt perspektiv är just Jihadisten mer aktuell än någonsin genom det som hänt. Det finns i vissa kretsar, bland folk som inte sett föreställningen, missuppfattningar om vad den handlar om. Det är inte så mycket att göra åt. Vill man informera sig kan man göra det på vår hemsida, läsa någon av de recensioner som ligger på nätet eller se föreställningen.
Det är däremot inte okej att skapa egna felaktiga uppfattningar om vad det hela handlar om och sedan hålla teatern ansvarig.
Göteborgs stadsteater har idag, som resten av staden, haft flaggan på halv stång och föreställningarna inleddes med en tyst minut för offren i det vedervärdiga terrordådet. Vi tar starkt avstånd från all form av terrorism, våld och andra övergrepp. Vi relativiserar inga terrorister eller brottslingar. Vi gör det vi ska göra, gestaltar svåra samhällsfrågor konstnärligt, problematiserar dem och därmed tar vårt ansvar för att komma närmare en lösning.
