Syftet med att resa till Berlin just nu var ett möte i vårt europeiska nätverk Prospero, med partners från Rennes, Liège, Bologna och Berlin. Vi träffades på Schaubühne på Lehniner Platz. Som om det var en tyst överenskommelse pratade vi inte en enda gång under mötet, som pågick hela dagen, om terrorattacken. Det var som om vi alla underförstått inte ville låta händelsen påverka oss och uppta vår tid. Vi lät kollegorna från Schaubühne bestämma tonen, och de gjorde de.
På kvällen såg vi tillsammans Thomas Ostermeiers senaste uppsättning av Arthur Schnitzlers Professor Bernhardi. Texten har bearbetats av Thomas Ostermeier och dramaturgen och författaren Florian Borchmeyer. Dramat handlar om samvetsdilemmat mellan läkarens ansvar för sina patienter och prästens som vill ge en döende ung kvinna sista smörjelsen. Estetiken här påminner om den stramhet som Ostermeier levererar i The Little Foxes av Lilian Hellman från 1939. Rakt igenom är skådespelarna lysande, allra mest Jörg Hartmann, som spelar titelrollen Dr Bernhardi. Allt utspelar sig i ett enda vitt sjukhusrum, några få filminslag, möbler som bärs ut och in. Borchmeyer rubricerade föreställningen som en komedi. Det är det enda jag inte riktigt kan se i denna skarpa pjäs. Allvaret är ett slut utan framtid, ett slut utan början, som Ostermeier kommenterar det hela i programbladet när han parafraserar Schnitzler.
Dagen därpå hamnade jag i den totala motsatsen till Bernhardi – Frank Castorfs uppsättning Der Spieler (Spelaren), en sedvanligt vidlyftig Castorf-tolkning av Dostojevskijs roman med samma namn. Här i Bert Neumanns geniala scenografi på en vridscen som utnyttjas maximalt. I programbladet hotade man med att föreställningen skulle vara 4,5 timmar med en paus. Det blev drygt fem timmar, men det kändes som högst två. Alexander Scheers tolkning av Alexej Ivanovitj är något av det mest fulminanta jag sett på år och dag, en charmerande och destruktiv ADHD-personlighet med Tourettes syndrom, vilken energi! Scheer matchas lysande av den truligt sensuella och genialiska Kathrin Angerer (Polina) och dämpas av den lika starka Sophie Rois (den rika tanten). Spelandet psykologi gestaltas på gränsen till det outhärdliga och resulterar också i det oundvikliga slutet. Föreställningen har spelats sedan 2011, i fem år. Den som undrar över varför svensk teater nu använder sig av filmteknik på olika innovativa sätt, Göteborgs Stadsteater är inget undantag, skulle kunna se denna föreställning och därmed kanske bättre förstå att detta inte är en fluga som nyligen blivit populär, utan ett helt legitimt sätt att använda sig av modern teknik på samma sätt som ljud, ljus och musik. Och som varit etablerat i över ett halvt decennium.
På julaftonskvällen blev det återigen Volksbühne för ett par timmar med den rysk-tyske författaren, klubbägaren, dramaturgen, kolumnisten och radiomannen Vladimir Kaminer, en genuint humoristisk berättare som friskt blandar och ger från sin ryska historia och sitt möte med den tyskspråkiga delen av Västeuropa sedan hans flykt från Sovjet 1990. Denna julaftonskväll var teatern full till sista plats och publiken tjöt av skratt i bänkraderna när Kaminer drog på med högläsning ur sina kommande böcker. Vi smet dock från hans specifika “Russendisko” i Röda salongen, som drog igång vid midnatt. Kaminer har för övrigt ganska nyligen publicerats av alltid lika vassa Ersatz, t ex hans bok som heter just Ryssdisko på svenska.
På juldagen blev det en klassiker – Kleiner Mann, was nun? (Hur ska det gå för Pinnenbergs) av Hans Fallada på Gorki Teater, i regi av Hakan Savas Mican, som också regisserade Die Ungehaltenen, vilket den uppmärksamme läsaren av min blogg kunnat läsa om i ett tidigare inlägg. Gorkis stora scen är en charmig, ganska liten teater, men man utnyttjar utrymmet optimalt, med en lutande brygga ned mot scenkanten och musiker längst upp mot fonden. Berättelsen om den supertrevlige pratkvarnen och herrekiperingsförsäljaren Pinnenbergs väg mot arbetslöshet och kaos i trettiotalets Tyskland uppvisar så många likheter med den idag så ofta parafraserade mannen av folket som bedragits av eliten att inga anspelningar är nödvändiga. Det är underhållande och välspelat och Falladas vassa egg känns hela tiden i denna lättillgängliga klassiker.
Inte lika lättsmält blev det på Annandagen, återigen på Schaubühne, när det var dags för Michael Thalmeiers uppsättning av Friedrich Schillers Wallenstein. Dimman låg tät redan när vi kom in i salongen och när dörrarna stängts startade ett oljud som var svårt att stå ut med, det höll på i flera minuter och skapade den känsla av olust som sannolikt är nödvändig för att förstå hertig Wallensteins dilemma. Ska han vara kejsaren trogen, eller sluta fred med svenskarna och få till en långt tidigare fred än den Westfaliska? Den skinnflådda hästen som hänger upp och ned från taket vet inte heller. Wallenstein lyssnar på alla som har något att säga, men lyckas inte fatta ett beslut förrän allt är för sent och han går sitt öde till mötes med högburet huvud. Kontrasten mot juldagens föreställning kunde inte bli större. Trots den högtravande tyskan och intellektuellt överlastade dialogen sögs jag in i föreställningen och tappade inte fokus en sekund under de tre timmarna. När ljuset tänds under dramats peripeti var det inte svårt att se lika tydligt som Wallenstein vad han egentligen borde ha gjort. Ingo Hülsmanns Wallenstein utklassar alla på scenen, i texten och i verklighetens illusion.
När det brummande oväsendet sätter igång igen efter nästan tre timmar inser jag att föreställningen är över. Och det är dags att vakna upp ur denna berlinska teaterdrömsjul och åka hem igen.
