Midsommarhelgen tillbringade jag på Aten-festivalen som pågår i Aten i juni och i Epidauros i juli. Här spelas det främsta av europeisk scenkonst från det gångna året.
Anledningen till besöket var också mötet i vårt europeiska nätverk Prospero som utöver Göteborgs Stadsteater (Götaplatsen och Backa Teater) består av Schaubühne i Berlin, Theatre National de Bretagne i Rennes, Theatre de la Place i Liège, Emilio Romagna Teatre Fondazione i Modena, Nationalteatern i Zagreb och Stadsteatern i, just det, Aten. Vi fattade några viktiga linjebeslut och resultatet av förhandlingarna återkommer vi till längre fram.
Det var onekligen lite speciellt att sitta där i värmen i Aten och känna sig delaktig i ett europeiskt sammanhang och prata om teater och kommande projekt i ljuset av de ödesmättade förhandlingarna om Europas framtid och Euron som grekiskt betalningsmedel. Vi satt där allihop för att vi tror på Europa och på att samverka över nationella gränser. Vi satt där för att vi är en del av ett gemensamt europeiskt kulturarv, som när det gäller teatern, kom till som konstform just där i de grekiska bergen för snart tretusen år sedan.
På Midsommarafton såg vi Thomas Ostermeiers uppsättning “The Little Foxes” – en amerikans pjäs, spelad av tyskar med en tysk regissör i en grekisk industrilokal. På Midsommardagen såg vi Vico Nahimas dervisch-inspirerade pjäs “Strofodines”, som gjorde en lång loop tillbaka i tiden och ett djupt inrtyck med sitt extatiskt-religiösa anslag.
Just nu pågår Berliner Festspiele. Jag läser en recension i Die Zeit av den belgiska gruppen Trobleyns uppsättning av “Mount Olympus” som är en sentida iscensättning av antika festspels extatiska orgier i ett tjugofyra timmar långt performance. Upphovspersoner är koreografen Jean Fabre, kompositören Dag Taeldeman och författaren Jeroen Olyslaegers. 27 dansare spelar sig igenom hela den grekiska teaterhistorien från A för Antigone till P för Pentheus. Det är en ännu starkare klangbotten för det nutida grekiska dramat.
Den grekiska frågan präglar mycket av den aktuella politiska diskussionen just nu, med all rätt. Skuldfrågan är het. För egen del tänker jag tillbaka på en intervju som jag gjorde med förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt på hans kontor just på Die Zeit i Hamburg 1996. Vi pratade om Euron och dess framtid. Tyskland hade just gått med. Han menade att en absolut förutsättning är att man har en gemensam finanspolitik, vilket ännu inte är fallet och att “Sverige kommer att gå med i den gemensamma valutan när man ser att den fungerar bra.”
Det är många nu som recenserar Grekland och dess förda ekonomiska politik, inte minst från ett svenskt perspektiv. Det kan vara bra att tänka en stund på Schmidts krassa kommentar om egennyttan. Om EU skulle övervinna krisen och gå starkare ur den (vilket förstås är helt öppet, men ändå inte osannolikt) kan det vara bra att tänka på.
Rätt eller fel är det många europeer likt Helmut Schmidt som noggrant följer vilka som gärna vill vara med och dela när det går bra, men som har väldigt mycket annat för sig när det gäller att ta ansvar och vara solidarisk. Sista akten återstår ännu.
Det är som i en pjäs av Sofokles.
Fotnot. Intervjun med Helmut Schmidt finns att läsa i min bok Tyska frågor? från 1998.
